Var just o kollade pressvisningen av Erik Gandini nya horrordokumentär om det tevestyrda Italien. Att fascismen aldrig går ur landets historia är väl väl känt, men det finns ett par scener här som gör att man faktiskt blir riktigt jävla skakad av vad som egentligen pågår mitt i Europa. Hörde för nån vecka sen ett absurt inslag i radions Studio ett där Venezuelas yttrandefrihet jämfördes med Nordkorea, Eritrea o Burma. Läskigt att se hur framgångsrikt högern jobbat i Latinamerika för att få Venezuela att framstå som en nästandiktatur o hur euroeisk mainstreammedia numera bara kopierar budskapet. Är förvisso obehagligt hur Chávez med olika medel surrar sig fast vid makten men på medieområdet är ju Venezuela ingenting jämfört med till exempel – Italien.

Gandini har på ett fantastiskt sätt kommit in i en rad obetalbara miljöer med sin kamera o en hel armé av kommersiella makthavare passerar revy med byxerna vid knäna, Berlusconis vänner kommer ut som stolta nazister o Italien framstår i största allmänhet som ett allt sämre skämt i europeisk demokratikontext. Filmen är på många sätt lysande men ändå är det med en lite konstig smak man lämnar salongen; av den profil som väl ändå får sägas vara filmens huvudkaraktär – den bartuttade tevetjejen som genererar alla dessa pengar – är inte en enda intervjuad. Precis som i Berlusconis teveprogram passerar hon i Gandinis dokumentär bara förbi som anonymt dumhuvud o man känner att det vore verkligen intressant att nån gång få höra just henne tala. Att hon inte får röst i italiens fascistteve är begripligt, men att hon inte får det i en Gandinidokumentär är obegripligt.