För första gången i historien tycks Sverige – västs mest naiva land i narkotikafrågor – kunna få en vettig drogdebatt. Med Lasse Wierups och Erik de la Regueras bok Kokain lyfts äntligen perspektivet från den lilla frågan till den stora; från missbruk till drogindustrins blodiga arbetsgolv. Men när de duktiga – Per Svensson kokade i DN 21/4 ner allt till formeln "pulver i näsan, blod på händerna, svårare än så är det inte" – nu ställer sig på porösa premisser och pekar finger åt ertappade kändisar gäller det att hålla ett par saker i minnet för att debatten inte än en gång ska låsa sig i blågul förljugenheten. För det väl ingen som på allvar tror att storgråtarna tagit kokain för sista gången?

Mediala förenklingar är etikens värsta fiende och när sifferövningar ställs upp om direkta relationer mellan ett mexikanskt liv och en lina ladd i Skövde blir räknefelen inte bara grova utan det öppnar också för en infantilisering av diskussionen som lär få yngre generationer att vika sig av skratt i pekpinneskogen. Det vore synd. Tusentals människor dör, demokratier kollapsar, krig rasar – allt genererat av den lukrativa laddningen mellan förbud och efterfrågan. Läget är akut, varför debatten måste ställa rätt sak i rätt hörn.

Den etiska snabbmatematikens första problem är – vilket inte stör mig men, gissar jag, många andra – att temat då bums relativiseras. Retoriskt brösttonade uträkningar som lägger exakta delar av notan för döda kroppar på svenska bardiskar kan givetvis göras, men då blir en hit kokain ett väldigt ringa moraliskt brott jämfört med, säg, ett bilburet liv eller en flygresa, vars globala eländesavtryck är långt större. Att bortse från alla strukturaspekter temat rymmer mellan lik och lina är säkert opinionsmässigt gångbart i Sveriges homogena klimat, men bidrar till en diskussion lika världsfrånvänd som den katolska världens abortdebatt; fosterplakat i stället för samhällsanalys mot "de organiserade mordens brottslighet".

Redan under 1980-talets kokainboom drev Nancy Reagan sin "Just Say No"-kampanj. Det gick inget vidare. Sannolikt för att den byggde på kristen absolutism, polisiär politik och ökade klyftor. Det senare är centralt i dagens sofistikerade drogproduktion och en aspekt som helt försvinner i snabbetikens enkla skuldräkningar. I både Mexiko och Colombia eskalerar just nu produktionen av heroin och syntetiska droger, eftersom det inte är kokain utan fattigdom som är våldets röda tråd. Buenaventura, en drogdrabbad hamn i Colombia vars mordfrekvenser får Mexikos krig att blekna, är kanske det mest tragiska exemplet; varje barn har bevittnat en massaker, ändå konstaterar en sociolog jag nyss intervjuade i staden: "Om narkotikahandeln försvinner härifrån skulle folk gå under." Så vidriga, men knappast enkla, är knarkets nya ekvationer.

Snabbkalkylens nästa problem är dess outtalade premiss; att det drogfria samhället per definition är eftersträvansvärt och att svensk kultur och lagstiftning om legala och illegala droger bör globaliseras. Det är en uppfattning som delas av religiösa fundamentalister och västvärldens kristna höger, men av väldigt få demokrater utanför Norden. Tanken att världen en gång var en drogfri plats och att det är ett slags naturtillstånd den bör återföras till är inte bara historielös och reaktionär, utan en myt imperiebyggare länge exploaterat med våldsamt blodiga konsekvenser. Hela idén om droger som någonting olagligt är inte äldre än hundra år och antidrogkriget tes om missbrukets utbredning som direkt följd av tillgänglighet saknar stöd; under det sena 1800-talet var narkotika mycket mer tillgängligt än i dag, men missbruket betydligt mindre.

Självklart ska demokratiskt stiftade lagar följas och Stureplans snörvlande kids upplysas om vilka strukturer de göder, men en debatt som inte ens nämner att förbudsutvecklingen varit mycket viktigare än konsumtionsutvecklingen för knarkterrorismens etablering blir nog bara intressant för den skara som redan är frälst på nykterhet. Av Mexikos fasansfulla mordsiffror som nu stoppas in i pulverkalkylerna genereras en stor del av en drog som är betydligt mildare än alkohol, kulturellt etablerad i halva västvärlden men likväl illegal; cannabis.

Den som vill föra en seriös diskussion om etik och allas ansvar för drogdriven kriminalitet bör börja med marijuana. För att det är den i särklass största illegala drogen, för att den genererar mer brottslighet än alla andra droger – och för att dess sociala skadeverkningar, utöver all kriminalitet förbuden skapar, är helt marginella. Där ligger första etiska nöt att knäcka. I Latinamerika, debattens centrum, finns i dag nästan ingen utanför kristen höger som inte är för en avkriminalisering av hela cannabiskomplexet av ovanstående skäl. Det betyder inte att kokainets helveten inte förtjänar full exponering och djup indignation – tvärtom – men så länge den debatten drivs av personer som håller fast vid förbuden mot marijuana finns få skäl att lyssna. Då handlar det inte om omsorg om andra, utan om att missionera blågul antidrogreligion.

Magnus Linton