När SVT:s Packat & klart 2007 sände ett reportage från Bolivia tuggade reportern kokablad – en helt ofarlig substans – i rutan och Aftonbladet gjorde förstås fet rubrik: "SVT:s resereporter tar knark i sändning". I artikeln hävdades att kokablad är "en mildare form av kokain" och överläkaren Kai Knudsen inkompetensförklarade glatt sig själv genom att påstå att kokablad är "en otroligt beroendeframkallande drog" som "skördar många liv varje år" medan Michael Malmborg, pappa till en åttaåring, sa att han inte trodde sina ögon när han såg programmet: "Jag vill inte betala licenspengar för att SVT ska lära mina barn hur man knarkar."
⇥

Varje person som satt sin fot i Anderna hade svårt o hålla sig för skratt, o om Aftonbladet hade varit lite mer välinformerat hade man kunnat köra den mycket bättre rubriken "Knarkfest på svenska ambassaden" – eftersom kokablad används dagligen på Sveriges beskickning i Bolivia. Liksom i kontorsrummen på alla andra ambassader och kristna biståndsorganisationer i landet. Ingen har dött och ingen har blivit beroende, eftersom bladen är nyttiga och med hälsosam behållning tuggats av landets ursprungsfolk i årtusenden.
⇥

Det är denna absurditet – att dom blad som förhåller sig till kokain som druvan till vin kommit att listas som tungt knark av FN – som Bolivias regering efter en lång kampanj nu hade hoppats kunna sätta punkt för. Men se det gick inte. I måndags gick tiden ut för dom länder som ville sabotera för de andinska ursprungsfolkens rop om att slippa bli stämplade som kriminella knarkare när de utövar en helt ofarlig tradition som är en grundläggande del av deras kulturarv. USA, Sverige och Storbritannien lämnade i sista stund in protester mot Bolivias förslag till FN om en ändring i narkotikakonventionen från 1961, den text som är en sorts global konstitution för världens allt mer korrumperade antidrogkrig – o därmed föll indianlandets initiativ. Åtminstone tills vidare.
⇥

Historien om kokabladets kriminalisering är en berättelse om rasism, kolonialism o korruption inom FN – o storyn är en talande illustration till det globala drogkrigets irrationalitet. Antingen har Aftonbladet och överläkare Kai Knudsen rätt, o då är den svenska ambassadpersonalen en samling nedgångna knarkare eller så är idén om kokabladet som knark en global bluff iscensatt i helt andra syften.
⇥

Att det förhåller sig på det senare sättet visar Lasse Weirup o Erik de la Reguera elegant i deras bok Kokain, där Hans Emblad – svensken som under nittiotalet var Världshälsoorganisationens chef för narkotikafrågor – avslöjar hur den största vetenskapliga undersökning som nånsin gjorts om koka och kokain mörklades av FN 1995, eftersom den hade kommit till "fel" slutsatser.

Kokatuggande, konkluderade den samlade vetenskapen, var inte bara ofarligt utan snarast nyttigt. Men det fick inte bli känt. Dels för att de kemiska flygbesprutningar av kokafält som USA ville göra vore omöjliga om inte bladen i sig var knarkstämplade, dels för att FN-konventionen från 1961 då skulle kunna ifrågasättas även på andra områden. Vilket i sin tur skulle kunna generera det som i femtio år varit vad den globala antidrogregimen – ledd av USA och med Sverige som största hejarklack – varit som allra mest skräckslagen inför, nämligen debatt. Öppen diskussion. Vetenskap. Argument.
⇥

Vikten av att vara överens, att sända en o endast en signal utåt, oavsett fakta, har sen dess varit FN:s o inte minst Sveriges överordnade linje i drogfrågor. Så kom det sig att den som gör löpsedeln "Knarkfest på svenska ambassaden", eller för den delen Aftonbladets lite sämre variant, faktiskt inte ljuger. Kokatuggande är nyttigt, men ändå – enligt FN – tung narkotika. O så fortsätter dom svenska mediernas, läkarnas o politikernas fördumningscirkus i ämnet.
⇥

Men inte bara det: världssamfundets krav på att kokatuggandet ska utrotas ur ursprungsfolkens kultur, det vill säga att själva kulturerna ska utrotas, ligger fast. I princip allt kokain som konsumeras i världen sniffas av vita människor o trots att kokablad, råvaran till kokain, med råge o överallt finns i Bolivia har landet inget kokainkonsumtionsproblem. Indianer är ointresserade av vitt pulver. Vilket i sig är ett slående bevis för att kokainmissbruk genereras av helt andra sociala o kulturella mekanismer än en oändlig tillgång på kokablad. Är det rimligt att om väst inte kan utrota den kultur som leder till att 20 miljoner européer och amerikaner använder kokain – fler är det inte som tar drogen, och bara en miljon av dem har problem – så måste de runt 20 miljoner indianer som till vardags tuggar kokablad utrota sin kultur?
⇥

Ja självklart, svarade Sveriges ansvarige minister i måndags. Samtidigt som hon återupprepade lögnen om att kokablad är farlig narkotika. Något vetenskapligt stöd för uttalandet medgav hon att det inte fanns, utan att själv inse vidden av tokeriet – o därmed lämnades svenska tonåringar än en gång fria att på goda grunder tro att samma offentliga ljug föreligger i fråga om farligheten med heroin, amfetamin o hela den uppsjö av nya droger som nu översköljer marknaden. Vilket givetvis är allt annat än sant.
⇥

I måndagens upplaga av den colombianska tidningen El Espectador, under rubriken "Kokablad och rasism", beklagar Rodrigo Uprimny att Sverige gjort gemensam sak med USA och Storbritannien. Bolivias förslag skulle på intet sätt påverka möjligheterna att fortsätta, eller till och med intensifiera, det globala kriget mot kokainet – utan bara sätta punkt för allt fantasifullt ljug om kokablad o lyfta bort den internationella kriminaliseringen av indianer. O för tydlighetens skull föreslår Uprimny ett tankeexperiment: föreställ er att några indianledare kom fram till att vin o whiskey var så farligt för deras socialt sargade samhällen att drogen borde förbjudas på global nivå. Vilka chanser skulle det beslutat ha att ta sig igenom FN-systemet? Givetvis inga alls. O då är whiskey ändå bevisligen farligt, medan koka är nyttigt.
⇥

Så vad ska man kalla den juridiska käftsmäll Sverige nu varit med o gett Sydamerikas indianer?
⇥Religiös? Ja. Reaktionär? Ja. Rasistisk? Ja.