När nyheten om att ”världens första kokainbar” öppnat i Bolivia nu når Europa (Guardian 19/8) är det ett talande tecken på att en av modernitetens största berättelser – det vita pulvrets – går mot ett tragiskt, eller helt naturligt, klimax. Exakt 150 år har gått sen en tysk kemist lade fram sin avhandling om framställning av kokain och därmed rullade igång en geopolitisk story vars kapitel blir allt kortare. Bolivia, Colombia, Mexiko och nu Västafrikas svaga demokratier – det pärlband av stater som drivits till randen av kollaps av slitningen mellan å ena sidan västs galopperande efterfrågan och å andra sidan samma västs beslut att föra kriget mot narkotikan på de fattigas planhalva får numera tillskott varje år.

Kokainets hundra första år är i jämförelse ett odramatiskt avsnitt där Sigmund Freud och Coca-Cola spelade två av många roller, medan knarkindustrins professionalisering de senaste femtio åren fått så förödande konsekvenser för Latinamerika att helvetet nu behandlats av kontinentens alla litterära ikoner. Mellan Gabriel García Márquez skildringar av 1980-talets kokainterrorism i Colombia och Carlos Fuentes senaste bok om demokratins sammanbrott i Mexiko ligger många titlar, och i en nyligen publicerad protest mot USA:s ”war on drugs” är Brasiliens Paulo Coelho, Perus Mario Vargas LLosa och Argentinas Tomás Eloy Martínez frontfigurer. Men den senaste boken om vad pulvret och dess kontrakrig gjort med världen kommer inte från Amerika utan från en britt som nu gör anspråk på att berätta ”the story of cocaine” på ett sätt som ”ingen tidigare gjort”.

Tom Feilings The Candy Machine – How Cocaine Took Over the World är en bitvis lysande tripp från blodiga arbetsgolv i Colombia till maktens bekymmerslösa champagnemiljöer i London och New York, via såväl historiska som dagsaktuella nedslag i Guatemala, Mexiko, Jamaica och andra samhällen som trasats sönder på vägen. Som extremt välresearchat grepp om en aktuell megafråga med nykoloniala mönster påminner boken om Barbara Ehrenreichs Global Woman – Nannies, Maids, and Sex Workers in the New Economy och därför är det synd att Feiling till slut ändå går bort sig.

Med slående fakta och hundratals intervjuer visar han vad som är känt för akademiker men ännu okänt för de flesta: kriget mot narkotikan blev efter kalla krigets slut mest ett sätt för USA att fortsätta dominera valda världsdelar; som hittills förd har global knarkbekämpning skapat mer elände än knarket självt; det enda riktigt effektiva vapnet mot missbruk och produktion – de 1000 ton kokain som varje år konsumeras i världen, nästan allt i USA och EU, kommer uteslutande från Anderna – är fattigdomsbekämpning.

Hade Feiling nöjt sig med snygg belysning av myter och misär i såväl kokainets som antidrogkrigets kölvatten skulle det ha blivit en fantastisk bok, men det gör han inte. I ivern att skriva fenomenets hela historia landar texten i en osorterad argumentation för vad han ser som den stora kokainberättelsens ”sista kapitel”; legalisering. Och förlorar tyngd. Trots att USA de senaste 35 åren satsat 500 miljarder dollar på att rycka upp produktionen med rötterna stiger bara utbud och efterfrågan och ny strategi är uppenbart akut. Men när Feiling tror att en snar global legalisering är möjlig – oaktat om det vore bra eller förödande – avslöjar han ett snävt perspektiv. Världens narkotikapolitiska samarbete regleras av FN-konventioner med djupa rötter i religiösa eller kommunistiska föreställningar och att floden av böcker som kräver pragmatism nu tilltar spolar inte bort det faktum att förbudslinjen totalt dominerar; Kina, USA, Ryssland, Arabvärlden, Afrika, Norden, Latinamerika, Östeuropa, etc – alla utom några få länder i EU är absoluta motståndare till frågans sekularisering, oavsett förbudens konsekvenser. Att blunda på den punkten leder möjligen till bättre epik, men sämre journalistik.

Magnus Linton