Vända våldets vapen

Genom ett av världens våldsammaste länder ringlar Magdalenafloden – scen för åtskilliga blodbad i Gabriel García Márquez böcker – och vid en lång krok sitter två tonåringar och, som de säger, "beväpnar sig".

— Det är en rättighet. En mänsklig.

Yamith Pino tar ordet från sin kompis Manuel Ramos – den förre i fotbollströja, den andre i baseballkeps – medan senapsgult vatten bär båtar mot kokaodlande regioner i norr eller oljemetropolen Barranca i söder. Och så lägger han med len röst till att de "bedriver politisk kamp".

— Jobbar i det tysta, rör oss sakta.

Luften är ugnsvarm och det är colombiansk vardag i Puerto Wilches, en av byarna utmed landets mest mytomspunna vattenled; ett fyllo med enorma öron gungar i takt med rytmerna ur en utställd jättehögtalare, en flicka står med ett myller av mobiler i trådar runt halsen och säljer telefonsamtal och över torget vankar en trupp militärer. Alla män. Alla unga. I Yamiths och Manuels ålder.

— Traditionen i den här regionen tillåter inte att man driver våra idéer öppet.

Det Yamith kallar "regionen" är Magdalena Medio, ett trettiotal kommuner i Colombias geografiska hjärta, och "traditionen" är områdets väpnade turbulens, en brutal krönika om gerillor, paramilitära grupper och reguljära arméförband som under fyrtio år drabbat samman i återkommande slag om territoriell kontroll. Ibland har det handlat om koka, ibland om mineraler, ibland om olja. Eller som nu allt mer om "palma", biodiesel.

Men det de unga männen kallar "att beväpna sig" handlar inte om att skaffa skjutvapen och ge sig in bland krigets parter utan raka motsatsen; att bygga upp ett artilleri av argument och mobilisera finkalibrig kunskap om en lära som just fått ett historiskt genombrott i världens längsta ännu pågående inbördeskonflikt – det radikala ickevåldets.

Yamith rapar efter en klunk läsk. Manuel viftar bort mygg. De är vapenvägrare. Håller på att bygga en rörelse av samvetsvägrare i ett av världens mest vapenstinna länder. Organisationen de bildat heter "Antivåldsungdom beväpnade med samvete" och är del av ett nationellt och internationellt nätverk som vuxit samman med akademiker, sociala rörelser och en svensk ngo i en allians som jobbar med vad som blivit ett av samtidens effektivaste demokrativerktyg: radikal global juridik.

Yamith får något religiöst i blicken, men säger att han inte tror på Gud.

— Jag tror på principer. Av etisk övertygelse har jag aldrig någonsin lyft ett vapen i hela mitt liv och det kommer jag aldrig heller att göra under resten av mitt liv. Punkt slut.

***

Det colombianska våldet är unikt i världen – en så endemisk plåga att landet har ett helt forskningsfält, violentologi, om saken – och därför skulle många säga att just det här samhället är i större behov än andra av en vapnens motkultur. Av alternativ. Ett myrornas fredsprojekt. Byggt på tydliga nej inte bara till olaglig utan också till laglig våldsutövning. Och det är precis det – i alla fall enligt de krafter som gått i allians med Yamith och Manuel – som nu gjorts möjligt.

— Vi vill påverka generationer. Inte bara personer.

Karolina Karlsson är chef på svenska biståndsorganisationen Civis och sitter på sitt kontor i centrala Bogotá med en stab i ryggen som just nu är påfallande nöjd. Deras "projekt" – att få samvetsvägran erkänd som medborgerlig rättighet i Colombia – har bifallits av landets konstitutionsdomstol och teamet har, ihop med de ungdomar och organisationer man stödjer, firat.

— Vi har varit en koalition av sociala rörelser, akademiker och ngo:er som i många år kämpat för detta. Arbetet har skett på olika fronter utifrån olika positioner. Men detta är bara en första seger i en väldigt lång process.

Colombia har fram till nu varit ett av få återstående länder i världen som har allmän värnplikt men som inte erkänner rätten att av samvetsskäl vägra bära vapen, något som enligt flera internationella konventioner är en mänsklig rättighet. Det menar Civis är skandalöst i sig, men problemets djup blir riktigt tydligt först när det ses mot bakgrund av den militarisering av landets sociala orättvisor som snabbt tilltagit under senare år. Arbetslösheten har skjutit i höjden och är idag Latinamerikas högsta, samtidigt som landets militär sugit åt sig en allt större del av statens resurser och bristen på sociala satsningar har lett till att allt fler unga spenderar allt längre tid i uniform. Men bara fattiga.

— Ungdomar från välbärgade familjer köper sig fria, säger Karolina Karlsson.

Att Colombia har allmän värnplikt är en sanning med modifikation. På papperet blir alla unga män inkallade, men därefter tar konflikten och de sociala orättvisorna snart över dynamiken och allas likhet inför lagen blir en chimär. Den som har råd köper bara sin "libreta militar", den id-handling som visar att man gjort lumpen, en ekonomisk transaktion omgärdad av stor korruption, medan ungdomar från bonde- och arbetarfamiljer är de enda som i realiteten fullföljer den för alla lagfästa "plikten". Proletariseringen av en snabbt expanderande men allt mer anonyma soldatmassa får sedan eget liv, och enligt Civis och andra fredsorganisationer bryr sig myndigheterna ofta inte om mönstringsförfarandet utan rekryterar i breda svep på landsbygden eftersom de marginaliserade familjernas kapacitet att protestera är lika med noll.

— När armén inte har tillräckligt med mannar i en region eller för ett visst uppdrag åker man bara omkring i fattigområden och kollar om grabbarna har sin libreta och har de inte det tvingas de upp på lastbilen och kort därefter är de i uniform. Detta är förstås helt olagligt.

Den colombianska konflikten har de senaste tjugo åren skördat minst 70 000 offer och antalet internflyktingar – drivna från hem av gerilla, paramilitär maffia eller regeringens flygbesprutningar av kokaodlingar – har nu passerat fyra miljoner, en internflyktingkatastrof överträffad bara av Sudan. Efter en militär kampanj under nollnolltalet har den colombianska armén – i dag världens största mottagare av militärt stöd från USA efter Israel och Egypten – haft stora framgångar i kriget mot gerillan, vilket lett till att striderna trängts bort från urbana miljöer och i dag förs allt mer i avlägsna landsändar. Men så länge konfliktens rötter är intakta muterar bara krigets uttryck; i en ny rapport från International Crisis Group konstateras att Farcgerillan fortfarande har 10 000 krigare i leden och har svarat på militäroffensiven med ökad användning av personminor, breddad kokainproduktion och strategiska allianser med en ny generation paramilitära grupper i områden där de illegala aktörernas intressen sammanfaller. Det är i dessa regionala våldshärdar oerfarna värnpliktiga kastas in och blir kanonmat.

— Allmän värnplikt är en helt annan sak i Colombia än till exempel Europa, säger Karolina Karlsson. Här riskerar man verkligen att tvingas döda eller att själv dödas. Det gör det viktigt att kunna samvetsvägra. Colombia är också ett samhälle som i väldigt hög grad är byggt på våld och under senare år har idéerna om att lösa konflikten med just våld vuxit sig starkare. Därför är det så viktigt för oss att introducera andra sätt att tänka. Skapa alternativ. Att ickevåld blir en möjlighet.

***

Historien om det radikala ickevåldets intåg i colombiansk juridik hänger samman med en rad globala demokratiförskjutningar som konvergerat under senare år. När den kontroversielle spanske domaren Baltasar Garzon 1998 begärde Augusto Pinochet häktad i London blev det starten på en våg av processer som sedan dess möblerat om världen, inte minst Latinamerika, i fråga om mänskliga rättigheter; en ny generation jurister har förstått att den överstatliga rätt som vuxit fram kan användas för att skipa rättvisa och välta nationell lagstiftning – av den som tänker kreativt.

Colombia är bara ett av flera länder i Syd som under 1990-talet fick en ny och modern konstitution, och sedan dess har många människorättsaktivister inte satt sitt hopp till dess faktiska text – i Latinamerika är grundlagar ofta vackra men tomma ord – utan till dess övervakande organ: La Corte Constitucional, CC, författningsdomstolen. CC instiftades med den nya konstitutionen och har sedan dess varit den mest vitala delen i colombiansk politik. Alla konventioner landet ratificerar blir automatiskt del av grundlagen och sedan 1991 har nio höga domare systematiskt granskat lagstiftarna, vilket ofta lett till att strafflagstiftning förklarats i kollision med grundlagen.

Mest uppmärksammat är exemplet från 2006, då colombianska feminister – inte många till antalet -lyckades stämma landets absoluta abortförbud inför CC och på så sätt legalisera abort under vissa omständigheter. Segern var historisk, och projektet – initierat av en feministisk advokat – var uppbackat av universitet, utländska ngo:er och sociala rörelser. Helt avgörande var att det nu finns internationella avtal att häva sig i, samt det globala stödnätverket.

Det pacifistiska projektet om rätten att samvetsvägra från vapentjänst har gått till på samma sätt och tagit fasta på formuleringar i konstitutionen som, enligt fredsaktivisterna, direkt bör generera alla medborgares rätt att säga nej till vapen.

— Vi hävdade helt enkelt att lagen som reglerar militärtjänstgöring i Colombia inte var förenlig med landets grundlag, säger Karolina Karlsson. Och det med framgång.

Kring de ungdomar som vill samvetsvägra men likt Yamith och Manuel knappt vågar prata om temat i sina krigsbesatta hemmiljöer har det – precis som för kvinnor som vill göra abort – byggts ett praktiskt, socialt, politiskt och juridiskt stödnätverk på både nationell och internationell nivå. Civis är alliansens enda svenska organisation, men projektet har tentakler i många länder utanför Colombia.

— Vår roll har framför allt varit att som människorättsobservatörer medfölja de colombianska personer och organisationer som ingår. Men en viktig uppgift har också varit att ragga stöd från olika institutioner och universitet på internationell nivå. Det kan handla om pengar eller intellektuell hjälp.

Viktigare än den juridiska målsättningen är emellertid den kulturella. Att vägra vapen är en stark symbolhandling, och i den tragiska och religiöst kodade våldskultur som vuxit fram i Colombia i kölvattnet av inbördeskrig och kokainproduktion har ickevåldslösningar aldrig haft någon egentlig plats. Våld har alltid försökts lösas med mer våld, och pacifisten har i bästa fall varit en exotisk och i sämsta fall en helt okänd figur. Men aldrig man. Föreställningen om vapenvägraren som kvinna eller bög är fortfarande intakt på landsbygden, men börjar vittra i storstäderna sedan globalisering och urbanisering fått värderingar och maskuliniteter att glida.

***

I ett medelklassområde i huvudstadens sitter den man som betytt mer än någon annan för de öar av samvetsgrann fredskultur som skapats i världens mest ökända våldskultur. Utanför den kubiska villan huserar en vakt i ett bås 24 timmar om dygnet då risken för attentat är överhängande. Att tänka radikalt är farligt här, särskilt om det handlar om ickevåld.

— Självkontroll, säger han. Att få människor att tänka. Det är det det handlar om.

Antanas Mockus blev global kändis i juni 2010 då han var oppositionens presidentkandidat mot den regerande högern – som på nytt segrade – och när opinionsundersökningarna ett tag pekade ut honom som säker vinnare grävde världens alla tidningar fram hans märkliga pacifisthistoria för att teckna porträtt. I Svenska Dagbladet kallades han "superhjältematematikern", i spanska El País "den excentriske förföraren" och New York Times slog fast att "ingen politiker har så många intressant galna idéer som denne man".

— Mitt arbete har handlat om att få folk att övervaka sitt eget beteende. Att de inte ska uppföra sig fredligt bara när någon som har mer makt ser på. Utan alltid.

Han sitter framför en öppen spis och väger noga sina fraser, ofta spetsade med citat av grekiska filosofer och tyska sociologer. Allt som givit Mockus, i grunden filosof och matematiker, den kultstatus som gjorde honom till framgångsrik presidentkandidat har handlat om civilkurage i relation till landets våldshistoria. Om att skapa alternativ. Säga nej. Som rektor för landets största universitet blev han vid ett tillfälle så utbuad av studenterna att han fann sig tvungen att "göra något" för att återfå ordet, varpå han drog ner byxorna och moonade. Aulans alla blickar fixerade rektorns anus – och tystnade. Sedan fick ha sparken.

Några år senare, som samhällskulturellt experimenterande borgmästare i Bogotá, initierade han en process som minskade metropolens mordfrekvens med en femtedel, och på bara ett år lyckades han få ner antalet våldsamma dödsfall med femhundra.

— Då samlade vi femhundra ungdomar som la sig i lika många nyproducerade gravar och under glad musik och tevesändning reste sig och gick ut. Det blev som en återuppståndelse. Mycket vackert. En hyllning till livet.

Han lät clowner dirigera trafiken istället för poliser och instiftade "Kvinnornas Natt", ett av landets största socialpedagogiska projekt. I radikal upplysningsanda ville han få Colombias män att reflektera över maskulinitet och våld och tanken var att en lördagskväll påbjuda stans alla män att stanna hemma, så deras mödrar och fruar och andra kvinnor tryggt kunde slå runt. En normal natt i Bogotá dödas femton personer, denna natt ingen.

— Av alla som vistades ute denna kväll var 700 000 kvinnor och 200 000 män. Det blev en manifestation för offentligt rum och för ickevåld. Alla undersökningar visar att ju fler kvinnor det är på en plats desto tryggare känner sig alla. Jag ville få männen att fundera på varför det är så.

Avgörande med Antanas Mockus ledarskap var att inga av förbättringarna åstadkoms av fler militärer eller poliser, utan av helt andra krafter. Han kallar det medborgarkultur, moralisk självkontroll, optimism, antimilitarism. Mindre vapen genererade mindre våld. Med det positiva exemplets makt.

— Det gäller att först byta mjukvara, sedan hårdvara. När man har gjort besparingar via ny mjukvara kan man använda de resurserna för att byta hårdvaran.

För såväl Colombias nya vapenvägrare som mer spektakulära fredskreatörer som Antanas Mockus har relationen mellan vapen, våld och machismo stått i centrum. Idealismen är påfallande och av Farc-gerillan, övertygad om att Colombias eviga våldscykler bara är ett enkelt resultat av en materialistisk ekvation, hånas de förstås. Liksom av den jordägarelit som ser det till synes oändliga kriget som ett lika enkelt resultat av gerillans existens och inget annat. Men Mockus misströstar inte. Det feministiska frö han tycker sig ha varit med om att inympa bland krigets maskuliniteter kommer sakta att växa. Tror han. Eller med egna ord: halva mjukvaran är redan utbytt. Men förändring tar tid.

— Världens kvinnor har gjort en historisk revolution, inte baserad på vapen utan på organisering, intellektuell skärpa och machismons svagheter. Många kvinnor och några män har lyckats exponera den manliga dominansens brister, och ett beteende som under tusentals år accepterats som naturligt och logiskt står idag utan grund.

***

I Magdalena Medio har solen gått ner. Yamith och Manuel går gatan fram i ett moln av damm efter ett gäng mopeder som drar fram i byns torra grus. Affärernas jalusier är nerdragna.

— I storstäderna kan folk agera öppet som vapenvägrare utan att trakasseras, säger Yamith. Men det går inte här. Man blir känd. Folk blir provocerade.

Stämningen är som alltid i Colombia attraktiv på ytan men det här är långt från Antanas Mockus transformerande visioner och varje dag lämnar konflikten avtryck som påminner om vad som fortfarande regerar här: vapen. Black Hawk-helikoptrar drar fram som fartyg på himlen sedan militären börjat flygbespruta dalens kokaodlingar. I gathörn dryftas den strejk som inletts på ett palmplantage vilket gjort bolagen övertygade om att gerillan håller på att återetablera sig i regionen. Och på teve i byns alla hem rullar regeringens reklam för att våld måste lösas med våld och att Colombias enda sanna hjältar återfinns i armén.

Manuel stannar upp efter en fråga han är oförberedd på. Nån måste väl göra jobbet? Självklart ska rekrytering gå rätt till och alla sociala grupper vara lika inför lagen om allmän värnplikt – men skulle inte Colombia helt tas över av gerilla och maffia om alla drog sig undan, om det inte fanns en stark militär?

— Vi jobbar för att fräta sönder allt våld, säger han. Vi har deklarerat oss som ickevåldssubjekt vilket innebär att vi inte accepterar att någon brukar våld under några omständigheter, och vi hoppas att det förhållningssättet ska spridas så att fler och fler ungdomar ansluter sig och i framtiden ser dialog som lösningen på vårt lands problem.

De jobbar i ett slags semikonfidentiella studiecirklar och vill försiktigt sprida det pacifistiska budskapet som ringar på vattnet. Domstolens utslag till deras fördel har ännu inte formaliserats i lagstiftning och tills dess är de ett slags förbrytare, juridiskt men enligt många också moraliskt. Förrädare. Tevens krafter är svåra att värja sig emot. När inkallelseordern kommer får de som deklarerat sig som samvetsvägrare hjälp av det nationella och internationella stödnätverket att stå emot de etablerade samhällets tryck; dels moraliskt, dels med att via ett slags juridiskt dribbel inför myndigheterna dra ut på tiden och hålla sig civila tills den nya lagen befriar dem. Skriva brev. Överklaga. Förhala. Att, om de hade haft råd, köpa sig fri är förstås inte ett alternativ för den principfaste.

Yamith säger att han ser sig som en myra. Ett litet väsen som tillsammans med tusentals andra, en dag kanske miljontals, kommer kunna dirigera om en elefant. Torka ut kriget.

— Jag vägrar bidra med min kropp och jag vägrar betala för vi vet att pengarna går rakt in i militärbudgeten. Till inköp av en granatkastare, ett maskingevär eller lön till ett befäl. Jag vägrar stödja kriget med en enda pesos.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s