Cellulär demokratisering

För tio år sen rasade en på ytan väldigt rolig, men till innehållet mycket allvarlig, idéstrid i Sverige. I tidningar o tevedebatter kunde man se unga gymnasieelever, de flesta kvinnor, framföra en enkel filosofisk princip som lugnt plockade sönder varje motargument hos en hel generation av den tidens opinionsbildande högstatusmän. Göran Rosenberg, Per Svensson, Göran Persson, Leif Zern, Jan Guillou – i brist på rationell moteld o pressade av tonåringarnas utmanande skärpa havererade dom en efter en. Och kröp sen till korset. Göran Persson blev semivegetarian, Per Svensson medgav att han inte "tänkt tillräckligt" medan Jan Guillou kopierade ungdomarnas hela retorik och slog fast att "när man ser ett slakteri kan man som nutidsmänniska omöjligen värja sig från den bedövande och snabba associationen till Auschwitz".

Det handlar förstås om den så kallade vegandebatten, och längst gick kanske Göran Greider som vid nollnolltalets ingång slog fast att "djurrättsengagemanget återupplivar den moralfilosofiska diskussion som alltid funnits i botten på varje socialistisk övertygelse, men som ofta blivit slumrande."

Så vad var det egentligen för moralfilosofisk princip som drivit fram denna etablissemangets totala omvändelse? Vad var det för tanke som hade fått den politiska eliten att först skrika att hela humanismen – civilisationens kärna – var under attack o sen, några år senare, medge att man haft fel; att det nog var sant att världens industriella masslakt av djur byggde på en sorts kollektiv moralisk kollaps?

Det var Jeremy Bentham, den moderna hedonismens fader, o hans enkla idé om att varelser som har nervsystem o kan uppleva smärta inte bör utsättas för det, oavsett dessa varelsers intellektuella kapacitet. Eller som det idag världsberömda citatet lyder: "Frågan är inte 'Kan de tänka?', inte heller 'Kan de tala?' utan 'Kan de lida?'"

Efter den här segern i djurrättsfrågan har hedonistiska filosofiströmningar varit som intressantast när de befruktat nya former av urbaniseringsteori. För hedonisten är religion, som en brittisk utilitarist uttryckte det, "moralens största fiende" och i varje stor ny etisk o politisk fråga står prästen och hedonisten i var sin ringhörna. Tydligast blir det i bioetiken – det vill säga genteknik, abort, dödshjälp, infertilitet, transsexualitet, etc – och den senare tycks, med tiden, alltid vinna. I alla fall om man tittar på i vilken riktning lagstiftning rör sig. Ofta vinner hedonisten på bättre argument men framför allt – o det är det som blir allt mer intressant – för att hon har ett talande folk på sin sida; en agerande massa. Det som i ny politisk teori brukar kallas mängden. Eller multituden.

Det är när nyhedonister som Michel Onfray idag möter nynietzscheaner som Michael Hardt det går att skönja ett slags kommande syntes där den postmoderna hedonismens kodord lär bli "kropp", "mängd" och just "anonymitet". O där megastaden är bästa illustrationen. På tredje världens religiösa landsbygder, till exempel, kan en kvinna inte göra abort, men i skydd av storstans anonyma mängd kan hon – o flykten från stigmatisering driver därför henne, o alla andra avvikare, dit.

Att stora enheter är mer progressiva än små är ingen nyhet, men vad som ofta glöms är just detta hedonistiskt progressiva perspektiv; bara i skydd av kollektivets generösa anonymitet får statuslöst folk en chans att, med Spinozas uttryck, odla "kraften att leva". Landsbygden är den bekvämes borg, platsen där inte bara religiösa hierarkier regerar utan också den makt som vilar i identiteter som "man", "heterosexuell" eller "normal". Och att kvinnor, migranter, kastlösa eller hbt-personer mer än andra nu överger land för stad kan, menar flera teoretiker, ses som en sociokulturell desertering; en massiv vägran att bära uniformer som hämmar det mänskliga registret.

När Michel Onfray häromåret kom ut med sitt "hedonistiska manifest" försökte han sätta fingret på allt detta och samlade den ansiktslösa politiken under rubriken "motståndets praktik". Det handlar, skriver han, om en mångfald fina trådar, ett myllrande nätverk av obetydliga men samordnade handlingar, ett slags frihetlig spindelväv som kan få en sedan länge bestående mekanism på fall.

Dom här muterande miljardernas ökade tryck på all slags kulturell makt finns också med i Saskia Sassens teorier om "globala städer", liksom i Arjun Appadurais bok Vredens geografi där omvandlingen kort kallas "cellulär demokratisering i arbete". Men mest talande är kanske den uppdaterade hedonismens närvaro i Michael Hardts och Toni Negris kommande verk Commonwealth, som kretsar kring den vågade tesen att, som dom uttrycker det, "megastaden är för multituden vad fabriken var för arbetarklassen".

Läser man ovanstående författare ihop med det senaste decenniets debatter om begreppspar som sjuk/frisk, kön/klass, djur/människa, kopia/original, man/kvinna, etc och uppskattar hur teknologins våld på naturen upplöser skillnaderna blir det progressiva innehållet tydligt. Det är säkert sant att andligheten just nu genomgår en statushöjning i hela världen, men ställd mot hedonismens globala smitta förefaller den rekylen relativt kraftlös. När varken kristendom eller marxism längre härskar oinskränkt utan måste dela alla möjliga världsbilder mellan sig finns trots allt bara en fast punkt: kroppen. Inte, som Onfray uttrycker det, den platonska idén om en tudelad kropp; kluven, stympad, dualistisk – utan vetenskapens postmoderna kropp, det levande köttet: sagolikt, betydelsefullt, genomkorsat av hittills okända krafter, bärandes på ännu outforskade förmågor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s