Tidningarna, farbröderna, 8 mars

För tre år sen stannade en lastbil utanför vårt hus o det knackade på dörren – jag öppnade. Det var paramilitärer. Dom vände upp o ner på huset i jakt på nåt, o så frågade dom efter pappa. Jag sa som det var, att han inte var hemma o att vi redan betalat tillräckligt. Men de lyssnade inte. En av dom slog mig till golvet o en annan våldtog mig framför min moster o min lillasyster. Sen sa dom: ”Hälsa pappa att det här är bara början.” Jag blev gravid, fick en flicka som kom ut alldeles för tidigt i en traumatisk förlossning. När dom la bäbisen i min famn såg jag pappans ansikte o jag sa till min mamma att jag inte tyckte om henne. Bad om o få hjälp o ta hand om barnet. Jag tror aldrig jag kommer över den här erfarenheten trots att jag fått psykologhjälp. Kan fortfarande inte vara nära män. Lyckas inte lita på dom, o min sexlust är bedövad. Flickan är förstås inte skyldig till nånting. Jag ser henne växa. O jag försöker tycka om henne.

Det här är ett vittnesmål – lämnat av Magdalena, 23 år – bland många som förra veckan, i samband med Internationella Kvinnodagen, stod att läsa i colombianska magasinet Cambio. O likadant såg det ut i flera andra latinamerikanska tidningar, vilket, i all sin faktiska vidrighet, var glädjande. För bara några år sen var 8 mars i Latinamerika ett slags skämt, en variant på Barnens Dag o av kommersiella krafter spunnen till hundra procent; ett heterosexualiserat blomster- o nagelmålarkalas där äkta män stod för notan medan behagande mödrar o madonnor fyllde teve, press o reklamplats. Så är det bitvis fortfarande, till exempel i Perus största tidning El Comercio där årets 8 mars-rapportering bara består av textreklam för lanseringen av skönhetsdrottningen Marina Moras nya eylinermärke. Som en hyllning till den peruanska kvinnan på Internationella Kvinnodagen, förklarar tidningen, avslöjar Mora sina allra mest feminina make up-hemligheter.

Men sånt blir allt mer undantag. Faktum är att efter några sekler av kvinnokamp har, till katolska kyrkans förfäran, en på den här kontinenten så laddad term som ”feminism” till slut börjat etablera sig även i de konservativa tidningarnas spalter. O det finns en typisk o lätt tragikomisk förklaring till det som nu sker. I södra Amerika är det på ett ledarsidesuppslag med säg åtta olika bylines fortfarande vanligt att samtliga – o då menar jag verkligen samtliga – är män mellan 40 o 70. Men dom är inte bara män, utan också liberalt upplyst överklass med ett närmast patologiskt europakomplex. Det innebär, lite paradoxalt, att dom senaste opinionstrenderna i den gamla världen påfallande snabbt trumpetas ut av Latinamerikas kolumnister, så länge det gäller identitetspolitik o inte klasskamp förstås. O eftersom Spanien är bryggan mellan Europa o Latinamerika så har det lustiga hänt att idéerna hos EU:s mest frihetliga o feministiska ledare – Spaniens José Luis Rodríguez Zapatero – fått ett enorm genomslag i ledarspalterna här. Frågor som fri abort, könskvotering, kvinnofridslagar o könsneutrala äktenskap har numera ett stöd i latinamerikanska spalter som inte alls motsvaras av regerande politiker.

Men, skriver feministen Sanjuana Martínez i sin 8 mars-krönika i mexikanska La Verdad, inte går det o fira bara för att inflytelserika kolumnister lagt sig till med en progressiv retorik när verkligheten ser ut som den gör. Mexiko fick under pompa o ståt sin kvinnofridslag 2007, men eftersom den aldrig backats upp med nödvändiga ekonomiska resurser existerar den, skriver Martínez, inte mer än på papperet. Dom internationella konventioner som landet signerat hävdar att ett civiliserat land bör ha minst en kvinnojour per 100 000 invånare. I Mexiko, ett land med en befolkning på hundra miljoner o sanslösa kvinnomisshandelssiffror, suckar Martínez, finns 60 stycken. Var tredje timme dör en mexikansk kvinna i bröstcancer, sju av tio kvinnor har blivit misshandlade, var fjärde minut blir en kvinna eller flicka våldtagen, av de 750 000 jobb som försvann under 2008 drabbade 70 procent kvinnor. O lyfter man blicken o ser över hela kontinenten så görs – i brist på laglig reproduktiv hälsa – 3,8 miljoner underjordiska aborter om året. Det leder till att 5 000 kvinnor i Latinamerika varje år dör till följd av att dom på egen hand o utan kunskap försökt göra sig av med det foster de själva inte valt.

Efter den kontinentala demokratisering av Latinamerika som tog fart på 80-talet råder ingen tvekan om att kvinnorörelsen är den organiserade kraft som – i alla fall opinionsmässigt – gjort störst framsteg, medan till exempel fackföreningsrörelsen slagits i spillror av globaliseringsvindarna. Men tittar man på de konkreta siffrorna är jämställdhetens bokslut fortfarande mycket dystert, skriver Sanjuana Martínez. Så när allt kommer omkring, undrar hon, hur mycket är egentligen ett kvinnoliv värt här – i politiska termer?

O hon svarar själv: poco eller nada. Lite eller inget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s