Ny nationalism

När svenskarna i dag går ut för att vifta flagg sker det mot en allt olustigare, för att inte säga skrämmande, fond: ett Europa som krackelerar längs tre sprickor – ökad xenofobi, ekonomisk kris, inget ledarskap. För några år sedan steg rök från brinnande romska läger i Italien mot skyn som en varning om vad som var på gång, men därefter har många länder haft val och i parlament efter parlament har nationalistisk höger ryckt fram – Sverige, Ungern, Finland, Storbritannien, Grekland – medan den konsoliderats på platser där den redan var stark: Italien, Frankrike, Nederländerna, Schweiz och Norge.

Det obehagligaste i utvecklingen är att EU, ett projekt startat för att stävja just nationalismens potentiellt fasansfulla konsekvenser, nu blivit den främsta motorn i den nya kulturella chauvinism som idag präglar stora delar av Europa. Så fort överstatligheten lyfter sitt undervisande pekfinger – om det som i Grekland handlar om krav på ekonomiska reformer eller som i Ungern om skydd för jagade minoriteter – stärks bara de nationalistpartier som nu expanderar överallt genom att snyggt sparka både uppåt (EU) och nedåt (minoriteter).

I Ungern startade det öppet fascistiska Jobbik – i dag landets tredje största parti – sin succéresa genom en uppskattad och våldsam mobilisering mot vad man beskriver som "parasiterna", landets romer, men så fort Bryssel började ta ton om de mänskliga rättigheternas underminering justerades fokus och dosen av EU-hat, för tillfället mer gångbart, ökades. Likadant i Nederländerna, där Geert Wilders 2010 gjorde parlamentarisk succé med flammande hets mot "ockupanterna", landets muslimer, men där den sofistikerade islamofobin för tillfället överskuggas av krisens mer exploaterbara avsky mot all sorts överstatlighet. Efter att Wilders som vågmästare – i linje med Frankrike, Belgien och delar av Spanien och Italien – lyckats driva igenom de första stegen i sitt deislamiseringsprogram, bland annat totalförbud mot ansiktsslöja, fällde han regeringen. Stödpaketen till krisande EU-länder var oacceptabla. Nu stundar nyval. Och ännu en vår för suveränismen.

Den nationalism som i dag drar fram i Europa – med all sannolikhet bekräftad igen i Greklands nyval nästa söndag – har några nya drag som tillsammans gör en intressant triangel. Den radikala högerns måltavlor har finslipats och är, i ett kontinentalt perspektiv, numera i huvudsak tre: romer i öst, muslimer i väst – och överallt de politiskt korrekta "förrädarna", mångfaldens och feminismens försvarare. De senare är beroende av nationell kontext synonymt med ibland EU, ibland "judarna", ibland liberala kulturrelativister och ibland, som i Behring Breiviks fall, arbetarrörelsens kommande generationer. Idén om fasta nationella kroppar som successivt förstörs av inifrån växande parasiter, utifrån kommande ockupanter eller ovanifrån manipulerande förrädare är varianter på bekanta tankescheman i Europas mörka historia, använda och återanvända för att hamra in den trygga tron på att för alla som tillhör majoriteten finns i alla fall något – nationen – som går att lita på när hela havet stormar.

Den här sortens varningar för olustiga destinationer för ett krisande Europa på glid har under det eländiga år som gått ibland avfärdats som alarmistiska, vilket är ett helt naturligt majoritetsperspektiv. Allvaret och uppfattningar om hur långt de nationalistiska vindarna redan drivit kontinenten skiljer sig väldigt mycket beroende på var man står och vem det är som tittar; en annalkande auktoritär nationalism är väldigt svår att ens avlägset skönja från ett blågult men mångfaldsbejakande Skansen, medan den är högst reell – rent fysisk anländ – för de ungerska romer som satts i lägerliknande arbete i Jobbik-styrda kommuner, efter att ha fått sina hus och familjer attackerade av uniformerade rasister.

Hyperkapitalismens strukturkris i kombination med EU:s misslyckade försök att kommendera fram en europeisk gemenskap bär säkert störst skuld till det allvarliga läge som uppstått, men historien rör sig med både materiella och ideella motorer och att fira en svensk nationaldag 2012 i tron att nationshyllandet i Sverige till sin essens är väsenskilt från 1900-talets stora europeiska sjuka vore inte bara dumt, utan farligt. En blick på i vilka politiska läger entusiasmen för den blågula dagen är som störst visar på ämnets hala karaktär; det som beskrivs som den friska, nya och hälsosamma svenska nationalismen sägs hurra för det moderna, det jämställda och just det antinationalistiska Sverige – men av de som står i körerna hör de flesta till politiska krafter som historiskt motarbetat just den sortens framsteg.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s