När ett år tar slut fylls nyhetsmagasinens december- och januariutgåvor med listor. Listor. Och listor. Latinamerika är inget undantag. Och om man får tro Gatopardo, en av få tidningar med kontinentalt snarare än nationellt perspektiv, och deras lista på 2008 års personligheter så är årets kvinna föga förvånande Ingrid Betancourt, spektakulärt fritagen efter sex år som kidnappad av colombianska Farc-gerillan. Sen kommer Luiz Ignacio Lula da Silva, socialistpresidenten som gjort Brasilien till ett industriellt under, närmast en stormakt, med allt rimligare krav på en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. O med på listan finns förstås också Yoani Sánchez, 33-åriga kubanska bloggaren som av amerikanska Time utsågs till en av världens mest inflytelserika opinionsbildare 2008, för att hon så snyggt lurat Castro o nu kritiserar Kuba på ett smart o vaket sätt – fritt från exilkubanernas rabiata skrik.

Men hur skulle en mindre personfixerad lista se ut? Vad skulle toppa en listning av viktiga nyheter som inte byggde på att en tydlig och medialt gångbar person gick hand i hand med händelsen? Ja, vilken har egentligen varit den mest djupgående och strukturellt samhällsförändrande händelsen i Latinamerika det senaste året?

Det är inte svårt att ge ett tydligt svar på den frågan: Mexiko, narkotikavåldets grepp om Mexiko. 5 630 människor dödades i drogkriget bara under förra året. Det är mer än en dubblering av siffran från 2007. O nu under dom första dagarna 2009 har mördandet bara fortsatt. Precis som i Colombia på 80- 90-talen har maffian köpt sig in överallt o sakta – eller snarare snabbt – vittrar demokratin sönder. En stor del av medierna, rättsväsendet, politikerkåren, militären och polisen  jobbar inte längre mot utan med maffian. Eller som president Filipe Calderón nyss tvingades medge: bara hälften av Mexikos poliser går i dag o lita på.

Hur en politiskt hållbar väg ur detta helvete ser ut vet ingen, med tanke på att handeln varje år genererar 185 miljarder dollar till de mexikanska kartellerna. Att bekämpa såna jävulska krafter är i praktiken omöjligt o inte minst latinamerikanska tidningar har nu gått från o ge förslag på lösningar till o i stället försöka beskriva strukturer.  Vilka krafter – förutom USA:s o EU:s efterfrågan i kombination med de förbud som skapar dom enorma vinsterna – är det egentligen som håller mördandet igång?

Senaste numret av mexikanska magasinet Nexos har omslagsrubriken ”AB Narkotika”, o levererar ett imponerande stycke grävande journalistik om saken. En text berättar storyn om hur USA:s liberala vapenlagar varit helt avgörande för kartellernas makalösa framgångar. Med Nafta, frihandelsavtalet mellan Mexiko och USA, har gränskontroller av varuflöden försvårats och medan kokainet går norrut går nu allt fler vapnen söderut. Bara under Calderóns två första år vid makten har 1 460 000 vapen smugglats från USA till Mexiko, enligt en rapport presenterad i USA:s Senat. O av dessa har bara 27 000 beslagtagits av mexikanska myndigheter. Resten – plus allt som smugglats in under tidigare år – är just nu under användning.

90 procent av alla vapen som används i Mexikos knarkuppgörelser kommer från USA, o det är inte konstigt. Utmed norra sidan av gränsen mellan länderna – en sträcka på 300 svenska mil – finns 13 000 vapenaffärer, men bara 19 formella gränspassager. Över den porösa gränsen flyter således våldets främsta bränsle o som Ricardo Cabrera, chef för Mexikos specialenhet för bekämpning av vapensmuggling, säger: ”Så länge USA:s konstitution ger sina medborgare rätt o fritt köpa o sälja vapen kommer vi ingenstans. Det här går o påverka med lagstiftning, och sker det ingen förändring av USA:s vapenlagar fortsätter flödet från det mexikanska våldets främsta källa.”

Men, säger Abigail Vargas, mexikansk expert på drogrelaterad brottslighet, oviljan o göra något i USA är inte bara ett resultat av den amerikanska konstitutionens helighet, utan också en fråga om pengar. ”Den här verksamheten”, säger han, ”dumpar varje dag miljontals dollar på den norra sidan av gränsen o därför har USA:s regering, i alla fall hittills, valt o blunda.”

Colombianska tidningen El Tiempo talar i en ledare förra veckan utifrån erfarenhet, o lägger också en stor del av skulden till att Mexiko nu faller samman på USA. Det är, menar tidningen, nåt absurt i att Vita huset i flera decennier kunnat detaljdiktera antidrogstrategier o lagstiftning i länder som Bolivia, Colombia och Mexiko medan latinamerikanska länders inflytande över USA:s lagar o agerande i saken varit absolut noll. Man får, konkluderar tidningen, hoppas att Barack Obamas regering börjar lyssna på, i stället för o avfärda, dom latinamerikanska erfarenheterna av hur våld, knark, vapen och framför allt fattigdom sammanflätats till den helvetesknut som nu – väldigt snart – måste lösas.

Genom att alla, verkligen alla, hjälper till.