Djur, våld, nerver

Bara dagar efter att klimatprofessorn Johan Rockström och ett stort forskarlag inför Kungliga Vetenskapsakademin levererade ett glasklart besked om vad som krävs för att rädda planeten – köttkonsumtionen måste ner till bara ett mål kött i veckan – presenterar GP ett grävjobb om ett våldsamt fenomen i återfödelse: veganterrorismen.

Bönder i olika delar av landet har i en ny våg – allt ser ut som ett eko från 1990-talets militanta aktivism – erfarit hot, bränder, inbrott och förföljelse. Till och med trakasserier av barn. En kaninfarmare med ambition att producera ”riktigt stora mängder” kaninkött har fått hembesök, en minkfarmare säger att ideologiskt förblindade aktivister ”försökte köra på min fru”, en fåruppfödare har fått en byggnad nedbränd, i en hangar av kycklingar menar en drabbad bonde att det ”känns ibland som att myndigheterna står på aktivisternas sida” och en mjölkproducent säger att ”vi bönder har blivit avhumaniserade”.

Det senare – vad som är humant och vem som är human – har sedan djurrättsidéerna segrade inom filosofin på 1970-talet stått i centrum för debatten om de allt mer relativa gränserna kring frågans etiska brännpunkter. Liv/död, människa/djur, våld/ickevåld, makt/rätt, natur/kultur – när miljö- och djurrättsfrågorna dras till sin spets, accentuerade av det allt mer konkreta klimathotet, tenderar de skaka om världsbilder och provocera allt och alla på ett i bästa fall tankestimulerande sätt.

Vad är våld? Vems våld räknas? Och vad spelar demokrati för roll när planeten inte längre går att leva på?

En sektlik ja till liv-fanatism, väl representerad i GP:s granskning, har alltid funnits i djurrättsfrågans marginaler och varför de riktigt radikala aktivister som kämpar för den närmast religiöst utopiska idén om ”alla djurs totala befrielse” inte också är engagerade abortmotståndare, vilket sällan verkar vara fallet, är svårbegripligt. Likheterna med USA:s ”abort är mord”-rörelse är bitvis slående, men samtidigt råder ingen tvekan om att det djurindustriella komplexets expansion, drivet av en juridiskt och offentligt sanktionerad efterfrågan, är ett slags vansinneskarusell för både tanke och moral.

Något etiskt rationellt försvar för köttkonsumtion på det sätt som blivit dominerande i det moderna samhället har aldrig presenterats, tafatta påståenden om att det är ”naturligt”, ”normalt” eller – än mer bisarrt – ”nödvändigt” gick inom den skolade filosofin i graven som intellektuella pinsamheter redan på 1900-talet. Varje demokratisk sinnad läsare känner stark avsky för det reportagens bönder utsatts för, samtidigt som den svenska och globala köttindustrin nog skulle vara långt mer besvärad, för att inte säga skräckslagen, om klimatforskarnas moraliska påbud i demokratisk ordning gjordes till lag: blytunga skatter på allt kött, helt köttfria skolor, en snabb utslussning av fyra femtedelar av industrin.

Att ett sådant samhälleligt proteinskifte från animalisk till vegetabilisk föda inte är under full implementering är ju, för den som tänker efter, den stora gåtan. Hur kommer det sig? Ett tjog fanatiker ställer förvisso till mycket elände och de bönder som bara utför vad samhälle och majoritetsmoral efterfrågar förtjänar såklart att leva och arbeta i trygghet, men hur kommer det sig att det demokratiska upproret – givet alla fakta som ligger på bordet – hela tiden uteblir?

Svaren på frågan är flera och några ligger på ett tragikomiskt sätt inbakade i den granskning GP och även SVT nu gjort. En slakt har av aktivister smygfilmats och när en slaktare ser den utlagda sekvensen utbrister han i indignerad förvåning: ”Videon visar en helt vanlig slakt, och de framställer det som något olagligt.” Men det är såklart inte olagligheten utan lagligheten aktivisterna vill åt, //vanligheten//. Under 2017 (senast tillgängliga årsstatistik) slaktades hundra miljoner kycklingar, 400 000 nötkreatur och 2,5 miljoner grisar. Många efter långa perioder, ibland hela liv, av utdragen misshandel. Siffrorna gäller bara lilla Sverige. Under ett år. Den som orkar föreställa sig kvantiteterna på global nivå över ett decennium eller två kan göra så. Och därtill alltså, som Rockström med forskarteam nu försöker ropa, köttindustrins roll i klimatkrisen: djurproduktionen står för 15 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser.

På fredagsmorgonen kom ännu en rapport som bekräftade det redan kända; 2018 var det fjärde varmaste år som någonsin uppmätts, trenden med stigande globala temperaturer håller i sig. Ändå görs inget.

Vegotrender, ekokonsumtion, klimatsmartness – ytförändringar på identitetsfronterna är tydliga och skapar illusioner om att något är i förändring men på djupet uteblir verkliga reformer. Slaktstatistikens siffror ovan är desamma eller större nu än för fem år sedan. Situationen är skrämmande men likväl djupt fascinerande, och en lång rad tänkare har sökt förklaringar till denna mänsklighetens fantastiska förnekelse. John Berger har betonat den enorma legitimeringskraften i den vitt spridda missuppfattningen att människan ”alltid ätit såhär” och har visat hur det djurindustriella komplexet, synen på djur som produktionsenheter, knappast är någon historisk konstant utan en rätt ny konsekvens av den globala kapitalismens framväxt. Konvertering av varelser, inte bara djur, till varor – drivet av starka ekonomiska intressen. Författaren Carol J. Adams har i The Sexual Politics of Meat poängterat vilken roll matvanornas könskodning – vegetabilier uppfattas än idag som feminin mat medan den kulturella kopplingen mellan manlighet och köttätande i allt väsentligt är intakt – spelar för upplysningens svårigheter att på allvar nå upp över ytan. Pedagogikforskaren Helena Pedersen har poängterat hur mjölken – den snälla, vita, sunda drycken – via effektiv marknadsföring och Astrid Lindgren-estetik etablerat bilden av just Sverige som landet med glada gårdar och ”världens bästa djurskydd”, en nationellt identitetsskapande föreställning som lagt attraktiva dimridåer över det permanenta och mer verkliga förhållandet med löpande band-slakt av hundratusentals djur varje dag. Statsvetaren Per-Anders Svärd har sökt psykologiska svar på den intressanta frågan om våld, förnekelse och etiska saltomortaler: de flesta människors tankar om förhållanden till djur går vanligen till sällskapsdjur trots att ”människors vanligaste relation till djur är våldet mot de djur vi äter.”

Den militanta djurrättsaktivismen med dess återkommande inslag av fanatism och terror mot utsatta måltavlor – ensamma bönder i skogen, inte sällan småskaliga – är utan tvekan ett gissel, men kommer nog inte försvinna så länge den sanna berättelsens om den moderna och postmoderna mänsklighetens egentliga relation till planetens andra varelser förblir okänd eller förvandlad till gulliga sagor. Jonathan Safran Foer diskuterar i sin bok //Äta djur// idén att de uteblivna reformerna beror just på att ”people don’t know the facts”, men konstaterar snart att demokratins totala tystnad om de övergrepp som pågår nog snarare beror på ett bekant drag i klassisk maktlogik; med den som inte kan föra sin egen talan kan man göra vad som helst.

Den bitvisa extremismen i djurrättsrörelsen beror just på att vissa aktivister iklär sig rollen som de värnlösa och stumma offrens röst. Precis som antiabortradikalismen upplever sig som fostrets ställföreträdare är djurrättsaktivisterna de instängda och snart maskinslaktade djurens röst. Man kan tycka vad man vill om sådan logik, men ska man förstå desperationen i radikalismen måste man begripa hur alla dessa oerhörda fakta, dramatiska föreställningar och eventuellt tokiga felslut hänger samman. Safran Foer slår profetiskt fast att den industriella djurhållningen till synes organsikt kommer upphöra ”en vacker dag på grund av sin vettlösa ekonomi” och ohållbara ekologiska konsekvenser. Jorden, lovar han, kommer skaka av sig djurfabrikerna som ”en hund ruskar av sig loppor”. Men eftersom köttkonsumtionens centrala roll i klimatkrisen inte blev känd i tid – först på senare år har förnekelsens skal, liksom med flyget, börjat spricka – uppstår frågan om planetens kommande ruskning, som Safran Foer formulerar det, inte också innebär att mänskligheten ”kommer flyga av samtidigt”.

De då levande får se.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s