åkte på julafton buss hem genom gröna bergen med filosofiska rummets senaste program om hedenius i lurarna o blev både glad o sur. skönt att programmets fåniga flirt med teologin är över o att det åter blivit meningsfullt o lyssna. pc jersild, lena andersson o jonna bornemark (den senare enda troende) diskuterade arvet efter "sverges mest betydande filosof" o det är nåt stelt över båda sidor. andersson, oftast klok, har fått för sig att postmodernism inte har med förnuft att göra medan bornemark tycks tro att man kan diskutera fenomen utan egenskaper. postmodern radikalisering innebär, vilket jersild fattat, att även den så kallade förnuftstraditionen "hyperkritseras" – dvs man ifrågasätter (med förnuftiga argument) dess utgångspunkter o patriarkala tradition. just det senare gjordes på ett lysande sätt av hans ruin i denna upplaga av filosofiska rummet. alla "sanningar" är förstås inte lika mkt värda, men ändå är det nåt skumt med denna anderssonska övertro på ett förnuft som liksom skulle ha vuxit fram oberoende av omständigheter o makt. som jag skrev en gång: inget har lärt mig så mycket som då jag första gången tog lsd.