En av Europas paradoxer just nu är att medan nationsgränserna suddas ut vänder sig väljare allt mer mot nya nationalistpartier i sökandet efter svar på framtidens frågor; fascism och etnisk chauvinism är återigen breda ideologier på kontinenten, med ett stöd på mellan 5 och 15 procent i de flesta länder – i några fall långt mer. Betydligt värre är emellertid att idén om Europa som etniskt och etiskt snarare än ekonomiskt på dekis stöds av många fler partier och personer än den extrema högern. I ett förment försvar för sekularisering, upplysning, jämställdhet och mänskliga rättigheter har den nya chauvinismen sträckt sig ut över kristdemokratiska och även liberala partier, för att idag också omfatta delar av vänstern. Eller som Liz Fekete formulerar det i A Suitable Enemy – Racism, Migration and Islamophobia in Europe: "I ett klimat av rädsla, misstro och fiendskap har homogenitet i rask takt blivit Europas nya snuttefilt."

En brännande fråga mot bakgrund av EU:s pågående kris – inte minst efter att Angela Merkel, kontinentens mäktigaste politiker, i oktober 2010 populariserade idén om att "mångkulturalismen har misslyckats" – är därför vad den nya homogeniteten skulle kunna bestå av. Och på vilket sätt den ska byggas. Med vilka redskap. Hur, mer exakt, skulle den mångkulturella spretighet som i dag präglar kontinenten – ett slags realitet snarare än en ism – kunna friseras och kammas till?

En idé, än så länge bara fläckvis representerad i ett fåtal parlament, är den klassiska fascismen. När ungerska Jobbik i valet 2010 blev landets tredje största parti – året innan hade man fått tre mandat i EU-parlamentet – meddelade partiets företrädare att lösningen på Ungerns ekonomiska problem inte var en fråga om tillväxt och arbetstillfällen, utan om kultur och pedagogik: "Vår idé", sade partiets borgmästare i en av de städer där fascismen nu regerar, "handlar egentligen bara om en sak. Att alla måste lära sig att alla samhällen bara består av två sorters människor: de som bygger upp, och de som river ner." Först när insikten om en bipolär situation där inga nyanser, inget relativt, finns mellan de oförenliga polerna – närande och tärande, goda och onda, konstruktörer och dekonstruktörer, vi och dem – kan, menar partiet, det nya börja byggas. Pedagogiken är helt avgörande.

I den ungerska nynationalismens allt mer accepterade historieskrivning är destruktiv kultur synonym med den romska och den konstruktiva detsamma som "den ungerska", en klassisk dikotomi om skötsamma och icke skötsamma kulturer som idag är ovanlig i Europa men som enligt en del forskare håller på att få en partiell renässans i 2010-talets brett anammade föreställning om "bra" och "dålig" mångfald. I Västeuropas stärkta radikalhöger är det inte romer – inte längre heller judar, kommunister eller homosexuella – utan idag primärt muslimer som är bärare av mångfaldens dåliga inslag, en tanke som under nollnolltalet blev statlig politik och ideologiskt allmängods i och med att flera länder gjorde dramatiska avsteg från Europas religions- och yttrandefrihetstraditioner; i Frankrike, Belgien och Nederländerna har staten utfärdat förbud mot viss typ av klädsel (ansiktslöja) och i Schweiz har förbud utfärdats mot viss typ av arkitektur (minareter). När lagen mot ansiktsslöja antogs i Nederländerna fanns hundra kvinnor i landet som bar plagget och i vid folkomröstningstillfället i Schweiz fanns fyra minareter. Statens korrigering av minoritetens beteenden var med andra ord inga svar mot redan existerande problem, utan ett sätt att kulturellt formera – normera – framtiden.

En annan idé, än så länge även den marginell men som på ett liknande sätt pekar på glidningarna mellan det extrema och det normaliserade, är den strömning som akademiker idag skiljer från klassisk fascism och istället kallar "den europeiska neofascismen". När Anders Behring Breivik till slut konstaterades frisk krympte domstolen på ett intressant sätt avståndet mellan terroristen och samhället; idén om den isolerade psykopaten avvisades och istället betonades hans samklang med breda idéströmningar i dagens Europa, vars tillskyndare givetvis inte har någon skuld för själva dådet men utan vars bakgrund attentatet inte kan förstås. I den mer klassiska fascism som präglar Ungerns tredje största parti och en rad andra politiska organisationer, inte minst i Italien, är nationen central men också betoningen av statens roll och fokuseringen vid en korporativ arrangering av samhälle och ekonomi, medan idén om "det europeiska" – betraktat som ett slags fint framvaskad och högtstående kulturprodukt – inte alls dominerar på det sätt som den gör i dagens växande kontrajihadism, den tankemiljö som präglade Behring Breivik och som ligger till grund för alla främlingsfientliga partiprojekt som skördat framgångar i såväl lokala som regionala och nationella som övernationella parlament i Västeuropa det senaste decenniet.

Medan antisemitismen haft en given plats i den klassiska fascismen är ett tydligt ställningstagande för Israel – det vill säga mot Iran – en självklarhet i den neofascistiska europeiska kontrajihadismens ambition att bota det väst som kulturellt har "insjuknat". En geopolitisk urladdning, i bästa fall ett tredje världskrig, utmed den globala konfliklinjen Israel/Iran blir i detta perspektiv snarast önskvärt eftersom det enligt tankens anhängare ligger i det krigiskt expansiva islams natur – i själva verket är islam enligt detta synsätt inte en religion utan en "totalitär våldsideologi" – att aldrig låta sig besegras med fredliga medel. I föreställningen om en historisk kulturkamp mellan väst och islam, accentuerad 11/9 2001, hämtar neofascismen, menar till exempel Øystein Sørensen, professor i modern historia vid Oslo Universitet, näring ur starkt romantiserade ögonblick ur Europas förmoderna historia. Till dessa föreställda epoker och attraktiva gemenskaper, präglade av skönt lugn garanterat av organiskt sorterande hierarkier och traditioner – en total motsats till dagens rastlösa relativism – är ambitionen att återvända när det mångkulturella experimentets misslyckanden blivit uppenbara för en dominerande majoritet.

Mot denna nödvändiga utveckling – för de radikala är någon form av krig ofrånkomligt medan moderatare kontrajihadister ser den demokratiska vägen som fortfarande öppen – står inte bara den politiskt korrekta elit som orättmätigt styr Europa, utan också det faktum att varje enskild muslim är bärare av en oändlig kulturell förstörelsepotential. Peder Jensen, alias Fjordman, ledande ideolog inom samtida kontrajihadism, slog 2006 fast att "det relativt lilla antalet muslimer som idag finns i väst har redan åstadkommit en enorm skada på vår ekonomi, på vår kultur och inte minst på våra friheter." Perspektivet ligger till grund för vad som idag är två spår inom den växande monokulturalism som fotas på idén om islam som en slags smitta: dels Behring Breiviks neofascism i vilken handlingen – heroiskt och avgörande element i fascistens självbild – blivit en plikt, dels den demokratiska gren som representeras av bland andra nederländska PVV, styrt av Geert Wilders, och andra parlamentariskt väl etablerade partier i vars världsbild klockan är "fyra i tolv"; det "sjuka" Europa kan fortfarande botas – förutsatt att en ny generation EU-ledare effektuerar massdeportationer av, med Wilders ord, "miljontals muslimer".

Ändå är det inte – hävdar Alana Lentin och Gavan Titley i The Crisis of Multuculturalism – inom den radikala islamofobin eller den marginella fascismen man ska leta för att få syn på framtidens gångbara homogeniseringsprocesser, utan bland de breda socialdemokratiska, liberala och kristdemokratiska partier som redan styr kontinenten. Och i den politiska och ekonomiska maktens föränderliga relationer till marknad och modernitet. I sin bok Regulating Aversion: Tolerance in the Age of Identity and Empire, refererad av Lentin och Titley, menar feministen Wendy Brown att den "kulturalisering av politiken" som idag präglar stora delar av väst hänger nära samman med samma regions "avpolitisering" av allt fler aspekter av tillvaron, ett tillstånd i vilket alla dominerande politiska aktörer "krigar om mitten". Kulturaliseringen, skriver Brown, vilar på idén att varje kultur har en tydlig essens som ytterst definierar dess värderingsbas, och att ett visst samhälles politik alltid kan förklaras och försvaras som en konsekvens av denna kulturella essens. När sådant tänkande etableras i dominerande partier blir avpolitisering en naturlig följd, och kontroversiella och ekonomiska och politiska frågor glider över i en sfär präglad av föreställningar om kultur, religion, tradition och så kallade värderingar – en plats bortom de parlamentariska valens eller den fackliga organiseringens demokratiska kontroll. Effekten av politikens kulturalisering är, menar Brown, att i grunden politiska fenomen berövas de historiska sammanhang och segslitna rättvisestrider de springer ur och att den maktutövning som formar ojämlikhet ramlar ur blickfånget.

Det låter teoretiskt och komplicerat men exemplen på processen är många och illustreras kanske bäst av hur feminism och hbt-frågor plötsligt blivit det senaste materialet, eller snarare verktyget, i den nya eurochauvinismens ambition att uppehålla sig vid skillnader mellan "vår" och "andras" till synes oförenliga "kulturer"; trots att kvinnor i Europa inte haft rösträtt i mer än några decennier, homosexualitet nyligen var en sjukdom, aborträtten blir allt mer hotad och bara en tredjedel av Europas befolkning stödjer homosexuellas rätt att adoptera barn driver idag dominerande politiska krafter från höger till vänster, många paradoxalt nog med en tydlig engagemangshistoria mot kvinnlig frigörelse, idén att "sexuell demokrati" inte bara är uppnådd i Europa utan att jämställdhet och hbt-rättigheter hör till kontinentens etikhistoriska grundpelare. De primära hoten mot denna föreställda "tradition", ofta beskriven som Upplysningens själva essens, kommer således inte längre från de normer som än i dag reglerar lagstiftning, utbildning, medier, vardag och i stort sett all social interaktion – utan från intoleranta minoriteter. De som enligt Geert Wilders, eftersom de inte "tål" de europeiska friheterna, måste massdeporteras. Friheten är vår, homofobin deras. Skillnaden enorm. Och befrielsen ett enkelt val mellan kulturer.

I detta nyessentialistiska Europa skrivs en kollektiv och historisk kamp för att ta sig relativa rättigheter om till ett individuellt val mellan färdiga kulturer i vilket absoluta rättigheter fås i den ena. Denna sexualisering av europeiska ideal, menar till exempel Lentin och Titley, spelar ingen som helst progressiv roll för den angelägna uppgörelsen med heteronormativt förtryck, men för en rad aktuella politiska projekt byggda på idén att det mångkulturella samhället är ett fiasko är sex och kvinnorätt oslagbart som skapare av en "diffus men tillfredsställande känsla av att befinna sig på rätt sida moderniteten".

Lentin och Titley är emellertid mest intresserade av hur arbetsmarknad och integrationspolitik ställts i homogeniseringens tjänst sedan debatten inte längre handlar om om invandrare ska integreras utan hur. Den norske antropologen Thomas Hylland Eriksen – en av de mest hatade "kulturmarxisterna" i Behring Breiviks manifest – har i en kommentar till den nordiska slöjdebatten visat hur idéer om "bra" och "dålig" mångfald förändrats i takt med politikens och produktionens skiftande ideal. Under de senaste fyrtio åren har en "ekonomiskt fruktsam" mångfald skiljts ut från beteendeolikheter som går sämre ihop med den sorts individualism som varit en förutsättning för den liberala hegemonins etablering, och som kommit att prägla ett Europa där välfärdssamhällets logik gett vika för marknadssamhällets logik. Mot den bakgrunden, menar Hylland Eriksen, är det inte konstigt utan tvärtom helt logiskt att många invandrare på 1970-talet, då socialdemokratins kollektiva frihetsideal fortfarande levde i Skandinavien, hyllades för sin starka familjesolidaritet medan samma solidaritet idag betraktas som ett av kontinentens allra största integrationsproblem, eftersom sådan lojalitet idag anses stå i vägen för personlig frihet och autonomi – den enda frihetsdefinition som, menar Lentin och Titley, är kompatibel med Europas framväxande arbetsmarknad och integrationsmodeller. Samma dynamik ser författarna bakom det överallt expanderande stödet för en slags missionerande illiberalism klädd i liberala termer där krav på förbud mot minareter, slöjor, halal och moskéer tar avstamp i ett förment försvar för mänskliga rättigheter. Be free – like me.

När ansiktsslöja på allmän plats förbjöds i Frankrike försvarade Nicolas Sarkozy beslutet med att han inte kan acceptera att "kvinnor fängslas bakom tyg" och därmed, enligt den dåvarande presidenten, är berövade allt socialt liv och sin egen identitet: "Detta är inte förenligt med den franska republikens idé om kvinnlig värdighet." Händelsen är illustrativ för Lentin och Titleys resonemang om det nya Europas glidning mot ett tillstånd där "bättre integration" blir synonymt med "mer styrd integration" i vilken religiösa och kulturella perspektiv ersätter socioekonomiska och där europeiska nationalstater, eller EU självt, på ett historiskt bekant sätt nu åter framträder som "the great supervisor of civilization".

Sarkozys uttalande om en specifikt fransk syn på kvinnlig frigörelse flyttar effektiv fokus från det faktum att kvinnoförtryck präglar alla samhällen till idén att den globala kvinnorörelsens mål är något som idag är helt grundläggande för viss, särskilt fransk, kultur. Så skrivs feminismen ur historien, och kvar blir ett perspektiv som utesluter att en muslimsk kvinna med slöja skulle kunna vara del av en global kvinnlig frigörelseprocess och identifiera sig som både religiös och feminist. Paradoxalt nog, apropå den europeiska nyindividualismen, blir frihet och autonomi i det perspektivet mål som inte uppnås av självständiga subjekt på egen hand utan av ett slags ansökan om medlemskap i ett kulturellt definierat kollektiv som självporträtterar sig med löften om frihet och autonomi. Ett val att bära slöja är med andra ord, enligt flera europeiska länders nya integrationslagstiftning, inget verkligt val och den som tror sig bära plagget på eget initiativ lider av, som de tillika av homogenisering besatta kommunisterna en gång sade, "falskt medvetande".

Det är emellertid inte bara i Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark, Österrike och Schweiz – länder där kulturdesignande lagar nyligen stiftats – den reella rätten att vara annorlunda starkt begränsats. Med ironisk tvist och England som prisma sammanfattade Gary Younge, kolumnist i The Guardian, för en tid sedan utvecklingen under frågan "Var finns den perfekte muslimen för det monokulturella England?" efter att den brittiska regeringen lagt fram sin nya antiterrorstrategi:

Någonstans därute finns den muslim den brittiska regeringen söker. Som alla religiösa människor (vår regering talar hellre om muslimska kvinnor än med dem) är han anhängare av hbt-rättigheter, tolerans, parlamentarisk demokrati och kvinnlig frigörelse. Han deklarerar utan undantag sin avsky för mord på civila – så länge de inte gäller palestinier, afghaner eller irakier. Han vill bli behandlad som vilken brittisk medborgare som helst – men inte av polisen, immigrationsmyndigheterna eller flygplatsens säkerhetskontroller. Han uppfostrar sina döttrar till självständighet: de kan ha på sig precis vad de vill så länge det inte är en huvudduk. Han tror på yttrandefrihet och rätten att kränka men förstår att han själv saknar såväl rätten att känna sig kränkt som rätten att prata om det. Och oavsett vilken definition av extremist som för dagen gäller så är en sak säker: han är det inte.

Som primär homogeniseringsapparat i det framtida Europa förutspår Alana Lentin och Gavan Titley en ordning som redan präglar stora delar av kontinenten; integration, skriver de i ambitionen att göra en värderingsfri strukturanalys, handlar i första hand om kontroll och är ett instrument för att hantera "bra" och "dålig" mångfald. Honnörsordet är kompatibilitet, och såväl för de enskilda nationalstaterna som för EU:s överstatliga initiativ kommer integration allt mer att betyda en process som koordinerar frågor om migration, säkerhet och medborgarskap med den postmoderna arbetsmarknadens nya krav.
⇥

Om deras analys är korrekt eller ej är öppet för diskussion, men en liknande bedömning tycks i dag prägla flera av de kulturteoretiker som studerar fältet. Någon stark tro bland forskare på fascismens eller den öppet auktoritära högerpopulismens återkomst är svår att finna, medan en fusion mellan politikens kulturalistiska vändning och stora mått av ekonomisk instrumentalism allt mer betraktas som en självklarhet. Eller som det låter när Eleonore Kofman, författare till den kommande boken Gendered Migration and the Globalization of Social Reproduction beskriver en framtid där den diskrediterade och officiellt skrotade assimilationstanken är tillbaka, men där den kulturformativa processen sker under rubriken "integration" och blir ytterst reglerad av ekonomiska snarare än politiska påbud: "Integrationspolitik kommer handla om att selektera fram dem som bedöms som fruktsamma för ekonomin, som anses kompatibla med en idé om en nationell kultur och som inte bedöms störa en förmodad social sammanhållning."

Magnus Linton

Referenser:

Art, David, Inside the Radical Right, Cambridge University Press 2011.
Bawer, Bruce, While Europe Slept, Anchor Books 2006.
Bjurwald, Lisa, Europas skam, Natur och Kultur 2011.
Buruma, Ian, Mordet i Amsterdam, Natur och Kultur 2009.
Gardell, Mattias, Islamofobi, Leopard 2011.
Indregard, Sigve, Motgift. Akademisk respons på den nye høyreekstremismen, Flamme förlag, 2012.
Lentin, Alana och Titley, Gavan, The Crisis of Multiculturalism, Zed Books 2011.
Linton, Magnus, De hatade – en bok om radikalhögerns nya måltavlor, Atlas 2012.
Malm, Andreas, Hatet mot muslimer, Atlas 2009.
Mudde, Cas, Populist Radical Right Parties in Europe, Cambridge University Press 2007.