Hon kickar av sina vita Foppa-tofflor, petar till penis och drar en kortkort leopardblåsa över höften så satängen stannar just under grenen.

— Brösten gjorde susen.

Hon öppnar sminkväskan.

— Med tuttar och rumpa får man alla blickar i världen. Det är det som är så sjukt med män.

Bysten är bara fem månader gammal och hon pratar om den som en befrielse. Ett nytt liv. Inte bara ett stort kliv i identitetsresan utan också det arbetsredskap som gör att hon vissa dagar kan tjäna 300 dollar på bara några timmar "där nere". I parken. Eller som platsen – en av Latinamerikas mest kontroversiella – kallas av dem som jobbar där och av dem som drivit kampen för dess tillblivelse: den befriade zonen. Tidigare hade hon hormonbröst, små svullnader, men först med silikonet revolutionerades hennes tillvaro.

— Jag gillar inte att vara med någon kund, men det är stor skillnad på en ung grabb och en gammal gubbe. Det finns fruktansvärda gamlingar. Perversa, stinkande. Före brösten tvingades jag ta massor av sådana. Nu ingen.

Klockan är åtta och Jasmine är en av Buenos Aires tusentals – ingen vet exakt hur många, bara att de är betydligt fler än i går – travesti som just nu sitter på enkla hotellsängar och tångar ögonfransar för att ge sig ut i den ekonomiska verksamhet 92 procent av dem är hänvisade till. Några kallar dem tredje könet. Andra kallar dem Latinamerikas mest förtryckta minoritet; ett sargat sexproletariat som med sina marknadsanpassade kroppar till salu sätter fingret på kapitalismens mest ohyggliga drivkrafter. De är nästan alla troende, fromma katoliker – men av Vatikanen avskys de ändå som en växande hedonistisk cancersvulst; en postmodern våldtäkt på skapelsen. Fast mest kittlar travestin kanske bara idéer om heterosexualitet och homosexualitet på dess svaga punkter och blir som ett yttersta bevis för att varken det ena eller andra egentligen existerar.

— Lo mismo, säger Jasmine. Samma sak.

Hon fiskar upp en eyeliner och säger att det är svårt att kategorisera klientel mer än att de alla är män. Det finns alla sorter. En del är hämmade bögar som vill ha hennes penis men dagen därpå ändå kunna bedyra inför sig själva att de trots allt varit med en kvinna. En snabbt växande kategori är heterosexuella svennar som vill bli avsugna av en kvinna, eller snarare bilden av en viss sorts kvinna, och rollen som stereotypt objekt med en sexualiserad feminitet spelar hon bättre än de flesta; brösten är hårda, benen slanka, läpparna stora, klackarna höga, naglarna långa och klänningen kort. Vanligen blir hon emellertid tagen bakifrån, och i de fallen är hon mer osäker på vilka kundens vardagssexuella preferenser och självuppfattningar är. Men spelar det någon roll? Sexualitetens fysiologiska komponenter är trots allt helt underordnade dess psykologiska, och mest av allt kåtar gatuprostitutionens konsumenter inte upp sig via friktion mellan kroppsdelar – utan på en idé. En kliché. Horan.

— Lo mismo, upprepar Jasmine. Anus eller vagina. Det är ingen större skillnad. Det mesta är fantasi.
Men riktigt allt är inte fantasi. Torskens tankar måste få rätt putt in i uppkörda spår och då gäller effektiva koder och enkla signaler. Hon tar fram en stor plattång, trycker kontakten i väggen och börjar raka ut det redan raka håret. Nu fattas bara skorna. Tofflorna åker in under sängen och med två snabba handgrepp försvinner de röda tånaglarna in i ett par svartlackade stilettskor. Hon är 20, har sex bröder och en syster. Kommer från Salta, en stad i norra Argentina, och har just i dag stora förväntningar på zonen. Det är torsdag. En potentiellt bra dag. Men mycket beror på. I går gick spännet i hennes vita highheels sönder och kvällen blev ett ekonomiskt fiasko. Det är de pengarna hon tänkte hämta hem i natt.

— I trasiga skor kan ingen jobba.

∼

Berättelsen om Argentinas ideologiserade travestismo är en både vacker och tragisk historia om politik och prostitution. En kort och paradoxal krönika – allt börjar på 1990-talet – om frigörelsekamp mot alla odds, om krig mot heterosexistiska normer men också, inte minst, om fattigdom och ett historiskt förtrycks makabra konsekvenser.

Jasmine var bara sex, en liten pojke – och som barn i den åldern varken särskilt identifierad med feminitet eller maskulinitet – när de första striderna om könsöverskridarnas rätt att sälja sex eller ej på Buenos Aires gentrifierade gator började slipa fram ett politiskt kollektiv. I Latinamerika är en travesti något helt annat än de i Europa mer bekanta fenomenen transvestiter och transpersoner. Om en transvestit – starkt förenklat – är en man eller kvinna som gillar att klä sig i det motsatta könets etablerade attribut och en transperson är en individ som via operationer och hormoner flyttar från en tydlig könskategori till en annan är travestin ingetdera – eller både och. I Latinamerika är hon nästan alltid en född man som med tiden utvecklat en feminin identitet, justerat delar av kroppen, uppfattar sig som kvinna – men som trivs med sin penis och inte har några önskningar om att korrigera genitalier.

Sådana personer har förstås alltid funnits, men i Argentina – idag ett land med världens kanske starkaste travestirörelse – var det först när huspriserna började stiga i den nu fashionabla stadsdelen Palermo som travestin som kollektiv med dunder och brak etablerade sig på landets politiska scen. Fastighetsägarna fick vittring på pengar, och eftersom några av stadsdelens bakgator blivit tummelplats för travestiprostitution ställde sig polisen – trots att det var och är lagligt att sälja sex i Argentina – i det allt mer organiserade ekonomiska intressets tjänst. Sexhandeln skulle bort. Det blev fördrivning, våldsam förföljelse, men inte av vilka som helst; nästan alla travestis som säljer sig på Buenos Aires gator är unga människor som tvingats fly från mindre samhällen efter att trycket från familj och skola blivit outhärdligt. De var redan fördrivna en gång. Nu skedde det igen, och i ett annat land hade det kanske passerat men här hade röken efter diktaturen just lagt sig och socialister, liberaler, feminister och människorättsorganisationer reagerade omedelbart när det statliga våldsmonopolet utan stöd i lagen attackerade en redan sargad minoritet. Än viktigare var att flera av dem som flydde batongerna själva var personer som rakats och hånats i diktaturens fängelser. Nu blev de motståndsledare, gick i allians med feminister och under nollnolltalet konsoliderades den sexualpolitiska kraft som sedan dess möblerat om föreställningsvärldar i det en gång så katolska Latinamerika. I dagens Argentina finns kooperativ för travestis som vill lämna prostitutionen. Komvux för travestis som berövats sin skolgång. Hotell som ockuperats av travestis och nu självförvaltas av de sexarbetande.

Intresseorganisationer för travestis finns i dag i 17 av landets 23 provinser och till "Årets kvinna" – en prestigeutnämnelse som varje år görs av landets kongress – valdes 2009 Marcela Romero, en före detta prostituerad travesti och i dag ordförande i landets äldsta transorganisation.

Men det som på allvar förändrat och förändrar livet för Argentinas travestis är två mycket mer strukturellt avgörande saker; dels den nya lag om könsidentitet – en av världens radikalaste – som med all sannolikhet klubbas igenom nästa år, dels den kontroversiella röda zonen. Jasmines arbetsplats. Den som till slut blev förhandlingslösningen på nollnolltalets alla strider mellan å ena sidan polis, politiker och fastighetsägare och å andra sidan sexarbetare och människorättsaktivister. Att det var via detta försvar för rätten att sälja sex som el travestismo som radikalt politiskt kollektiv föddes ifrågasätter ingen. Inte heller att zonen, liksom den nya identitetslagen, är ett direkt resultat av de berördas egen organiserade kraft. Problemet, en sak som i dag delar såväl travestiledare som andra feminister i två läger, är huruvida den kan kallas progressiv. Om den hjälper eller stjälper. Vad den gör. Med kroppar, idéer, kunder och, inte minst, dess arbetare.

∼

En vind rasslar i träden när Jasmine kliver ur taxin och som en lagom farlig brud stegar fram till sin plats. Klockan är nio nu och Los bosques de Palermo, Buenos Aires motsvarighet till Djurgården eller Slottsskogen, byter i snabb takt skepnad från friluftsområde till sexkarusell. Hon tar fram sina hörlurar. Trycker på mexikansk disko.

— Jag jobbar till två. Aldrig längre. Då orkar jag inte med skolan.

En kvart senare kliver hon in i en blå Renault.

Från ovan ser området ut som en gigantisk men deformerad triangel; totalt en sluten slinga om kanske fem kilometer, upplyst av redan hundratals tätt packade bilar som som ett långsamt cirkulerande tåg sveper billjus över med jämna mellanrum utplacerade gestalter i spektakulära outfits. Det är ett slags rituell objektifiering, och beroende på om blicken faller framåt eller bakåt i den enkelriktade cirkelrörelsen framträder kropparna överexponerat grillade av strålkastare eller som svarta siluetter utskurna i motljus. Diana, en 27-årig kvinna med tio års erfarenhet, förklarar hur det funkar.

— Jag jobbar med rumpan. Andra arbetar med brösten. Vissa med penis. Sättet att prata, posera, exponera kroppsdelar – allt är till för att signalera vad du erbjuder.

När travestiorganisationen ATTTA under nollnolltalet lyckades förhandla till sig zonen – en plats där polisen skulle garantera verksamhetens säkerhet istället för att sabotera den, med motprestationen att stadens boende skulle slippa se handeln – byggde många anförda argument på att prostitution, eller sexarbete, av socialt brutala skäl alltid varit en helt integrerad del av travestierfarenheten. Det har inte funnits, och finns ännu inte, någon väg runt den.

Diana rullar ner kjolen – hon brukar ha den uppdragen och vilande på ryggslutet – över de skinkor hon flashar för varje vindruta och tar en paus för att berätta sin historia. Sedan hon kan minnas har hon attraherats av män, och känt sig som kvinna. Det tog ett tag att inse faktum men efter många års ångest hade hon grubblat klart och började helt koncentrera sig på att stå ut. Bara klara sig. Tonåren var fruktansvärda, och som alla andra – hela kollektivet har samma erfarenhet – kastades hon ut hemifrån och hamnade på den gemensamma uppsamlingsplatsen; gatan. Vilket gav pengar till operationerna.

— Först gjorde jag rumpan. Det var den jag alltid drömt om. Sedan näsan och pannan. Sist brösten.

Många skulle utan tvekan hävda att Diana är ett hårt exploaterat offer, brutalt utstött av strukturell homofobi och nu tvingad att rädda sig själv genom att dansa som en cirkushund efter kommersialismens och patriarkatets pipor. En rapport från 2006 – den enda rejäla som gjorts – om tillståndet för Argentinas travestis avslöjade makalösa siffror: medellivslängden för det sargade kollektivet är 35 år, 70 procent av de undersökta hade dött mellan 22 och 41 år, 62 procent dog i Aids, 17 procent hade mördats och övriga dog i självmord, överdoser, trafikolyckor, misslyckade kroppsoperationer eller andra sjukdomar. Av de 302 intervjuade hade 64 procent inte gått ut grundskolan och i nästan samtliga fall var skälet till att de hoppade av skolan de problem som uppstod när deras könsidentitet i unga år började gå på tvärs med vad familj och skola krävde. Och sedan börjar den märkliga sociala spiral som allt oftare slutar i den plastiska hyperfemininitet som säljs under träden i dessa fint arrangerade skogar.

Diana har hunnit ha en ny kund. Det tog sju minuter. Gav 50 pesos, 75 kronor. Som de flesta andra svängde bilen bara in mellan två träd, stängde av motorn och backar nu med ett gung ut över en rot och släpper ut Diana på samma punkt som hon plockades upp. Det är hennes parada, plats, dem det ibland blir bråk om. Sedan Buenos Aires fick sin "befriade zon" – av de kanske två tusen personer som just nu finns i parken, nittio procent kunder och resten travestis, finns inte en enda som fötts som kvinna – har platsen blivit magnetisk och idag kommer opererade tjugoåringar från hela kontinenten för att ta del av de pengar som spinner verksamheten. Varje vecka kommer nya som konkurrerar ut gamla. De som gjorde sina implantat i en tid då rundare former efterfrågades får kliva åt sidan för dem vars kroppar korrigerats i enlighet med dagens mer anorektiska ideal, och när glanstiden är över blir det ibland enklare att trösta sig med droger än med annat eftersom den reguljära arbetsmarknaden är helt stängd för kvinnor med penis.

— Jag trivs här, säger Diana. Men det skulle behövas mer stöd från staten, från politikerna. Det finns flera organisationer för travestis men det är mer som att de tävlar om oss än verkligen hjälper. De flesta flickor här tar droger. Kokain. Marijuana. Allt. Sedan kommer de aldrig härifrån.

Det sista säger hon som om det inte kunde gälla henne själv, trots att hon hör till dem som varit med här längst. Hon tar sikte på en ny vindruta, drar upp kjolen, vänder upp stussen i hopp om reaktion och under lyktstolpar och träd är det som om ägg kläckts och nu står tjejer och påfåglar sig överallt, vilket inte spelar någon roll för kundunderlaget har vuxit mångdubbelt snabbare. Och det är någonstans där en annan berättelse om den här parken tar vid. För alla har, givetvis, inte samma perspektiv. Faktum är att flera av dem som var med och förhandlade fram zonen idag är emot den. Av flera skäl.

∼

I ett hus i San Telmo, Buenos Aires klassiska tangokvarter, sitter en människa som inte vill kalla sig vare sig kvinna eller man.

— Jag är travesti. Det är något annat. Men i första hand är jag en person.

Lohana Berkins är 40 plus, Argentinas mest kända travesti och hjärnan bakom flera av de reformer och lagar som Jasmine och den unga generationen nu gläds åt. Men framför allt är hon den före detta prostituerade som allra mest hårdnackat kämpat för att lösa upp det som i Argentina och stora delar av Latinamerika kommit att bli ett likhetstecken mellan travesti och prostituerad.

— Vår kamp handlar inte om rätten att prostituera oss, utan rätten att slippa göra det. I Argentina är alla travesti dömda till prostitution. Av staten. När familj, skola, vänner, sjukvård och arbetsmarknad stängt dörren och vi inte har några id-handlingar som går att använda – då har bara en sak återstått och det är det vi tvingats ägna oss åt.

Men idag, menar hon, är det något helt annat att vara travesti i Argentina än det var för tio år sedan och det är inte för att en eller annan plånbok vuxit sig stor via prostitution – den term Berkins använder – utan för att det bedrivits politisk kamp. Hon har t-shirt, vans, jeans, stor byst, dov röst och som kontrast till zonens mer vildsinta uttryck förefaller hon helt lugn i sitt tredje kön. För fyra år sedan startade hon ett konfektionskooperativ för travestis som ville lämna prostitutionen och i dag sitter 60 före detta sexsäljerskor och syr kläder i stället för att suga kuk. Hon är nöjd. Säger att om hon ensam och helt utan budget lyckats locka så många bort från gatan, vad skulle då inte staten kunna åstadkomma om den bara ville. Men vill den? Hon tror inte det, och menar att den röda skogen är en juridisk absurditet och en slags brännpunkt där kapitalets och patriarkatets intressen sammanfaller i grövsta form.

— Reglerad prostitution är en fälla som kan öppna dörren för den mest perversa exploatering.

Hon syftar på att den röda zonen – även om ingen avsåg det – utvecklats till ett slags självgående knullkarusell som sedan länge upphört att bara vara en neutral regulator av ett utbud och en efterfrågan som ändå alltid funnits och finns i samhället. I stället, menar hon, skapar de ekonomiska megakrafter som nu koncentrerats till en och samma plats en kulturell normalisering av bilden av travestin som hora och inget annat; hon blir fångad i karikatyren av sig själv. Fastnar i detta enorma sug efter att konsumera sexualiserad feminitet och resultatet blir att hon har växande ekonomiska skäl att tillfredsställa denna efterfrågan – därför dessa excesser i silikon, kirurgi och extrema kläder.

— Jag är allt annat än moralist, men i fråga om travestis är det omöjligt att tala om att man valt att sälja sex. Ett val finns bara om man getts någon som helst chans att utöva ett annat yrke, vilket inte är fallet för oss – mig och en handfull andra undantagna. Men det sorgligaste av allt, mycket värre än prostitutionen i sig, är att vi inte ens själva kan föreställa oss el travestismo utan prostitution. Som kollektiv har vi fötts i prostitutionen, men det betyder inte att vi finns till för att prostituera oss.

∼

När klockan slår midnatt lyser en svart stadsjeep upp Jasmines leoparddress och som ett levande bevis både för och emot Berkins teser kliver hon raskt fram men lika raskt tillbaka – efter en snabb titt i rutan.

— Han var för gammal. Vill jag inte säger jag bara tack, men nej tack. Eller så drar jag till med ett jättehögt pris. Om de då säger ja får man stå ut. Bara försöka härda ut. Det har hänt. Men utnyttjad har jag aldrig känt mig här. Ingen bestämmer över mig. Ingen har tvingat mig till någonting.

Hon betalade motsvarande 15 000 kronor för sina bröst, har haft sin parada i elva månader, är drogfri och har en pojkvän hon älskar. Han är taxichaufför och identifierar sig som heterosexuell. Hon går på ett gymnasium för travestis för att ta igen vad hon förlorat sedan hon hoppade av skolan, sätter regelbundet in pengarna hon tjänar på ett bankkonto, går varje år i Prideparaden och uppfattar sig som ett politiskt subjekt i vad Josefina Fernández, författare till den första avhandlingen om argentinsk travestismo, kallar "den befrielserörelse i Argentina som sedan 1990-talet haft störst framgångar."

— Allt är bra nu. Jämfört med tidigare tjänar jag mycket. Men det är klart att jag vill göra något annat så jag har börjat plugga engelska också. Sedan ska jag plugga till sjuksköterska eller tandläkare. Utbilda mig. Köpa ett hus i Salta. Skaffa bil. Jag tänker mig att jag blir kvar här i fem år. Det finns redan många travesti som jobbar som sjuksköterskor och det går skitbra för dem. Jag vill leva ett vanligt liv och diskrimineringen är inte så hård längre. Jag ser inga större problem.

De senaste åren har en våg sexualpolitiska segrar för kvinnor och hbt-personer dragit fram över Latinamerika – aborter har legaliserats, samkönade par fått rätt att adoptera, bögar blivit militärer, transpersoner getts möjlighet att fritt registrera kön – och Jasmine säger att när den nya lag Lohana Berkins och andra veteraner kämpat för klubbats har hon för egen del svårt att se vad som återstår.

— Då kommer det stå Jasmine i mitt pass. Och kvinna. Kvinna. Det kommer förändra allt. När jag blir sjuksköterska kommer de att anta mig som Jasmine. Ärligt talat vet jag inte vad mer som skulle kunna förändras. När vi fått rätt att välja namn och kön har vi fått vad vi vill ha. Vad jag verkligen önskar är dock att man gör en röd zon hemma i Salta. Så man kan sälja sex. Polisen där är hemsk. Det är mycket bättre när de skapar en frizon, en plats långt från boende, barn och skolor. Som här.

Magnus Linton