Nazister i paradiset

Vägen nerför högplatån är ett vitt streck i ett grafitlandskap; bergen står som blyertsspetsar mot skyn och petar då och då hål i grå moln som släpper ner sitt innehåll. Himlen är svart, blixtarna vita och skjulen utmed vägen sitter som korall i bergväggen och överallt sprutar vattenfall som sprinklers i en geografi som saknar grönt.

Det här är första biten – den kalla tredjedelen – av den dramatiska femtimmarsvägen från La Paz till en av Bolivias hundratals mytomspunna byar med en säregen, ofta våldsam, historia. I den nu revolutionära nationens östra delar ligger La Higuera, den gudsförgätna håla där Che Guevara med CIA:s hjälp avrättades 1967. Långt ner i söder ligger San Vicente, byn där Butch Cassidy och Sundance Kid fick sitt gangsteröde avslutat i en skottlossning 1908. Och i ändan av denna bussresa till Andernas möte med Amazonas djungler ligger Chulumani; byn som bär på så många lager av mystiska besök av personer från väst – med efternamn som Barbie, Eichmann och Mengele – att platsens folk helst inte talar.

Ett par timmar från La Paz förvandlas det grå månlandskapet successivt till grön trollskog och den överlastade bussen, packad med aymaraindianer, vickar ödesmättat fram mellan forsar och stup och är vid minst tio tillfällen en hårsmån från att tippa över och i ett slag göra slut på passagerarnas liv. Det här var, fram tills den värsta sträckningen lades om för ett par år sedan, världens farligaste väg; 26 fordon om året, ett varannan vecka, förlorade kontakt med den lervälling vägen består av och singlade ner i ravinernas djup. Med den nya vägen har siffrorna gått ner, men efter avtagsvägen mot Chulumani påminner varje möte med annat fordon fortfarande om den trafikens ryska roulette som fotfarande dominerar stora delar av Bolivia.

När bussen stånkar in i byn är regn ock kyla som glömt och vad som liknar en solig svensk julidag har intagit dalen. Chulumani ligger isolerat långt i in Los Yungas, Bolivias region för laglig kokaodling, och strax intill en osande räcka av enkla matstånd står Xavier Sarabia Sardon, en av byns få invånare som gärna pratar historia, och tittar ner i en brant grusbacke där en pojke jagar en accelererande boll.

⇥— Där, säger han kort.

Så pekar han på resterna av en övergiven orkidéträdgård där vildsint växtlighet nu krälar över olika rester från halvt begravda betongformationer; en pool, en trappa, några gångar. Andra huskroppar i plåt och tegel har vuxit upp på delar av tomten och en man därinne blir uppenbart störd av gloende besökare.

— Det här var Hotel Hamburgo, säger Xavier. Men på 1960-talet insåg tyskarna att det var dags att börja sudda ut spår. Byggnaden förstördes, och till och med grunden är nu nästan helt begraven.

Hotellet drevs, enligt Xavier, av nazister som täckmantel för produktion och leverans av kokain, då världens mest använda lokalbedövningsmedel, till tyskarnas sjukhus under kriget. När Simon Wiesenthal på 1950-talet började jaga nazister över hela världen blev hotellet länken som fick så många av Hitlers män att i desperat flykt från rättvisan söka sig just till det vackert avlägsna Chulumani. Byns kyrkogård är full av tyska namn och en av ortens snickare heter Hitler Mamani. Klaus Barbie, slaktaren från Lyon, bodde här innan han 1983 utvisades från Bolivia och senare dömdes till livstids fängelse för brott mot mänskligheten. Adolf Eichmann levde några år i Chulumani innan han 1960 kidnappades av israeliska agenter och hängdes som straff för sina brott mot det judiska folket. Men enligt Xavier är den gestalt som fött de flesta av traktens hyschhysch-historier läkaren och SS-officeren som 1959, skyldig till 400 000 människors död, begärdes utlämnad från Argentina men då försvann och aldrig mer hittades: Josef Mengele.

⇥— Där borta bodde han, i Irupana.

Xavier pekar på en rödvit fläck någon mil bort i dalen. De terrasserade kokaplantagerna ligger som ett grönbrunt schackspel spillt över bergen, och lilla byn Irupana – en samling koloniala gränder ännu ett steg in i avskildhet och folkloristisk historiespekulation – har hamnat på en fin platå bland smala grusvägar som vrider som maskar utmed sluttningarna.

— Mengele hade ett stort hus där med ett hov av uppassare. Fick flera barn som har bolivianska namn, men blå ögon. Fast när Wiesenthal-centret skickade folk som gick med krigsförbrytarnas bilder på stora plakat i La Paz fattade han att det var dags att försvinna, och en dag sa han till sitt tjänstefolk att han skulle på en dagsutflykt och kom aldrig mer tillbaka.

Personalen putsade silver och väntade – lyder historien, och här lär det vara sägen – på sin vite herre i femton år. Till skillnad från Barbies och Eichmanns fotspår i Bolivia är Mengeles öde inte bekräftat, men här finns flera röster som bedyrar att hans hus, i nedgånget skick, finns kvar. Och att en gammal dam med klarblå ögon varit tyst i femtio år men i takt med tilltagande senilitet börjat vandra runt i Irupanas gränder och undslippa sig märkliga historiska detaljer.

Dagen därpå lättar morgondiset vid niotiden och återstående moln ligger som spridda skogsbränder i dalen. Vandringen från Chulumani till Irupana är en dagstur genom ett av världens artrikaste fjärilsparadis; stigar och vägar går upp och ner bland terrasserad koka, vitvispade floder, ekande spökstäder och soldränkta bergskammar med vyer dekorerade av fladdrande sammetsflingor i extrema färger. Väl framme liknar byn på en punkt Chulumani; en sällsamt tyst ortsbefolkning, i alla fall om man vill tala om "los alemanes" – tyskarna. Men Xaviers vägbeskrivning till Mengeles hus leder bara till en oimponerande byggnad det är svårt att föreställa sig som hysare av ett stort hov, ens för femtio år sedan. Och någon dam med nordeuropeiska drag senilt samtalandes med sig själv syns ej till. I alla fall inte denna kväll.

Om historien om Klaus Barbie – efter kriget känd kokainsmugglare och rådgivare åt flera bolivianska diktaturer – är väl dokumenterad så är måhända Mengeles vidlyftiga avtryck i Los Yungas en hel eller halv skröna. Att så få vill tala – lyder historien, och det i linje med många fakta – beror på att flera av Bolivias storföretag antas vara grundade av nazipengar, och landets aymara- och quechuamajoritet är på historiskt goda grunder rädda för repressalier från den vita överklassminoriteten.

Vandringen åter till Chulumani, om den startas i mörk gryning, går över bergssidor som ligger som skifferplattor fint sorterade i drivande dimma och efter ett par timmar intas kokaodlingarna av en snygg historisk ironi. Los Yungas är inte bara hem för en mystisk berättelseskatt och några av världshistoriens mest blodsbesudlade rasister, utan framför allt för en helt unik liten folkgrupp; korsningen av aymaras och afrikaner.

Under Potosís storhetstid på 1600-talet importerades 17 000 afrikanska slavar för att arbeta i världens största silvergruva, 4 000 meter upp på den kalla högplatån, och efter att många dött flyttades de som aldrig acklimatiserade sig i kylan hit till Yungas för att arbeta på kokaplantagerna. Sedan dess har århundraden passerat, och medan Chulumanis nazistiska arv allt mer aktivt begravs blomstrar nu kulturen av en sällsynt lyckad förening av två av världens mest förtryckta och av rasism drabbade folk. Afrokvinnor i aymaradräkt – plommonstop och runda jättekjolar – plockar idag kokablad på terrasserna till eget, i stället för andras, levebröd medan Bolivias långa diktaturtradition till slut givit vika för vad som demokratiskt kom till makten 2006; ett socialistiskt indianstyre. Chulumanis nazister lär – hur många, och exakt vilka, de nu var – vrida sig i sina gravar.

Magnus Linton

Tips:

Åka dit: Flera bussar/mikrobussar La Paz – Chulumani avgår dagligen från stationen i Villa Fatima från 0700 och framåt, när bussen fyllts upp. Är vädret bra går resan på fyra timmar och är mest vacker, men vid mycket regn kan färden bli en mardröm. Lättskrämda bör avstå.

Bo där: Byn har en handfull hotell i olika prisklasser med och utan pool, men enkla Country House (tel +59175282212) är ensamt om bassäng fylld med färskt forsvatten.

Göra: Vandra, vandra, vandra. Till Ocabaya, där den bolivianska revolutionen 1952 startade. Till Irupana, där Josef Mengele sägs ha bott. Till Pastogrande, där välbevarade Inkaruiner berättar historia.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s