När Barack Obama tillfrågades om han dragit in röken på sin ungdoms jointar svarade han, med blink till Bill Clintons världsberömda ljug: ”That was the point, wasn’t it?”. Skillnaden i förhållningssätt och generation hos de två maktmännen är talande för utvecklingen i Amerikas – om man räknar båda kontinenterna – största fråga just nu: droger och demokrati.

Under trettio år har Clintons attityd – lögn plus lite mer lögn – dominerat det politiskt minerade fältet, men nu har tre ex-presidenter från Mexiko, Colombia och Brasilien tillsammans med författarna Mario Vargas Llosa och Paulo Coelho tagit bladet från munnen i den historiska rapporten ”Drugs and Democracy: Towards a Paradigm Shift”. Det globala drogkriget, konstaterar de, är idag inte bara ett hot mot flera rättsstater utan också ett slags storpolitisk freakshow, en våldsamt irrationell cirkus där demokratier kollapsar, maffiastater etableras, fattigbönder fördrivs och ekosystem kortsluts – medan den rika världen, likt Clinton, låtsas som det regnar. Vad som saknats i debatten är enligt författarna just det Obama nu börjat signalera: uppriktighet.

Latinamerika är världens största producent av cannabis och kokain – två droger där bruk är vanligare än missbruk – och det paradigmskifte de tidigare statscheferna kräver är en ny multilateral antidrogsatsning baserad på fakta och förnuft, istället för på förbud och tro. För en europé är mycket i rapporten allt annat än nytt, utan bara en bön om att USA ska ta efter Europa – undantaget säregna nationer som Sverige – och börja se droger som ett bestående folkhälsoproblem i stället för att ösa mer pengar över den militära och polisiära elimineringsapparaten. Strategier baserade på attacker mot produktionsled, intervenering i knarkflöden och kriminalisering av konsumtion har, skriver de, inte lett till önskade resultat och ”vi är idag längre än någonsin från målet om en drogfri värld”.

Den verktygslåda de föreslår är identisk med vad som är självklarheter i stora delar av EU: ge missbrukare vård, inte fängelse; legalisera cannabis; koncentrera repressiva åtgärder till organiserad brottslighet; skrota utopismen; informera effektivt med tobakens trendbrott som förebild. Kort sagt: byt bekämpningsfokus från produktion till efterfrågan.

Under våren har rapporten skapat helsidor i hela Amerika och dess stora betydelse ligger inte i ovanstående lans för pragmatism utan i det faktum att drogkrigets kostnader nu för första gången läggs under lupp. Ingen ifrågasätter att missbruk orsakar bottenlösa helveten för familjer över hela världen, men hur ser det ut om man balanserar detta lidande mot det elände antiknarkknarket i sig självt genererar?

Den kristna etik som ligger till grund för exempelvis USA:s och Sveriges narkotikapolitik vägrar balansräkna på detta sätt eftersom dess enda acceptabla mål är en värld helt utan knark. Men det är just konsekvenserna av den sortens utopism författarna vill fokusera på. I världen finns idag 26 miljoner problematiska narkotikamissbrukare och ställer man den siffran mot de 1 000 ton kokain, 50 000 ton cannabis, 9 000 ton opiater och 500 ton amfetamin som varje år produceras och efterfrågas tydliggörs att missbruket är försvinnande litet jämfört med bruket. Åtminstone cannabis, den i särklass största illegala drogen, borde enligt ex-presidenterna lyftas ur den kriminella sfären och på så sätt frigöra enorma ekonomiska resurser som skulle kunna satsas på prevention och behandling.

Under 2007 flygbesprutades 220 000 hektar koka i Colombia – ändå växte antalet odlade hektar med 27 procent samma år. Det enda landsbygdens folk numera ser av staten är de flygplan som giftbesprutar dem. I landets hårdast sprayade region har en trädparasitepidemi nu spritt sig och gjort en av Colombias bördigaste landsändor till ett biologiskt spöklandskap. Resultat? En böndernas folkvandring in i famnen på gerilla och andra kriminella grupper som erbjuder dem skydd mot staten och USA. Världens längsta pågående inbördeskonflikt har nu drivit fyra miljoner fattiga från sina hem – en internflyktingkatastrof överträffad bara av Sudan – och i boken La batalla perdida contra las drogas konstaterar Alfredo Rangel att det colombianska kriget sannolikt hade varit slut sen länge om det inte vore för alla terrorgruppers eviga näringskälla; knarkpengarna.

Med stöd om 700 miljoner dollar om året till colombiansk militär, ökänd för brott mot mänskliga rättigheter, har USA sedan Clintons dagar drivit drogkriget på bortaplan, platser långt från Vita huset och de amerikanska väljarna. Avståndet har varit bekvämt för politiken har signalerat beslutsamhet samtidigt som strategins avarter aldrig exponerats. Den södra sidan av myntet har helt enkelt inte haft några starka politiska företrädare. Tills nu. Trots tjugo års ”war on drugs”, konstaterar Rangel, ”producerar Colombia idag mer kokain än för tio år sedan, odlingarna har spritt sig till alla landsändar, maffiorna har mångdubblats, gerillor och paramilitära organisationer har vuxit till regelrätta arméer och andelen fattiga som lever av verksamheten bara växer.”

En av Latinamerikas största nyheter just nu är återfödelsen av Sendero Luminoso, den maoistiska terrororganisationen som mellan 1980 och 2000 hade ihjäl 35 000 människor i Peru och vars motreaktion förvandlade landet till en semidiktatur där presidenten själv började leja yrkesmördare. Under ett decennium såg gruppen död ut, men i takt med de peruanska kokaböndernas snabbt växande efterfrågan på skydd har Sendero återetablerat sig och häromveckan konstaterade landets överbefälhavare att comebacken är helt beroende av produktion och skydd av den narkotika som ”gjort gerillan stenrik”.

Men det är Mexiko, transitlandet intill största kokainmarknaden, som just nu pressas allra hårdast av det USA-ledda kriget mot narkotikan. Förra året mördades 6 000 människor i drogrelaterat våld, mer än en dubblering av siffran från 2007, och så fort man lyckas gripa eller döda kartellernas toppskikt flyttar ett nytt upp och karusellen snurrar vidare. Maffian har köpt in sig överallt och en växande del av rättsväsendet, militären, polisen, medierna och politiken jobbar inte längre mot utan med maffian. Eller som landets president Filipe Calderón nyss tvingades medge: bara hälften av Mexikos poliser går i dag att lita på.

I FN:s World Drug Report 2008 konstateras att kokainkonsumtionen i Asien än så länge är extremt liten, men med stigande levnadsstandard kommer den bilden med all sannolikhet förändras. Om Bolivia, Peru och Colombia – som i dag står för nära 100 procent av allt kokain som produceras i världen – ska svara på den efterfrågan lär länderna, plus ett antal nya transitländer á la Mexiko, gå under. Med nuvarande politik.

Så vad göra?

Alfredo Rangels förslag, stött av en växande skara intellektuella, bygger på principen att det minst dåliga är det bästa och att det är de ekonomiska vinsterna som måste omöjliggöras; en långsam, stegvis och multilateral legalisering av alla droger. Under nationalstatsepoken har den idén varit lika utopisk och naiv som det narkotikafria samhället, men drogkrigets fiasko, politikens globalisering och temats etiska sekularisering har enligt Rangel lagt grunden för paradigmskiftets första steg. Om multilaterala organ som FN, EU och OAS (Organisationen för Amerikanska Stater) mer aktivt börjar driva den harm reduction-linje som redan är vägledande i flera EU-stater skulle en samtidig och gemensam reform i de tio största konsument- och producentländerna bli möjlig. Tror han. Eller snarare: på sikt skulle den, om demokrati är viktigare än drogfria samhällen, bli ofrånkomlig.

Alliansen av ex-presidenter och berömda författare är inne på samma spår men löper inte ända ut. Deras förslagskatalog domineras av ett krav och en motivering. Knarkindustrins enorma vålds- och korruptionskraft kan brytas bara om dess inkomster försvagas, skriver de, och det kan ske bara om moderna stater juridiskt förvandlar missbrukare från kunder på en illegal marknad till patienter i offentlig sjukvård. Det är diffusare uttryckt än Rangel, men på lång sikt betyder det sannolikt också ett slags successiv avkriminalisering av hela fältet.

Rapporten har unisont hyllats i latinamerikansk press, trots två uppenbara svagheter. En kontrafaktisk historia existerar inte och påståendet att drogkriget misslyckats bygger på idén att en alternativ politik hade lett till mindre usla resultat – men det vet man inte. Förbudsivrarna är tvärtom övertygade om att drogmisären idag varit global, generell och bottenlös om det inte vore just för den kriminaliseringspolitik som förts. Allt färre fakta talar emellertid för det senare, och sett mot den ambition FN uttalade 1988 – att världens drogodlingar skulle vara utrotade år 2008 – framstår författarnas förakt för den förda politiken som rimlig.

Svaghet nummer två gäller tron att den rika världens efterfrågan kan reduceras radikalt via information. Det kan stämma, men är bara en osäker gissning. Och gäller med all sannolikhet mer missbruk än bruk. Ju mer världens unga vuxna, de främsta konsumenterna, bekantar sig med relevanta fakta om olika preparat desto snabbare växer insikten att bruk långt ifrån alltid ändar i missbruk.  Vilket mycket väl kan öka den globala efterfrågan snarare än minska den.

Det mest spännande med den nya panamerikanska debatten är emellertid inte vad som sägs utan vem som säger det. Ernesto Zedillo, Mexiko, César Gaviria, Colombia, och Fernando Henrique Cardoso, Brasilien, är personer som i egenskap av statschefer och USA:s allierade under några av drogkrigets intensivaste skeenden sitter på unik förstahandskunskap om politikens konsekvenser i redan svaga rättsstater. Deras slutsats – katastrof – har tidigare leverats av andra, men aldrig av personer med sådan status och kompetens i frågan. Rapporten är, och däri ligger dess sprängkraft, ett totalt avståndstagande från den politik de själva byggde.

Alfredo Rangel, Mario Vargas Llosa och Paolo Coelho hör till de tre ländernas mest inflytelserika intellektuella och med tanke på att Vita husets nye man initierat en generell politik byggd på fakta istället för bibeln, mänskliga rättigheter i stället för USA:s rättigheter och mulitlateralism i stället för unilateralism tycks det drogpolitiska paradigmskiftet, i alla fall i fråga om debattklimat, redan vara här.

Magnus Linton

Litteratur:

Titel: Drugs and Democracy: Towards a Paradigm Shift
Författare: Ernesto Zedillo, César Gaviria och Fernando Henrique Cardoso
Förlag: Latin American Commission on Drugs and Democracy
Kommentar: Raka förslag från ex-presidenter om hur hantera knark politiskt – från och med nu.

Titel: La batalla perdida contra las drogas: legalizar es la opción?
Författare: Alfredo Rangel (red)
Förlag: Intermedio
Kommentar: Bra djupdykning i förbudspolitikens idéhistoria, plus seriös legaliseringsdiskussion.

2008 World Drug Report
United Nations Office on Drugs and Crime
Kommentar: Trender, statistik och analys från ett FN som vill tro att allt – nästan – är under kontroll.

Beyond Bogotá – Diary of a Drug War Journalist in Colombia
Författare: Gerry Leech
Förlag: Beacon
Kommentar: Skrämmande detaljskildring från knarkpyramidens botten.