Hur långt ser man från en balkong i Malmö?

I en famös text (Sydsvenskan 4/10 -06) avslöjar Fredrik Ekelund – han som i DN 21/2 -12 hävdar att berättelser blir förrädiska om de inte belyser "hela verkligheten" – sanningen om Malmö. Han har haft balkongfest med gamla polare från hamnen, närmare bestämt sju, och "kvällen blixtrade av minnen och roliga historier från förr, ett förr då de flesta av oss alltid syntes under de röda fanorna på första maj."

Nu ses de bara på balkongen och när en (1) av kompisarna meddelar att han tänker rösta på Sverigedemokraterna har Ekelund fått det empiriska underlag han behöver för att berätta hela sanningen om inte bara Malmö utan om vänstern, Sverige och framtiden . Den hela verklighetens verklighet är att det är den urbana arbetarklassen som röstar på främlingsfientliga partier, vilket är ett stort problem. Och problemets djupare botten är i det lokala fallet, filosoferar Ekelund, att ingen mer han själv vågar försvara den kategori som egentligen är den förtryckta i dagens Sverige: "Varför har det blivit tabu att tala om och debattera föraktet för etniska svenskar och svensk kultur?"

Av alla de problem den hela verklighetens verkliga Malmö erfarit handlar inte ett, fem eller tio – utan samtliga – om islam. Balkongens fd hamnarbetare är inte drabbade av strukturomvandling och arbetslöshet, utan av "invandrargäng", "invandrartäta Kroksbäck", "kriminella invandrare" och den laglydighet som präglar etniska svenskar går enligt Ekelund inte ihop med det expansiva islam som är "oförenligt med grundläggande västerländska värden": "Den arbetarrörelse som byggde Landskrona och Malmö hölls samman ideologiskt av en gemensam skötsamhetskultur, är det då fel att kräva av de nya svenskarna just detta?"

När Ekelund skrev detta fanns statistik att tillgå som visade att 97 procent av LO-medlemmarna röstar på ickerasistiska partier, men siffran fick inte plats utan Ekelunds hela verklighet om vilka som bygger den nya populismen fick i stället representeras av en kompis från förr: "Det är till stor utsträckning vanlig, strävsam arbetarklass som fått nog, eller 'fått nock', för att säga det på ren malmöitiska, av integrationens baksida, den som aldrig debatteras på kultursidorna."

Olle Svenning kallade korrekt Ekelunds text för "klassisk högerpopulism", gratulerade Sverigedemokraterna och påminde om att det finns ett helt akademiskt fält för det här sättet att definiera sociala problem som disciplinära och religiösa och att i åtgärdsambitionerna ställa upp dikotomin med den skötsamme arbetaren mot den kriminelle invandraren. Det kallas "strukturfascism".

När Ekelund, denna gång i armkrok med Bo Rothstein, är tillbaka i ärendet är det min bok "De hatade" som inte stämmer med vad han hör i porten och därför inte ger "hela verkligheten". Lika mycket som om högerradikalism borde den ha handlat om islamistisk terror, förtryckta svenskar och, framför allt, den enda egentliga kraft som behöver utrotas för att de gamla vännerna ska klättra ner från balkongen och åter dunka rygg under första majs fanor: relativismen. Då, men bara då, kan vänstern rädda världen.

Samma år som Ekelund publicerade sin text om de etniska svenskarna som samhällets offer utkom Bruce Bawer While Europe Slept, en islamofob bestseller som haft stort globalt inflytande och bara är en av alla böcker i genren som använder lilla svenska Malmö i bevisföringen om Europas stundande undergång: "Våldtäktsfrekvensen är fem eller sex gånger högre än i Köpenhamn; barnvåldtäkterna har fördubblats på tio år; bara under hösten 2004 steg antalet rån med 50 procent. Antisemitiska trakasserier var ren rutin, liksom hedersmord." "Svenskar", konstaterade Bawer, "lämnade staden i massor."

Åtta år har gått och i dag vet alla att Malmö, sina problem och mord till trots, som projekt och stad är en hejdundrande succé; Sveriges mest lysande urbana stjärna. När Ekelund tvingas medge att det gick bättre än väntat är emellertid den gamla dikotomin tillbaka; de skötsamma lyfte staden "med några stora, infrastrukturella grepp (Öresundsbron, Malmö högskola, Västra Hamnen)" medan muslimer "låg bakom kravaller" och daltades av de kulturrelativister som fantiserat fram "flumbegreppet 'islamofobi', ett begrepp tillkommet i ett enda syfte: att förhindra all dialog om en känslig fråga och stämpla all islamkritik som rasistisk." Det kosmopolitiska Malmö, i alla fall den muslimska delen av det, och dess enorma attraktionskraft lyser, än en gång, med sin frånvaro när Ekelund skriver historia.

Hade DN-artikeln varit Ekelunds första i ämnet hade jag lämnat den därhän, men eftersom budskapet från 2006 hållit i sig över tid, idéerna tagit plats i parlament efter parlament över hela Europa och hatet mot relativismen just nu är så starkt påhejad i den nykonservativa vågen finns skäl att vända några stenar och sortera vänster från vänster.

Men först ett par klargöranden. Ekelund skriver att min bok är "djupt ohederlig" eftersom den "seriekopplar en mängd olika företeelser" i syfte att skuldbelägga hederliga människor för Breiviks fasansfulla massmord. Dessbättre är det helt fel, men visar på ett intressant sätt hur träffad Ekelund känner sig av att i flera avseenden dela den norske terroristens världsbild, ett faktum som givetvis inte gör någon annan än Breivik själv ansvarig för dådet. Det är mig främmande att göra så billiga poänger, och hade det förrädiska upplägget stämt borde åtminstone en av de trettio recensenter som behandlat boken slagit ner på ohederligheten. Ingen har sett den.

Min andra ohederlighet är att jag falskeligen "frammanar en bild av ett Europa vid fascismens rand", men även där tror jag Ekelund är ensam om läsningen. Texterna innehåller förvisso djupt obehagliga avsnitt men i den del där fascismens eventuella återkomst diskuteras redogörs klart för det faktum att stödet för demokrati är enormt i dagens Europa, över 90 procent, och ingen av de tänkare som refereras eller intervjuas hävdar att fascismen, som vi känner den, står för dörren.

Vad som gjort att många fått så ont i magen av läsningen och kanske fått syn på en ny typ av auktoritära tendenser i samtiden är, tror jag, bokens beskrivning av det postmoderna, föränderliga, värderingsglidande och av en ofrånkomlig relativisering präglade samhället som en realitet – och att många, framför allt män, sämre tränade i relationsbygge, inte orkar med det. Samt vilken sorts politiska krafter och frustrationer maskuliniteternas sammanbrott föder och hur tydligt detta förlorade grepp kommit att prägla allt från viss vänster till respektabel höger och enskilda galningar som Breivik. Allt sedan samlat i ett växande hat mot en allt tydligare måltavla: den politiska korrektheten, det vill säga feminismens och mångfaldens försvarare. Relativisterna.

Eklund vill att vänstern kliver ur det postmoderna flumsamhället och "sätter ner den sekulära foten" på fast mark: humanismen. Gärna det, bara ingen tror att vi blir kvitt relativismen. Jag försökte i en bok redan för tolv år sedan beskriva de oerhörda konsekvenser djurrättsidéerna – något Jonathan Safran Foer förra året påminde om – skulle få för den sekulära världsbilden och jag misstänker att många så kallade humanister, ofta en sorts kristna ateister, inte tänkt igenom att när man på allvar lämnar Gud får man hela världens djurfabriker i knät. Någon moraliskt relevant skillnad mellan människa och djur som kan försvara vår behandling av de senare finns inte, och storskaligheten i det vansinne som pågår gör det omöjligt för en etiskt levande människa att blunda.

Inget av detta gör givetvis sekulär humanism och vanligt förnuft till en sämre plattform än de religiösa dogmernas ofta kvinnoförtryckande godtyckligheter, tvärtom, men poängen är att det inte finns något absolut här. Inget fast. Även humanismen är ett bräckligt golv. Jag respekterar den som slentrianmässigt äter kött, men inte den som hävdar att det är ett resultat av ett rationellt beslut som vilar på en solid etisk grund som är överlägsen alla andra människors trosystem. Det betyder inte att jag saknar åsikt om halalslakt, manlig omskärelse eller heltäckande slöjor – bara att det blir lättare att sätta saker i relation till annat och avgöra i vilka sammanhang kraven på förbud mot dessa praktiker är ett utslag av en uppriktig ambition till moralisk och politisk utveckling och när de bara är gammal vanlig främlingsfientlighet.

Skrapar man lite på Ekelunds text ser man emellertid att det han eftersträvar kanske inte så mycket är vänsterns absoluta uppslutning kring en robust plattform som unisont förmår fördöma religiösa praktiker han ogillar, utan något annat: enkelhet. Det är han inte ensam om. Enkelhet, en begriplig och för alltid given berättelse om vad som gäller, är inte bara religionens attraktion utan också populismens enda riktigt stora lockelse. En modern vänster bör emellertid inte falla för enkelhetens oerhörda frestelser utan öppet acceptera och försvara att mångfald är komplicerat, att historien säger att ju större och självsäkrare en majoritet blir desto mer varsamt måste den behandla minoriteter och att sofistikerade och spännande samhällen aldrig kan fungera med mindre än en långtgående relativisering av tillvaron. Det betyder inte att en total kulturrelativism i vilken allas argument för att avgöra rätt och fel är lika lite värda står för dörren. Faktum är att den kulturrelativism Ekelund och högern hela tiden ältar inte finns och aldrig har funnits – vi har myndigheter, domstolar, ministrar och socialarbetare som med inget annat än ett hänsynsfullt förnuft dagligen försöker avgöra den typ av svåra tvister som mångfalden ofrånkomligen leder till. Ibland blir några arga. Då blir det bråk. Diskussion. Den pågår hela tiden.

Ekelund försäkrar att islamofobi inte finns utan bara är en konspiration av vänsterns relativister i allians med staten (Forum för levande historia, en statlig myndighet, gav nyligen ut rapporten Antisemitism och islamofobi) och förutom att ansluta sig till kungstanken i extremhögerns nya mytologi sätter han fingret på två avgörande problem. Den tilltagande paranoian kring en fördärvande relativism bottnar i en ofta kopierad missuppfattning om att ett arguments värde inte går att gradera och att det skulle tappa kraft om det synas från för många håll, när det i själva verket är tvärtom. Att det inte finns några absoluta sanningar betyder inte att det inte finns mycket som är betydligt sannare än annat – mycket rimligare, mycket bättre – och i själva verket är postmodernt relativiserande bara ett slags hyperkritisk verksamhet som kräver förnuftet påslaget hela tiden. Ett besläktat missförstånd är tron att man skulle förlora sina egna värderingar, bli nihilist, bara för att man sätter sig in i och på allvar försöker förstå andras. Återigen är det tvärtom. Vänstern kan ta populisterna i hand och fly komplexiteten, eller stanna i den värld som faktiskt existerar och medge att det enda rimliga första svaret på frågor om rätt och fel i svåra etiska frågor är: "Det beror på". Det innebär inget moraliskt moras. Det innebär etisk och politisk uppdatering. En skärpning.

Det förrädiska med sådana här hemkokta gallupar om att det är den urbana arbetarklassen som – som ett resultat av att vänstern förstörts av postmodernt relativiserande – vallfärdar mot främlingsfientligheten är att det är precis den selektiva bild extremhögern glider så fint på och behöver all hjälp den kan för att hamra in som generell; att det är invandringen, massinvandringen, kombinerad med oöverstigliga etniska skillnader och kulturelitens permanenta förräderi – och inget annat – som är roten till allt från kriminalitet till kvinnoförtryck och islamistisk fanatism. Jag kan inte förhållandena i Malmö och det är möjligt att tesen om en allt brunare urban arbetarklass har viss bäring där, men i de länder min bok behandlar – Ungern, Nederländerna och Norge – är högerpopulismen ett småstadsfenomen som främst attraherar människor som aldrig eller sällan träffar folk som inte påminner om dem själva. Jobbiks hem är inte Budapests arbetarklass. Arbeiderpartiet, inte Fremskrittspartiet, dominerar helt i Oslos förvisso sorgligt segregerade förorter. Geert Wilders röster kommer inte från de nederländska diversearbetare som delar bostadsområden med folk från hela världen i Rotterdams och Amsterdams ytterområden. På sådana platser bor människor som på många sätt är hårt prövade av segregation, arbetslöshet, kulturkrockar, kriminalitet och andra brutala utmaningar det mångkulturella samhället i kombination med ökade klyftor med självklarhet bär med sig – men en rungande majoritet av dem hör till dem som trivs i det mångkulturella samhället och vill får det att fungera.

Det betyder inte att status quo är bra. Att det inte finns massor att förbättra. Att det inte finns andra länder som lyckats mycket bättre med olika integrationsmodeller av vilka massor finns att lära. Att det inte gror islamistisk fanatism i en eller annan källarmoské. Att inte boendesegregationen är en växande cancer. Att inte Malmös kriminalitet hårt ska bekämpas både socialt och polisiärt. Att det inte är synd om många svenskar. Att inte regeringens politik för ökade klyftor skapat innerstadseliter vars vurm för mångkultur är förrädisk. Att det inte är ett jätteproblem att vissa kommuner tagit emot oändligt många fler flyktingar än andra. Att det inte är fullständigt åt helvete att Lars Vilks ska behöva leva under polisbeskydd. Etcetera. Men när Ekelund nu igen, efter att vi i åtminstone tjugo år dagligen diskuterat dessa frågor, smeker varje led i den konspiration den galopperande europeiska islamofobin hela tiden kelar med – vi får inte prata om det här, arbetarrörelsen har tagits över av kulturmarxister, islam är problemet – blir det i bästa fall tjatigt, i sämsta fall en obehaglig, bara lite mindre tydligt formulerad, upprepning av Ekelund á la 2006. Att framgångar för främlingsfientlig populism inte står i relation till invandring utan oftast göds av helt andra krafter – fascistiska traditioner (Skåne, Italien), brist på invandring (Finland), stark antisemitism och antiziganism (Ungern), auktoritär liberalism (Holland), vardagsnationalism (Danmark, Norge), etc – vet kanske inte Ekelund eftersom hans hela verklighet tenderar bygga på ett snack med grannen som sedan blir en teori som sedan blir en analys om arbetarrörelsens relativistiska förrädare som till SD:s förtjusning publiceras i stor svensk tidning.

Slutligen ett par ord om just den här debatten. I min bok finns en teori, framförd av Ali Esbati, om vikten av att "våga att inte ta debatten". Den går ut på att hela locket på-idén som många nu på nytt stämmer in i bara är en lyckad inbrytning från de främlingsfientliga; deras ambition är aldrig att "ta debatten" i meningen att rationellt diskutera sociala och ekonomiska problem i syfte att lösa dem, utan problembeskrivningen är målet – det stämningsläge idén om en blockerad debatt skapar och de frågeställningar det undantränger. Successivt flyttas en konfliktaxel som, i alla fall för vänstern, borde gå längs ekonomi-rättvisa-fördelning mot en som går längs högerns kultur-invandring-värderingar.

Jag är skeptisk till den sortens semikonspirativa anslag och menar att öppen debatt är svaret på det mesta, men måste erkänna att jag i detta fall känner mig osäker. Medielogik är ett intressant men inte alltid lustigt fenomen och om det inte var för allvaret i ämnet vore det komiskt att den debatt som började med Bengt Ohlssons sorgsna kåserier redan hamnat här; om att framtidens vänster måste prata kultur istället för klyftor, olikhet istället för likhet. När Fredrik Ekelund får flera sidor på dig att rada upp alla de gigantiska globala utmaningar vänstern står inför under det nya millenniet blir hans främsta problemexempel att Mona Sahlin tagit på sig "ett slags sjal" vid invigningen av Stockholms moské. Är det vänsterns centrala problem av idag? Jag har svårt att se en mer extrem bekräftelse av Esbatis tes.

Magnus Linton
Författare till boken "De hatade – om radikalhögerns måltavlor" (Atlas 2012).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s