Sedan beskedet om García Márquez död har jag väntat på en riktigt bra text på svenska om Gabo, men förgäves. Tills idag då Svenskan översatt Salman Rushdies underbara essä i onsdagens New York Times. Hittar den inte på svd.se tyvärr. Men stort tack ändå. Latinamerikansk, särskilt colombiansk, litteraturkritik har i decennier varit så knäböjande inför García Márquez att det redan innan hans död var outhärdligt pinsamt att läsa nästan allt som skrevs om honom och veckan som gått har, mer begripligt med tanke på en död storhets förtjänade respekt, gått i samma anda. Gabo har spelat samma roll för latinamerikansk litteratur som Ingmar Bergman för svensk film: tidlöst inspirerande, och så kommer det givetvis att förbli, men också hopplöst kvävande och begränsande för efterkommande generationers handlingsutrymme. Det är få, kanske ingen, colombiansk författare som under de senaste 40 åren kunnat kliva upp på den globala författarscenen utan att bli jämförd med García Márquez. Om den magiska realismens mästares död förändrar just den saken är väl osäkert. Men man kan hoppas.