Exakt 15 år efter att Hugo Chávez startade sin demokratiska revolution för "det 21:a århundradets socialism" har Venezuela hamnat i en våldsam social och politisk kris vars aktörer nu står bakom olika barrikader och försöker övertyga omvärlden om sin egen verklighetsbeskrivning. För den som sett landet inifrån är utvecklingen smärtsam att beskåda – eftersom den är lika enkel att förstå som svår att se en lösning på.

Enligt regeringens kritiker har en oförblommerad populism och ett decennielångt förakt för de mest basala ekonomilagar lett till hyperinflation, basvarubrist och en systematisk nedmontering av varje modern demokratis själva utgångspunkt: institutionaliserad maktbalans. Mot detta styre protesterar nu tusentals människor dagligen och till sitt stöd anför de rapporter från Världsbanken, Amnesty International, IMF, Reportrar utan gränser och Human Rights Watch som slår fast att president Nicolás Maduros andlige fader, Hugo Chávez, var supporter av Syriens Assad-regim och att Venezuelas senaste 15 år "karakteriserats av en dramatisk maktkoncentration och öppet förakt för grundläggande mänskliga rättigheter."

Regeringen och de lika massiva demonstrationer som stödjer den hävdar å sin sida att det som nu händer i Venezuela är ett skolexempel på Washingtons uppdaterade strategi för att byta styre i länder med regeringar Vita huset ogillar, senast verkställd i Ukraina och snart praktiserad även i Venezuela. Sedan de mer rättframma interventionerna blev politiskt omöjliga har USA utvecklat nya arrangemang för att tillfredsställa sina geopolitiska intressen – oftast säkra oljeflödena till den livsstil som enligt känd president "inte är förhandlingsbar". Och efter att Wikileaks och Snowden upplyst världen har en rad dokument avslöjats som stödjer den venezolanska regeringens övertygelse om att "mänskliga rättigheter" blivit en allt mer systematisk täckmantel för USA:s ekonomiska bistånd till "demokratiorganisationer" vars egentliga uppdrag handlar om att så social oro och politiska uppror så att effektivt regerande i praktiken omöjliggörs. Eller som den amerikanske marxisten Garry Leech nyss uttryckte det i en essä: "Mycket av USA:s strategi har implementerats under rubriken 'demokratifrämjande' men dess faktiska mål har varit ett icke-konstitutionellt störtande av en demokratiskt vald regering och tillsättande av en opposition som vid upprepade tillfällen misslyckats att vinna i fria val."

Det tragiska är att såväl regering som opposition till stor del har rätt. Högerns misslyckade kuppförsök 2002 – som Vita huset inte tog avstånd ifrån – drev Venezuela in i en dynamik vars yttersta konsekvenser just nu utspelar sig på Caracas och de andra upploppsstädernas gator. Med händelserna från 2002, i vilka de privata mediernas dominans spelade en avgörande roll, har Chávez och Maduro legitimerat och på bitvis begripliga grunder lyckats försvara den serie auktoritära steg som världens människorättsorganisationer sedan dess larmat om; utökad presidentmakt, politisk kontroll över högsta domstolen, inskränkningar i yttrandefriheten, etc. Och ju mer politiserad och ideologiskt homogen hela statsapparaten blivit desto mer angeläget har USA och EU uppfattat det att stödja allt som kan balansera chavismens ideologisering av institutionerna – ett stöd som i sin tur, inte minst mot bakgrund av 2002, lätt kan tolkas som ett direkt stöd till antichavistiska stämningar och således just i de destabiliseringstermer Leech, Maduro och många andra gör.

Att turbulensen i Venezuela slutar i någon sorts kupp är dessvärre inte omöjligt och omvärldens plikt blir nu att hålla järnkoll på att konstitutionen – en av Hugo Chávez mest progressiva efterlämningar – i varje läge följs. President Nicolás Maduro är folkvald, och det sorgliga för hans egen del är att om en kupp står för dörren är det mest sannolika alls inte att den kommer orkestreras av Barack Obama. Sedan kuppförsöket 2002 har den venezolanska militären rensats ideologiskt och lojaliteten med presidenten är nu manifest överallt i arméns hierarkier, och nästan all television – på den tiden ett betydande redskap för högerns kuppmakare – är idag effektivt kontrollerad av regeringen. En eventuell kupp i dagens Venezuela kommer därför med all sannolikhet att ha sina rötter i en eller annan av regimens interna fraktioner.

Några tillfredsställande lösningar är alltså inte lätta att se, men för den som vill behålla ett visst hopp om både USA och el chavismo finns ändå några saker att ta fasta på. Politiskt är Venezuela – tvärtemot vad slentrianrapporteringens eviga rewritande ger sken av – jämfört med sina grannar ett mycket fredligt land och en del talar för att även denna storm passerar utan vare sig militärkupp, stor blodspillan eller en president på flykt. Med tanke på de enorma sociala och politiska förändringar revolutionen åstadkommit – radikal begränsning av överklassens privilegier, ökat politiskt deltagande bland de fattiga massorna, oberoende från USA – är det snarast förvånande att de allvarliga konfrontationerna inte varit fler och mer omfattande. I den senaste av de undersökningar som årligen mäter hur många i de latinamerikanska befolkningarna som stödjer påståendet "demokrati är bästa sättet att styra ett land" kommer Venezuela, liksom tidigare år, i topp – 87 procent jämfört med genomsnittet 56 eller, till exempel, Brasiliens 49 procent. Det ger hopp om en konstitutionell hantering av den politiska krisens utgång. Vilken den än blir.

Ytterligare skäl att inte måla fan på väggen – närmast rutin från både vänster och höger i fallet Venezuela – går lätt att hämta i verkligheten. En vanlig orsak till ett reservationslöst, ofta naivt, försvar även av revolutionens mer populistiska drag har varit att om den bolivarianska rörelsen förlorar makten kommer allt den hittills uppnått att tillintetgöras när oppositionen rusar in. Men även den tanken tycks mer vara ett resultat av den venezolanska frågans tendens att infantilisera debatt än av en blick på verkligheten. Den konstitution som Chávez – Maduro var redan då en av hans närmsta män – arbetade fram under sina första år vid makten är internationellt erkänd som en slående progressiv text vars rättighetskatalog spelat en stor roll för den angelägna politiseringen av Venezuelas underklass, det vill säga den senaste stora demokratiseringsvågen i landet. Att rulla tillbaka denna landvinning är omöjligt. Liksom de sociala programmen eller rörelsen som sådan. El chavismo har idag en bred social bas som sträcker sig långt utanför valurnorna och så länge inte en ren högerdiktatur instiftas i Venezuela – vilket är svårt att tänka sig – kommer denna rörelse att utgöra en central makt i landet för många decennier framöver, oavsett regeringsinnehav.

Magnus Linton