Snabbkanonmat

Sofia vandrar utmed bergsmassivets när hon plötsligt ryser till och beskriver hur det kändes efteråt; floder av diarré, feber i veckor, ingen sömn, konstanta spyor, aldrig matlust, en blick som inte kunde fixera någonting – ett slags äckligt virus som åt henne inifrån.

— Det går lättare andra gången, sa de andra.

Hon var 14 när hon begick sitt första mord, och det märkliga – eller typiska – är att det inte var en vanlig avrättning, utan ett slags ritualmord. I lägret fanns två tjejer och 30 grabbar, och en läkare hade denna dag besökt dem och konstaterat gonorré på flera pojkar och då allt handlade om att fysiskt och psykiskt slipa till rätt sorts krigare fanns nu ett utmärkt tillfälle att statuera exempel; den rena skjuter den orena. Sofia var inte smittad – alla grabbar hade pekat på den andra – och när comandanten frågade vem i lägret som ännu inte hade dödat begrep hon att det var dags.

— De band henne och sa att alla skulle samlas. Jag var ju den enda andra tjejen och de ville visa vad som skulle hända mig om jag började ligga runt. Några grabbar ropade att jag skulle göra det med machete, men jag sköt henne med en pistol. Det var en overklig känsla. Mest att göra det inför publik. Jag blev en annan sen.

~

Hon är bara ett av tusentals barn och ungdomar som av olika skäl hamnat eller hamnar i det colombianska krigets helveten varje år. Sofia – nu 19 och avmobiliserad – hade gått med i den paramilitära gruppen med samma förhoppningar som andra; ta sig ur fattigdom, få bättre liv, mer prylar, en framtid. Mamma hade lämnat bort henne när hon var elva till kusiner i vars butik hon stod som livegen och trånande såg allt fler av byns unga komma glidandes på fina motorcyklar i dyra kläder och leka med nya mobiltelefoner. Hon ville bli som dom, få samma grejer, leva samma liv. Och hon visste att de alla var paras – medlemmar i den högermilis som de senaste tjugo åren expanderat över hela Colombia, först som ett nationellt koordinerat försök att bekämpa landets gerilla men i dag allt mer som decentraliserade nätverk av väpnade grupper för att skydda lukrativ narkotikahandel.

Kampen om Colombia – den mellan en storgods- och företagselit å ena sidan och flera marxistiska gerillagrupper, främst Farc, å den andra – har länge haft fattiga landsbygdstonåringar i fokus. Inte som medborgare, framtidshopp, arbetskraft eller enskilda individer – utan som kanonmatsreserv. Sedan gerillan på senare år pressats tillbaka av den militärt mycket starka högerregeringen har åldern på dem som rekryteras till de väpnade grupperna – ofta med tvång – sjunkit drastiskt, och i dag är medelåldern på rekryterna nere på 12,9 år. Problemet har uppmärksammats internationellt och i våras kom en ny rapport med en mängd slutsatser som  skakat både regering och omvärld; användningen av barn i det colombianska kriget har inte minskat utan //ökat//, av 500 undersökta fall var 66 procent rekryterade när de var mellan 8 och 14 år, barn från indianfamiljer är mycket överrepresenterade, 42 procent av Farc utgörs av minderåriga och för de paramilitära grupperna är siffran 30 procent. Totalt finns i dag  runt 10 000 barn och ungdomar i kriget – och alla är där mer eller mindre mot sin vilja.

Berättelsen om konfliktens unga blir i historisk backspegel en påminnelse om ett rakt igenom trasigt land, och kanske är det korrekt att – som en före detta gerillakrigare uttryckte det – tala om stora delar av Colombia som ”ett beväpnat barnhem”.

~

Luis har geléfixad lugg han då och då rättar till medan han drar sin historia. När han var bäbis lämnades han på trappen till ett barnhem i Popayan, en stad i södra Colombia, och sen började ett liv som fortfarande pågår men som ofta varit nära en ände med förskräckelse.

— Inte tänka, inte gråta. Det var allt jag tänkte.    

Han syftar på sina sex år i gerillan, en tillvaro som började en blåsig natt när han var elva. I hela sitt då rätt korta liv hade han vant sig vid att flyttats runt bland institutioner, men nu hade han tillsammans med fjorton andra hamnat hos en kristen stiftelse för hemlösa barn som drev en gård utanför staden Cali. Allt hade börjat se mer stabilt ut. Kanske skulle han få lära sig ett yrke. Sköta djur. Odla. Bygga hus. Men bara två dagar gick innan de fick besök. En kväll svängde en lastbil plötsligt in på gården och av klev en massa uniformerade män. Hela gården fylldes av dem. Luis fattade inte vilka de var, trodde att de kanske var polisen eller militären. Han och tre till av hemmets killar var bara elva, resten i femtonårsåldern, och de uniformerade ställde frågor om vilka de var, vad de gjorde där, hur de kommit dit. Pojkarna och deras två föreståndare svarade lydigt som det var; gården drevs av en stiftelse som tog hand om hemlösa barn.

— Då sa dom att de var gerillan, att det var dom som tog hand om byarna och skyddade folk. Att de hade jobb åt oss. Att de inte bara var några få, utan många. Att de tyckte synd om oss som gick och slet på gården. Att vi om vi följde med dem skulle träffa massor av nya människor i vår ålder, få nya vänner. Vi skulle få bra mat. Lära oss saker. Vi fick inte ställa några frågor. Bara de talade. Sen frågade de hur många som ville följa med.

Fyra räckte upp handen. Inte Luis. Några av de äldre pojkarna hade fattat vad som var på gång och började gråta. Gerillamännen tog de fyra åt sidan och tittade på resten: Och ni? Alla stod tysta. De uniformerade sa att det var okej att inte följa med men att de i så fall skulle bli tvungna att ”vidta åtgärder”.

— Alla fattade vad det betydde. Och några minuter senare satt vi allihop på flaket. Då blev de snälla igen. De sa att det enda vi behövde göra den kvällen var att vandra. De upprepade att vi skulle få nya vänner. Sen satte de på oss ögonbindel och när bilen drog igång hördes flera skott, det var våra lärare som sköts ihjäl. Vi blev livrädda. Och det var då jag började säga till mig själv; inte tänka, inte gråta.

Därefter blev Luis liv ett bland massor av liknande som just nu utspelar sig i Colombia; efter ett stenhårt träningsläger på några månader sattes han in i strid, något år senare började han användas i underrättelseoperationer och därefter skickades han på förberedelsearbete för Farcs sprängning av nattklubben El Nogal i Bogotá 2003, en världsnyhet där 36 människor dog och 200 skadades. Men, säger han, mest tid gick åt till att ”bara kriga”. Och inte känna efter.

— Känslor försvann fort. Man fattade att det bara var att göra som de sa. Det funkar inte att gå omkring och vara ledsen. Man bra gjorde. De skapade snabbt en känsla av att om man invände mot nåt så orsakade man problem för andra, för gruppen. Sköt man inte när de sa att man skulle skjuta så sköt de en. Befälen hade ihjäl flera kamrater framför ögonen på oss.

~

Sofia och Luis är inga udda figurer utan helt naturliga konsekvenser av världens äldsta ännu pågående konflikt. För femtio år sen rasade ett brutalt inbördeskrig mellan liberaler och konservativa och i dess kölvatten föddes ett antal gerillarörelser, av vilka den dominerande blev just Farc. Landets grundläggande problem – feodala ägarförhållanden, en kyrka med förödande stort inflytande och en politisk makt helt kopplad till ekonomisk makt – har sedan dess förblivit olösta och med tiden smittats allt mer av en ren pest för demokratisk utveckling: knarkmaffia. När kokainet på åttiotalet boomade i USA och Europa växte flera drogsyndikat sig starka och i dag är pengar från kokainhandel en av Colombias största exportinkomster.

Sedan dess har kriget mellan Farc och de paramilitära grupperna helt tagit över landets politiska scen. Genom upprepade terroraktioner har gerillan förlorat folkligt stöd och blivit allt mer av en ren militärapparat finansierad med kidnappningar och knarkhandel, medan de paramilitära grupperna har expanderat över hela landet och formats till mäktiga nätverk av allianser mellan högerpolitiker, knarkbaroner och kringflackande ungdomar som i brist på sysselsättning tagit värvning som yrkesmördare. Elitens version är att det paramilitära fenomenet växte fram som ett nödvändigt svar på mångas – framför allt jordägarnas och företagens – behov att skydda egendom mot den snabbt växande gerillan. Andra menar att Farcs roll för det paramilitära komplexets tillväxt är marginell, och att det mer handlar om traditionell maffia som frodats i statens frånvaro, att det inte är ett reaktivt fenomen, utan aktivt – och mycket mer ekonomiskt än politiskt drivet.

I detta paranoida klimat har tiotusentals människor mördats de senaste decennierna, ena dagen anklagade för att gå gerillans ärenden och nästa paramilitärens. Fyra miljoner människor – enligt FN:s flyktingorgan en av ”världens största internflyktingpopulationer” – har lämnat sina hem i skräck för den ena eller andra sidan, och det talas nu allmänt i termer av en ”humanitär katastrof”.

Farcs val av metod – krig – har byggt på idén att den colombianska demokratin är en chimär, att valen är på förhand uppgjorda av mäktiga familjer och ekonomiska intressen som med pengar och beväpnade miliser producerar de valresultat de vill ha. På 1980-talet gjordes ett försök av Farc att bilda ett politiskt parti – Unión Patriótica – för att ställa upp i val men då sköts 3 000 av partiets medlemmar ihjäl på bara några år, och det senaste året har en enorm skandal avslöjats som talar för att Farc haft rätt på åtminstone den här punkten; ett myller av rättsprocesser visar just nu hur nära kopplingarna mellan politikerfamiljerna och de illegala högermiliserna faktiskt varit, och i dag är en tredjedel av kongressens ledamöter, nästan alla från den sittande presidentens politiska bas, under brottsutredning.

Det är i denna våldsamma kamp om territorium, idéer, droger, pengar och – framför allt – människor som Colombias fattigaste barn nu håller på att bli de allra yttersta offren. Eller som statsvetaren Natalia Springer, författare till den nya rapporten, uttrycker det: ”Fenomenet existerar för att det finns en social struktur som lägger grunden för det: de här barnen kommer från extremt fattiga familjer, och de kommer alltid att söka sig till de verksamheter – ofta illegala – som erbjuder möjligheter att överleva ekonomiskt och ger någon form av stabilitet.”

~

I Cazucá – en kåkstad i södra Bogotá – sitter skjulen som klossar nertryckta i lera utmed branterna och här och var ligger små kiosker där man kan köpa godis och cigg. Men framför allt kan man spela. Runt pokermaskinerna – alla kiosker har en – hänger klungor av grabbar och tjejer och det här är en perfekt miljö för den som vill ragga ungdomar för väpnade ärenden.

På andra sidan  dalen, bara en kilometer bort, regerar gerillan men i här Cazucá är det paramilitära grupper som styr. I de snabbt hopsatta bostäderna bor uteslutande desplazados – folk som flytt från landsbygdens våldsdrabbade byar – och den känsliga sociala struktur Natalia Springer syftar på finns här i alla dimensioner: pappor är sällsynta, oftast dödade; mammor har ansvar för många fler barn än de klarar av; arbetstillfällen är ickeexisterande; utsikten norrut fylls av huvudstadens shoppingcenters, skyskrapor, golfbanor, bilkoncentrat och allt annat som tjänar som ständiga påminnelser om det egna misslyckandet och hur livet skulle kunna bli för den som lyckades ta sig härifrån. Alla vet att spelmaskinerna är navet i rekryteringsprocessen och Daniel Campo, föreståndare på Benposta, en stiftelse som hjälper avhoppade barnsoldater, säger att bara i Cazucá finns i dag nio olika paramilitära grupper.

— Varje plats där ungdomar samlas är mycket viktig; spelmaskiner, biljardhallar, fotbollsplaner. Det är där dialogerna börjar som slutar med att ungdomarna tvingas eller lockas in. De som redan är inne har tuffa skor, mobiler, motorcyklar, kläder, etc och en vanlig fråga efter en stunds snack är ”Och du, vad behöver du?”. Behoven styr, ingen bryr sig om var pengarna kommer ifrån, bara att de finns. Problemet är att när ungdomarna inser vad som är på gång kan de inte längre dra sig ur. Ett halvt steg in gör det omöjligt att kliva ut. Och efteråt har de känslan av det var deras eget fel.

I nästan alla stadsdelar eller byar i Colombia finns antingen gerillan eller paramilitären, och den som är bäst på att knyta de unga till sig kommer på sikt segra. Strategierna varierar men klart är att gerillan är mer aktiv på landsbygden, paramilitären mer i städerna, och att de förra rekryterar mer ideellt medan de senare jobbar mer med materiella lockelser. I ett område kontrollerat av gerillan är det vanligt att familjerna fått lära sig att det är en plikt att lämna ett eller två barn till vad som i området ses som armén – det vill säga gerillan. I utbyte lovas utbildning och gemenskap, men framför allt skydd. Ju starkare ”folkets armé” blir desto bättre kan – enligt den egna logiken – befolkningen försvaras mot attackerna från paramilitären eller den reguljära militären, som uppfattas som samarbetande sidor av samma mynt; elitens redskap att förtrycka fattiga. Diego, en välartikulerad medelklassgrabb som gick med i Farc som revolutionärt övertygad sextonåring, rymde nyligen och säger att barnsoldatsfenomenet inte kan förstås utan att man begriper gerillans hela självbild.

— Farc ser sig som en ”pueblo en armas”, ett beväpnat folk. Och eftersom ”folk” även består av barn, gamla, sjuka etc så måste också Farc göra det. För dem är det inget konstigt, men falskt. För vad som händer i praktiken är att när ett barn kommer med så förvandlas den personen från barn till krigare. Och när man blivit krigare så är man bara det. Precis som det inte finns skillnader mellan kvinnor och män finns inga mellan unga och äldre. Olikheter upphör. Man ska inta en och bara en identitet – krigaren. Enda skillnaden som accepteras är att de små får bära lite mindre, men annars är de med på allt. Måste vara det.

— Rekrytering av unga beror väldigt mycket på hur en region bearbetats politiskt; om det gjorts ett bra förberedande arbete gör det inget om man förlorar lite folk – sånt nyrekryterar man snabbt. Men om det är i en region där gerillan inte haft tillträde och inte kunnat jobba politiskt kan det vara mycket svårt. Vad som hänt är att familjer på landet i högre grad börjat skicka bort sina barn, främst till städerna, för att de inte ska dras in i gerillan. Det finns allt färre barn och ungdomar på landsbygden, vilket är ett stort problem för Farc. Förr var det bara ”Okej, den här attacken gick åt helvete, vi förlorade 15 man, men det gör inget – vi rekryterar lätt 50 nya”.  Så enkelt är det inte längre.

Den paramilitära – ofta mer urbana – världen är annorlunda. Pengar till paramilitära strukturer rinner till från alla i ett område som driver någon form av kommersiell verksamhet och därför frivilligt eller under vapenhot betalar ”avgifter” för att byn, provinsen, staden eller stadsdelen inte bara ska hållas ren från gerillan och annan kriminell verksamhet, utan framför allt rensas från alla //sympatier// för gerillan eller andra marknadskritiska politiska projekt. Att den egna verksamheten är just kriminell blir i statens frånvaro underordnat, och med växande pengatillströmning och tilltagande knarkhantering ökar gruppernas egenintresse av att finnas kvar och expandera. Denna våldskarusell har snurrat i Colombia i decennier och i takt med att landet pumpats fullt med vapen och straffriheten generaliserats har en otäck dynamik spritt sig.

Daniel Campo, Benpostas föreståndare, justerar sin basebollkeps och suckar:

— Allt blir en väldigt cynisk cirkel. I en stat med nästan total straffrihet råder ofta konsensus i ett område om att en mördare, oavsett vem han jobbar för, måste bort – alltså mördas. Men för att det ska bli möjligt måste det finnas nån som gör det jobbet. Nån som organiserar det jobbet. Och många, väldigt måste, måste blunda för att det sker.

~

I en by i Magdalena Medio – landets våldsammaste region – sitter en lång ung man och svär mellan mobilsamtalen. Iván, avmobiliserad paramilitär, är ett levande exempel på hälften av Campos resonemang; han lockades inte in i den väpnade gruppen av pengar och tuffa prylar, men som ett resultat av straffriheten. En dag mördades hans granne, en trettonårig flicka, för att hon anmält ett övergrepp av en av gerillans grabbar. Ingen dömdes.

— Det blev droppen för mig. Jag var 15 då.

Händelsen blev upptakten till en fem år lång karriär i en av landets mest ökända paramilitära förband. Efter mordet började Iván och några kamrater i kvarteret prata om att göra lumpen och kanske bli yrkesmilitärer, men då dödades en av dem. Inte heller det mordet utreddes, och då de unga männen med militära ambitioner ville ”göra något för Colombia” tog de kontakt med den paramilitära organisation som då höll på att avancera i regionen. De accepterades, och därefter följde vapenutbildning, specialförbandsträning, år av stenhårt antigerillakrigande och sedan – 2006 – avmobilisering i det program regeringen lanserat som ett försök att plocka isär de paramilitära strukturerna.

Det är det senare han svär över. Colombias största fråga just nu är ifall det omdebatterade avmobiliseringsprogrammet är en succé eller ett fiasko; om det i längden leder till fred eller mer krig, minskad eller ökad rekrytering av ungdomar, eliminering eller plantering av nya våldsspiraler. Enligt regeringen har 30 000 paramilitärer lämnat in vapen och de stora ökända massmördarna satts i fängelse, men enligt en mängd människorättsorganisationer är den mest alarmerande process som pågår i dagens Colombia uppkomsten eller återuppkomsten av nya väpnade grupper. Ingenting, menar kritikerna, har gjorts för att undanröja de sociala faktum som gör att våldet vuxit fast i det här landet: kriget är, för många ungdomar, lönsamt. I alla fall lönsammare än varje alternativ.

Iván fingrar oroligt på en askkopp och kanske kan man se honom som en kompass inför framtiden. Sedan avmobiliseringen har hans liv bara blivit sämre. I dag får han ett stöd från staten på motsvarande 1 100 kronor i månaden, studierna han är satt i för att få sitt bidrag ser han som meningslösa och programmet präglas mest av allt av korruption; kontrollfunktioner saknas och pengarna, det mesta kommer från internationellt bistånd, försnillas av en växande skara pappersvändare. Bilden av ett program i fritt fall och växande nätverk av nya grupper bekräftas av Sofia, Luis och Diego och Iván berättar att han varje vecka får telefonsamtal från ”el monte” – bergen – om att låta sig värvas på nytt för att leda trupp som skyddar laboratorier och utförselvägar för kokain. Senast bjöd de fem miljoner pesos – 16 000 svenska kronor – och eftersom han har en nyfödd dotter och en flickvän att försörja blir det, säger han, allt svårare att säga nej. Efterfrågan på vapenkompetens är enorm, och av de 2 000 soldater som vid avmobiliseringen ingick i hans trupp har 200 redan låtit sig återrekryteras.

Iván avhandlar ett nytt samtal pratandes med mobilen som i walkie-talkie. Sen suckar han.

— Problemet är fattigdom. Folk som knappt haft råd med mat och plötsligt blir erbjudna flera miljoner pesos – klart de drar.

~

Fattigdom är emellertid inget specifikt colombianskt fenomen; det finns överallt, inte minst i Latinamerika – utan att tusentals barn och ungdomar dras in i brutala grupper som tvingas ha ihjäl varandra och andra. Colombia är en historia för sig, ett land med en osannolikt olycklig mix av orättvisor och svag stat där elitens våld aldrig straffats och där narkotikastrukturerna vuxit sig fast i gerillan. Så hur ska det gå – finns en utväg? Ett slut på inflödet av kanonmat till konfliktens spiral?

Kanske, kanske inte. Regeringens försök att övertyga världen om den militära lösningens överlägsenhet sågades i oktober av den fritagna Farc-fången Ingrid Betancourt, som inför EU-parlamentet krävde ”förhandlingar med terroristerna”. Men oavsett typ av lösning finns – menar de flesta oberoende bedömare – några strukturella saker det är helt nödvändigt att ordna, av vilka den viktigaste är att det måste bli lönsammare för unga att leva lagliga än olagliga liv. Så är det ännu bara för ett fåtal, och skälet är de enorma vinster narkotikaindustrin genererar. Avkriminalisering av narkotika – som ett politiskt projekt där sju åtta hårt drabbade länder går i bräschen – har under de senaste åren vuxit fram som ett krav från vänsterintellektuella och progressiva politiker i Latinamerika, senast framfört av den mexikanske författaren Carlos Fuentes. Åtgärden syftar till att döda de ekonomiska incitamentet som gör drogproduktion så lukrativt och skulle, menar förespråkarna, sannolikt kortsluta stora delar av den colombianska konflikten. Men ett sådant steg framstår i ljuset av USA:s fortsatta makt i Latinamerika som politisk utopisk, eller som Adrianus Koetsenruijter, till 2007 EU:s ambassadör i Colombia, uttryckte saken när han lämnade sitt jobb: ”Jag känner i dag inte en enda person på hög nivå som inte är för en legalisering. Men det är politiskt omöjligt.”

En annan – mer näraliggande – strukturell utveckling som redan förbättrat situationen på många sätt är den ökande internationella närvaron. Straffriheten är Colombias enskilt mest förödande problem och inget fungerar mer dämpande på våldet, inte minst det statliga, än alla utländska ögon som i dag finns på plats för att rapportera om brott mot mänskliga rättigheter. Med Cazucás skjul och flyktingfamiljer som fond utspelar sig just nu en av landets största skandaler där statens roll i våldsdramat friläggs på ett sätt som skrämmer. I januari ”försvann” ett tjugotal unga män, de flesta från Cazucá, och när deras döda kroppar senare presenterades av stolta officerare var de klädda i gerillauniform och enligt militären var ungdomarna rebeller som ”dött i strid”. En rad bevis har emellertid kommit fram som visar att militärens version inte stämmer, och allt tyder nu i stället på att de har dödats av militär eller polis i så kallad social rensning. Incitamenten för den sortens aktioner är flera och har sällan så mycket att göra med viljan att döda fattiga och ”överflödiga” som med den colombianska statens självgenererande våldslogik. Att klä unga lik i gerillamundering är ett klassiskt sätt att ”legalisera kroppar”, och soldater längst ner i militärhierarkierna har allt att vinna på att samla så många som möjligt eftersom antal dödade gerillakrigare är meriterande för den som vill göra officerskarriär. En sergeant, Alexander Rodriguez, avslöjade i början av året att på hans kompani fick soldater som lämnade in kroppar som senare kunde identifieras som ”gerillakrigare” fem dagars ledighet plus annan positiv specialbehandling.

Med dagens globala genomslag för mänskliga rättigheter finns emellertid en mängd internationella NGO:er som noga följer den här sortens problem och har visat att ett liknande systematiskt mördande, vars rötter alltså sitter i staten själv, fortfarande pågår i många delar av landet. Än värre – konstaterar //Semana//, den tidning som grävt djupast i historien – är att denna typ av mord utförda av militärer tycks ha ökat de senaste åren. Av de 558 fall som nu utreds ska över hälften ha utförts 2007, och med den colombianska statens långa historia av generaliserad straffrihet för militärt våld pekar inget på att mer än en bråkdel kommer lösas – förutom de ökande kraven från internationella krafter.

Både i fråga om utomrättsliga avrättningar och rekrytering till krig är barns situation central och att Colombia nu – efter allt fler rapporter – förts upp på en svart FN-lista över länder som ”accepterar” militära lönnmord och barn i krig är ett jätteproblem för regeringen som lär få konsekvenser. FN:s säkerhetsråd har starkt kritiserat Colombia för att inte utreda mer än en bråkdel av alla barnrekryteringar som bevisligen gjorts, och om staten inte klarar av sina skyldigheter kommer Internationella brottmålsdomstolen ICC att kopplas in. Denna ”globalisering” av den colombianska konflikten är, enligt ett växande antal intellektuella, just nu mörkrets enda ljus.

Ett tredje fenomen som enligt landets politiska opposition måste till för att Colombias krig ska lösas är mer av mental karaktär; att all tro och krav på snabba lösningar överges. Alvaro Uribe – liksom många presidenter innan honom – kom till makten på löftet att göra slut på kriget inom loppet av ett halvår. Ingen har lyckats, och sakta – inte minst efter utsagor från de kidnappade som fritagits eller frisläppts – börjar en insikt sprida sig om att det inte finns några starka män som med trollspö skapar fred. Konflikten är extremt komplex, varför också lösningarna måste vara det; politiska, militära och juridiska åtgärder blir inte annat än tillfälliga om de inte sammanlänkas i ett socialt långsiktigt paket som får Farc att lägga ner vapen och som omöjliggör paramilitär återuppståndelse.

Diego, den avhoppade gerillakrigaren, greppar sin hästsvans och säger att i hans perspektiv är det långt kvar till åtminstone det senare. Bogotás pulserande betongöken ligger som en oändlig matta utlagd i Anderna och Diego säger att här – just här, just nu – sker en massiv desertering från det civila bland dem som för bara något år sedan sa farväl till vapnen.

— Vi hade förstås fattat att inte heller detta var paradiset, men för att våldet ska ta slut måste ju villkoren i det civila vara bättre än de vi kom ifrån. Så är det inte alltid, och just nu är den snabbast växande gangstergruppen i Amerika – Los Maras Salvatruchas – här i Bogotá och rekryterar avmobiliserade till sina kontinentala nätverk. Det är givetvis skitlätt, folk vill ha pengar och de erbjuder det. En viktig sak regeringen inte fattat är att på de platser vi kommer ifrån fanns i alla fall en sak – gemenskap, en grupp, tillhörighet. Här i stan finns inte det. Det, plus pengarna, gör oss till så lätta byten.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s