När Margot Wallström i slutet av nittiotalet var socialminister fick hon en fråga i ett avslöjande reportage i TV4:s Kalla Fakta. Det hade visat sig att tunga narkomaner dog som flugor i det drogrepressiva Sverige, jämfört med i länder som Holland där missbrukares liv räddades i mycket högre utsträckning. Så reportern undrade om regeringen – det vill säga svensk socialdemokrati, alltså världens mest framgångsrika socialistprojekt – skulle kunna överväga o byta politik. Men ministerns svar var iskallt: nej. Svensk linje låg fast. Det narkotikafria samhället var drogpolitikens mål – oavsett konsekvenser.

Politisk absolutism är annars nåt man förknippar med kommunism eller konservatism, inte med socialdemokratins pragmatiska traditioner. För kristen höger är till exempel en abort ALDRIG ok, eftersom det alltid är fel o aktivt döda. Om en abortrestriktiv politik sedan leder till att fler foster och kvinnor dör i sådana samhällen än i abortliberala spelar ingen roll, eftersom dom dör passivt. Dom dör, så att säga, "naturligt". O för kommunisten bär politikens mål, det klasslösa samhället, på ett så absolut värde att massmord, diktatur och ekonomisk ruin kan försvaras – bara smulorna delas lika bland dem som blir kvar efter revolutionen.

Det är lite av en idéhistorisk gåta, men i Sverige – ett land där riksdagens samtliga partier i folkhälsofrågor numera kan beskrivas som sekulära och pragmatiska – har en korsning av just kommunism, närmare bestämt maoism, och konservatism, närmare bestämt religion, helt kommit o dominera vad man skulle kunna kalla "nationens syn på droger".

Denna går i korthet ut på att narkotika är, som Sveriges riksdag slog fast 1978, "oförenligt med svensk kultur". Det är en idé som förstås är byggd av goda och högt ställda ambitioner om ett välfärdssamhälle ur vilket ingen ska få trilla ur, men dess konsekvenser blev på många sätt motsatsen. Mest avgörande för den totala raderingen av alla politiska skillnader i synen på droger som etablerat sig i Sverige – ett i globalt perspektiv unikt fenomen – är emellertid inte ambitionernas innehåll utan kraven på ett nationellt konsensus i frågan. Nils Bejerot, maoisten och socialläkaren som på den tiden fick gehör i alla politiska fält för sin idé om en absolutistisk drogpolitik, hade förklarat att det framtida narkotikafria samhället skulle rasa ihop utan en hundraprocentig nationell sammanhållning; lika viktigt som fler poliser, kriminalisering av bruk och en syn på missbrukare som sociala smittohärdar var, som han skrev, ett massivt folkligt stöd för politiken, vilket (citat) "i praktiken betyder att alla tongivande massmedieorgan måste sluta upp kring politiken." Det får bli en uppgift för framtida forskning o reda ut hur detta lyckades, men så blev det; under kommande decennier marscherade hela nationen – alla politiska partier, samtliga tidningar, varenda folkrörelse, hela skolväsendet och varje polis – i takt mot ett och samma mål: det narkotikafria samhället.

Sen kom globalisering, designdroger, internet, EU och ett ungdomsresande ingen hade kunnat föreställa sig. Av det drogfria samhället blev ingenting, men det konsensus Bejerot påbjöd håller fortfarande – från vänster till höger – tätt. Det har gjort den globala diskussionen om droger, bruk och missbruk helt obegriplig för dom svenskar som inte följer utländska medier, i vilka saken har en tydlig placering på den vanliga högervänsterskalan. Att behandla missbrukare som vårdbehövande är en vänsterståndpunkt, att behandla missbrukare som kriminella är en högerståndpunkt. Den svenska linjen – att man kan straffas med fängelse av att bara vara påverkad av narkotika – är i övriga västvärlden sett som en närmast högerextrem position. En del kallar den oförenlig med demokrati, på samma sätt som svenska politiker en gång slog fast att droger var oförenligt med svensk kultur.

Men om den globala debatten om missbruk nu förlorats av högern – sprutbytes- subutex- och metadonprogram byggs i dag ut överallt – så återstår frågan om bruk. I Sverige, långt på efterkälken även här, lyder alla partier än i dag påbudet om ett nationellt konsensus så till punkt och pricka att inte ens föreställningen om en skillnad mellan bruk o missbruk kunnat etablera sig. I USA, Latinamerika, Sydeuropa och inte minst England pågår i dag den så kallade legaliseringsdiskussionen, en debatt som framför allt handlar om hur man ska rycka undan den ekonomiska mattan – det vill säga förbuden – för all organiserad brottslighet som lever på narkotika. Men inte bara. Det är också en idédiskussion som till skillnad från den om missbruk saknar tydlig ankring på högervänsterskalan.

Om det i dag går o tala om en global legaliseringsrörelse så består den av tre riktningar; pragmatiker, liberaler och vad man kan kalla anhängare av en sorts normaliseringsteori. Dom förra är vanligast och samlar människor med helt olika politiska färg kring den utilitaristiska idén om att förbuden gör mer skada än nytta medan dom andra är klassiska liberaler som menar att vad var och en gör med sin kropp är individens ensak. Den tredje – o det är det som är helt ny – är en strömning som stärkts i och med att nya och mer drogvana generationer givit sig in i debatten o nu fått egna intellektuella företrädare. En sån är Tom Feiling, som förra året kom ut med den uppmärksammade boken The Candy Machine.

Bärande tes i denna o andra böcker är att cannabis o så kallade partydroger är ett slags hedonistisk realitet i senmoderniteten som nu genomgår samma normaliseringsprocess som abort, homosexualitet och ateism en gång gjorde, och att dom lagar som i dag dramatiserar fenomenet successivt kommer överges. Sverige är som sagt en udda fågel i dessa debatter men i andra delar av världen är det raster som förenar absolutistiska idéer om narkotika med religion starkt, och i takt med tilltagande sekularisering, spridning av demokrati, segrande marknadsekonomi, bättre utbildning och fri tillgång till information kommer – lyder tanken – nationella juridiska egenheter som vissa ländernas hårda lagar med tiden att slipas bort, på samma sätt som många religiösa samhällen tvingats acceptera aborter i takt med de mänskliga rättigheternas globala genomslag.

Hur Sverige ska förhålla sig till denna våg av nya tanke- och berusningsmönster vet inget. Så länge nationens konsensus förbjuder politiker o prata om droger i andra termer än det absoluta nejet.

Magnus Linton