Segrande arbetarstyre

När Argentinas ekonomi kollapsade 2001 skrev den marxistiske kulturteoretikern Perry Anderson att händelsen skulle få "liknande konsekvenser för nyliberalismen som Sovjetunionens kollaps fick för kommunismen."

Kanske gör den nu eskalerande klimatkrisen en vacker dag slut på nyliberal tro, men i ett kortare perspektiv förefaller Anderssons jämförelse ha varit rätt överdriven. Och kanske är det – som magasinet Lavaca o andra argentinska tidningar just nu gör – intressantare o diskutera vad som föddes med den historiska krisen än vad som dog med den. Och gör man det faller blicken snabbt på ett imponerande myller av politiska experiment inom socialismens mest romantiserade genre: arbetarstyrda företag.

Medan kapital flydde krisens Argentina vägrade hundratusentals löntagare på industrigolven mellan Buenos Aires och Patagonien att acceptera de nedläggningar som inte – hade de upptäckt – var kopplade till vikande efterfrågan, utan bara var ett resultat av inkompetent politik och rika människors vildsinta lekar på världens börser. Överallt ockuperades små- och medelstora företag och krav restes på att fabrikerna skulle få drivas vidare och att inventarier, lokaler, administration och varumärken skulle tillfalla dom före detta anställda. Månader, ibland år, av ej utbetalda löner gjorde att arbetarna inte bara hade en moralisk poäng, utan också en ekonomisk; tillsammans var dom, menade dom, rättmätiga ägare till stora delar av företagens fasta tillgångar. Hundratals juridiska processer drogs igång. De flesta fortfarande oavslutade.

Det mest emblematiska av alla dessa ockuperade företag är keramikfabriken Zanón, Latinamerikas största tillverkare av kakel och klinkers. Och skälet till att arbetarstyre nu penetreras i argentinsk press är att arbetarna – numera kooperativisterna – på Zanón nyss avgick med sin slutliga seger. Den 12 augusti 2009, skriver tidningen Pagina12, kommer gå till historien sen en domstol – efter de sparkade löntagarnas nio år långa juridiska, politiska och inte minst sociala kamp – i en unik dom skrivit över företaget från den tidigare ägaren till arbetarna. Avgörande var, skriver tidningen Crítica, att personalen som vägrade acceptera nedläggningen inte bara fått företaget på fötter utan därtill drivit det med sån framgång att 200 nya arbetstillfällen skapats. Idag jobbar 451 personer på fabriken, man exporterar produkter till 25 länder och tidningen konstaterar att Zanón spelat en enorm symbolisk roll, bland annat tack vare den globala uppslutning av konstnärer, musiker och författare som Zanonarbetarnas öde lett till.

Under nollnolltalet har musiker som Manu Chau och intellektuella som Naomi Klein och Toni Negri vallfärdat till Argentina för o studera självorganisering och arbetarstyre. Och många har återvänt positivt omtumlade. Negri slog nyligen fast att "ända sen december 2001 har aktivister över hela världen haft Argentina som en källa till inspiration." Och i Naomi Kleins bok Chockdoktrinen görs den argentinska vågen av arbetarövertagna företag till ett slags urbant svar på andra revolter som de senaste tjugo åren präglat Latinamerika; zapatisternas kamp för etniskt erkännande i Mexiko, de jordlösas organisering för jordreform i Brasilien, ursprungsfolkens försvar av natur och kultur i Anderna eller dom latinamerikanska feministernas kamp mot kyrkan.

I Argentinas största tidning, liberala Clarín, skriver Mariela Oybin under rubriken "Konsten krisen födde" om hur konstnärer lämnade sina ateljéer för o ansluta sig till industrigolvens kamp, och hur begrepp som äganderätt, effektivitet och facklig organisering ställdes på huvudet av de arbetarövertagna företagen.

Men, påminner Marie Trigona i en essä som publicerats i flera tidskrifter, även om det idag finns 250 ockuperade fungerande företag i Argentina och arbetarstyre numera aktivt promotas av regeringarna i Venezuela och Bolivia, är historien inte så odelat romantisk som många försökt göra gällande. Flera fackföreningar övergav de sparkade arbetarna så fort dom gick från o vara löntagare till o bli ett slags egenföretagare. Och många övertagna företag gick bums omkull efter att arbetarna förlitat sig mer på revolutionär retorik än på att producera kostnadseffektivt. Bäst har dom klarat sig som – likt Zanón – lyckats förena socialistiska principer inom företaget med en pragmatisk acceptans av den marknadslogik som råder utanför.

Eller som Raúl Godoy, en av arbetarna på nu chefslösa Zanón, uttrycker det i Lavaca: Det var på det löpande bandet vi fattade hur ineffektivt det var med en VD som lyfte ut så enorma summor ur bolaget. När vi började räkna o ställa kostnader, vinst o löneutbetalningar mot varandra insåg vi hur lurade vi var. Idag, fortsätter han, pratar man om Zanóns story som om den startade med krisen 2001, men i själva verket drog allt igång redan 1998 – när vi för första gången tog fram miniräknaren. Det var då vi började skapa historia. Och se hur långt vi nu kommit."

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s