Juletider innebär numera alltid att så kallat intellktuella – egentligen kristna – vrider sig som maskar i spalterna för att hitta ett etiskt halmstrå som kan sanktionera livsstil, men det här bibliska dyrkandet av lidande lär slå rekord i bisarreri. Filosofiskt avgjordes djurrättsfrågan redan på 1970-talet o jag trodde det åtminstone vid millennieskiftet stod klart även för läsande allmänheten att man via förnuft inte kan hitta en väg som separerar smärta från etik o att nån absolut moralisk gräns mellan människa o djur inte finns. Via religion är som bekant allt möjligt, men tänkande har gränser. Likadant detta med att en bisexuell (!) som Kristina Hultman 2009 kan skriva en bok som bygger på den Berlinmur mellan hetero o homo jag trodde revs för över tio år sen – utan att ens hennes kritiker påpekar det. Etiken verkar vandra bakåt i Sverige. Hur blev det så, någon?