I skuggan av gårdagens dom mot Anders Behring Breivik ligger ett för Europa skrämmande faktum: den belåtne fascistens terrorattack reducerade på intet sätt stödet för de partier som likt Breivik skaptas i övertygelsen om att kontinenten behöver någon form av akut kirurgi för sin moraliska cancer, orsakad av postmodern dekadens följd av förödande massinvandring. En dipp i väljarnas sympatier för etablerade muslimhetsarpartier – alla byggda på mystifiering av den politiska korrekthetens hegemoni – kunde skönjas strax efter massmordet men bara några månader senare var allt som vanligt igen. Som om inget hänt.
⇥

När redaktörerna för Motgift – akademisk respons på den nye høyreekstremismen startade sitt arbete stod de inför ett rejält dilemma och jag gissar att denna fond av parlamentariskt allt robustare xenofobi blev avgörande för utgivningsbeslutet. I 22 kapitel, totalt en tegelsten, har norska akademiker ombetts svara på var sitt påstående i Behring Breiviks manifest 2083: A European Declaration of Independence – "De flesta terrorister är muslimer", "Norsk kultur utarmas", "Feminismen har lagt grunden för ett framtida muslimskt maktövertagande" etc – och förlagets dilemma ligger förstås i att den terrorist som får ett så seriöst intellektuellt bemötande därmed per definition också själv blir ett slags intellektuell. Det är inte Breiviks handling boken behandlar, utan hans tänkande. Än mer problematiskt blir det eftersom Breivik igår friskförklarades och som bekant meddelat att bomben och massakern bara var releasefesten – "fyrverkeriet" – för manifestet, det vill säga den globala lanseringen av sig själv som intellektuell.

Jag ska erkänna att det då och då, mot bakgrund av ovanstående, blir outhärdligt att för sitt inre se massmördarens nöjda leende intill alla "enligt Breivik", "om vi får tro Breivik", "menar Breivik" som handlade det om en idéhistorisk behandling av en stor filosof. Men, som redaktörerna konstaterar, vilket är alternativet? "På många punkter", skriver de, "sammanfaller påståendena i 2083 med utsagor som för ett decennium sedan bara återfanns på yttersta högerkanten, men som idag är allmängods i offentligheten." Det här är alltså inte en bok om Breivik, utan om dem som tar avstånd från hans medel men i grunden delar hans analys. Och de är miljoner.

Det mest intressanta är inte antologins i och för sig pedagogiska belysning av islamofobins alla konspirationer, demografiska felslut och rasistiska premisser – en uppgift som Mattias Gardell och Andreas Malm redan före Breiviks dåd genomfört åt en svensk publik – utan det faktum att författarna, de flesta professorer, inte väjer för det komplexa och tar diskussionen vidare på en rad områden. Berit Thorbjørnsrud visar hur en expanderande vardagspopulism, dagligen utkavlad i tidningar och politikertal till vänster och höger, aldrig lärt sig skilja på normativ och metodisk kulturrelativism och hur förvirringen spelar rakt in i den främlingsfientliga logiken. När Göran Hägglund i sitt banbrytande tal om "verklighetens folk" fräste ur sig sitt hat mot något han odefinierat kallade "dekonstruktion" var det i talande samklang med den europeiska xenofobins portalgestalt Geert Wilders huvudmelodi: väst måste försvara sig mot islam och relativism. I dekonstruktionsföraktets förlängning hägrar den nygamla värld den samtida främlingsfientligheten trånar efter; en plats där de fasta värdena äntligen återuppstår och där den europeiska kulturens överlägsenhet över andra kulturer inte längre är föremål för en diskussion om världsbilder, definitioner, makt och historia – utan blir enkel fråga om "sunt förnuft". Något verklighetens folk inte behöver fundera över. Så länge de väljer rätt politiker.
⇥

Bokens bästa kapitel är emellertid skrivet av Thomas Hylland Eriksen, professor i socialantropologi och själva urtypen för de "kulturmarxister" Breivik vill dräpa. Ett helt block, hundra sidor, tillägnas "mångkultur" – ett ord som bara beskriver verkligheten, men som i det nypopulistiska behovet av att framkalla mystiska makter vanligen benämns "mångkulturalism" – och i Hylland Eriksens bidrag hävdas att ett av de farligaste missförstånden som florerar i dagens värld är att "man måste vara trygg i sin 'egen' kultur för att kunna acceptera andras." Inget, menar Eriksen, tyder på att det skulle stämma. En av postmodernitetens realiteter är att kartan av kulturell variation i världen har blivit en extremt komplex mosaik i vilken bitarna hela tiden blir mindre och mindre, och där gemenskap uppstår med vissa personer i vissa situationer och med andra i andra situationer: kultur är flytande och varierar både inom och mellan folk.

Den som bekymrar sig för kulturella förändringar i säg Norge eller Sverige har därför alla skäl till oro, men bör vända sig åt annat håll än mot ländernas minoriteter. Inget tyder på att vare sig Norge eller Sverige blivit mindre norskt eller svenskt av invandring, men däremot har båda ländernas kultur på bara femton år förvandlats till oigenkännlighet av teknologisk utveckling. Så länge inte norsk eller svensk "kultur" är synonymt med "den vita rasen" har fremskrittspartister och sverigedemokrater med andra ord betydligt större uppgifter framför sig än att stoppa invandringen. Mot bakgrund av detta, menar Eriksen, är det viktigt att skilja på etnisk/kulturell identitet och personlig identitet: "Det är den senare som är existentiellt viktig. Den som har en trygg personlig identitet har inget att frukta från samtidens utveckling mot orena kulturer och kaotisk blandning."
⇥

Mitt enda problem med den här boken är att den sägs handla om "högerextremism". Förvisso finns sådan och med sin krigiskt antifeministiska nationalism är Breivik utan tvekan ett uttryck för den, men väldigt mycket av det texterna behandlar – det är därför de är viktiga – rör idéer och beteenden som normalt inte uppfattas som vare sig "höger" eller "extrema". För den som är vänster eller liberal är det förstås bekvämt att kunna stämpla varje ny obehaglighet som "höger", men liksom med 1900-talets antisemitism är den islamofobi som just nu flammar i Europa ett i olika hög grad konspiratoriskt tänkande byggt på stereotyper som finns representerade i alla politiska läger. Den nya xenofobin – i alla fall den som har reellt inflytande – hämtar lika mycket näring ur folkhemsromantik, auktoritär sekularism och missionerande liberalism som ur den hierarkiska konservatismens hopplösa ålderdomligheter.

Magnus Linton