Vatten forsar från underjordens bergväggar när Andrés, 21, plötsligt flashar sin pannlampa mot vad som liknar en stor skinande blixt insprängd i de kolsvarta stenformationerna: una veta, en guldåder.

– Men den här är för tunn. Inte värd att jobba med.

Han står 70 meter ner i ett av världens mest eftertraktade berg – upphovet till 200 år av obrutet dollarflöde och tusentals vidhängande mord – där slangar ringlar som lianer ner i gruvans gap och förutom all porlande väta hörs bara en motorpump som jobbar för att hindra översvämning.

– Guld, guld, guld – och guldgruvor överallt. Det är allt som finns här.

Och, lägger han till, det är tur det; för något annat finns inte. I alla fall inte att jobba med. En lång räcka blöta trätrappsteg blänker i mörkret intill en brant räls som transporterar små plåtvagnar med uthuggna stenblock upp till ljushålet i markytan där solen just börjat hetta upp en av jordens mest förgiftade platser.

– När vi hittar den stora ådern kommer vi göra mycket mer pengar. Väldigt mycket. Det är då vi på allvar ska börja ta upp material. Oro, guld.

Han står mitt i epicentrum i Colombias nya guldrusch – en ekonomisk och politisk feber som just nu möblerar om hela landet – och föredrar det kliniska framför det glimrande ordet och ögonen lyser när han sakta upprepar det: m a t e r i a l. Hur mycket pengar det kan tänkas bli och i vilken mån just han kommer få ta del av dem har han ännu ingen aning om, men som en annan guldgrävare med för trakten typisk attityd uttrycker det: "Alla kan lyckas. En blind man här hittade nyligen ett stort block. Han bytte hus, bil – och fru. Ha, ha." Andrés har många år på sig, förutsatt att vapen eller gifter inte sätter punkt för hans liv, men vågar inte gissa exakt på vilket sätt hans tillvaro kommer förändras när deras dynamit och hackor slutligen slår an den tjocka, feta, rika – kanske nästan oändliga – åder de är säkra på väntar på dem. Djupt där nere.

– Vet inte. Men mycket.

~ 

Mellan 1530 och 1617 letade tretton spanska, fyra tyska, tre engelska, två holländska och en rad andra europeiska expeditioner utan framgång efter El Dorado – det mytomspunna guldrike conquistadorerna antog ligga i dagens Colombia – och nu, 400 år senare, har jakten på den ädla metallen öppnat ännu ett kapitel i landets sagolika historia.

Just som USA och colombiansk militär under 00-talets första år började kemikaliebomba landets kokaodlingar i stor skala skulle världsmarknadspriset på guld skjuta i höjden, och i takt med att kokafälten skrumpnade flydde allt större delar av Colombias kringflackande landsbygdsproletariat till guldet. Regnskog skövlades, avsomnade gruvprojekt vaknade till liv, pengar började dansa – såväl på världens börser som i landets små guldgrävarbyar.

Mellan 2000 och 2013 femdubblades världsmarknadspriset och i ett land så djupt präglat av väpnade gruppers kontroll över landsbygdsekonomi var bonanzan snart ett faktum. För gerillan, van att "beskatta" all ekonomisk aktivitet i de områden den kontrollerar, kom febern som ett brev på posten; guldfyndigheterna ligger just i de otillgängliga områden där rebellerna gömmer sig. Och för alla de paramilitära grupper som inte hade lämnat in vapen under avmobiliseringsprogrammet blev ruschen dubbelt lukrativ; dels erbjuder guldet – till skillnad från kokan – en formellt laglig men ännu okontrollerad verksamhet att beskydda eller äga, dels tillhandahåller utvinningen ett perfekt sätt att tvätta de dollarmiljoner som fortfarande rullar in från kokainleveranserna till Europa och USA.

De kriminella gruppernas avancemang i guldbranschen har gått snabbt och exakt hur många miljoner dollar om året som går till att stärka gerillans eller maffians väpnade maskineri är oklart, men av de mellan 50 och 70 ton guld per år Colombia det senaste halvdecenniet exporterat till ett värde av långt över 2 000 miljoner dollar om året kommer enligt samstämmiga uppgifter runt hälften från olicensierad – därmed olaglig – utvinning. Av denna papperslösa utvinning kontrolleras i sin tur hälften av väpnade kriminella grupper och situationen har enligt en ny rapport från Indepaz, en av landets mest högprofilerade ngo:er, utvecklats till ett läge där "antalet kriminella grupper växer med varje ny guldupptäckt". Därmed har också guldfebern blivit ett av de största hoten mot det historiska fredsavtal som nu hägrar för de krigströtta colombianerna – ett avtal som, om regering och gerilla lyckas komma överens i pågående förhandlingar, skulle sätta punkt för en av världens längsta väpnade konflikter.

Berättelsen om Colombias nya guldfeber är emellertid mycket mer komplicerad än så. Inte bara för att de kriminella gruppernas avancemang bara är en del av problemet – en annan är miljöproblemen, en tredje all kvinnohandel som följer i ruschens kölvatten, en fjärde den storskaliga utvinningens snabba marginalisering av sköra landsbygdsekonomier – utan också för att hela guldkomplexet samlar en lång rad utvecklingsdilemman i en och samma kontroversiella fråga. Eller för att citera några av Colombias miljöforskare efter att satellitbilder avslöjat utgrävningar och skövlingar stora som miljonstäder mitt i de allra sköraste regnskogsområdena: Är det försvarbart att förstöra 5 ton jordskorpa för att framställa 1 gram guld?

Många skulle rakt av säga nej. Men många skulle, som regeringen här, säga ja – förutsatt att myndigheterna lyckas ta kontroll över verksamheten; det vill säga att utvinningen kan befrias från de väpnade gruppernas grepp och göras socialt och ekologiskt hållbar. Colombias president Juan Manuel Santos hör till dem som menar att den expansiva guldutvinningen är en realitet som varken kan eller bör stoppas utan har en självklar roll i den allt angelägnare moderniseringen av landet: "Konflikten står inte mellan utvinning och ekologisk hänsyn, utan mellan en ansvarsfull utvinning med tydliga regler och dagens utvinning utom all kontroll."

~ 

En två meter lång orm som gottat sig i spilld motorolja rasslar till och försvinner när stöveltramp närmar sig medan en brun ödla rusar rakt ner i gruvan.

– Trekantig skalle, säger en av mannarna och nickar efter ormen. Betyder att den är giftig. Mycket farlig. De älskar oljan.

Klockan är elva på förmiddagen och det ska snart sprängas. En handfull män kliver in i gruvans öppning och beger sig några hundra meter ner i bergets labyrintsystem av kolsvarta gångar. Bakom ett stort underjordiskt vattendrag, just där ådern är som vidast – över en meter bred – har Carlos Enrique Ramirez och hans kamrater borrat ett dussintal hål i de vita bergsformationerna.

– Här sätter vi dynamiten, säger han. En i varje. Sedan – booom!

Det här är en av alla gruvor i Segovia, den mest emblematiska av Colombias guldgrävarstäder; redan 1852 grävde engelsmän, pionjärbolaget Frontino Gold Mines, den första gruvan i de här gröna bergen varpå samhället grundades och sedan dess har allt här kretsat kring den ädla metallen. Den enorma mängd guldtackor som genom åren skeppats ut i världen bara från denna lilla plats har emellertid inte lämnat mycket av social eller annan infrastruktur av värde efter sig; Segovia, i dag en mindre stad, ligger utspridd över några branta kullar som en samling omålade industritegelväggar toppade med korrugerade plåttak, i genomsnitt utförs ett mord var tredje dygn och kvicksilverhalten i luften ligger 20 gånger högre än den vid vilken WHO slår larm.

Kvicksilver är det gift som i alla tider använts för att snabbt utvinna guld, men trots att miljövänligare processer sedan länge varit kända har i dag var femte guldgrävare här, stadens i särklass vanligaste sysselsättning, mer än 35 mikrogram kvicksilver per liter i sin urin – det vill säga är allvarligt förgiftade.

På toppen av den brant vars inre snart mullrar till står Darío Isaza, den lilla gruvans ägare, i för stor fotbollströja och svär över utvecklingen – trots ruschen. Han har 30 mannar anställda och befinner sig i ett pressat mellanläge i den sociala konflikt febern drivit fram, en konflikt som nu – enligt kritikerna – håller på att slå sönder stora delar av den colombianska landsbygden; den mellan formell och informell utvinning.

– Inget är sig likt här, säger han. Allt är förändrat, helt förändrat.

Och så berättar han historien om det senaste decenniet så som den ekar bland nästan alla guldgrävare här i trakten; efter att den förra regeringen med ett par justeringar i lagstiftningen ställde dörren på vid gavel för globalt kapital har nästan all verksamhet sugits upp av utländska storbolag. All småskalig utvinning, att folk som bebor en plats också har en slags allmänningsrätt att vaska guld i områdets vattendrag eller att i små kooperativ gå samman och bygga enkla gruvor, håller helt på att försvinna. Eller med bybornas formulering: utrotas.

När colombiansk lag gjordes, som det nu står i världens affärstidningar, "more business friendly" blev det juridiskt enkelt för vem som helst att köpa prospekteringsrättigheter. Skyddet för miljö, ursprungsfolk och socialt och ekonomiskt sköra småbrukarsamhällen försvagades och många utländska bolag köper nu upp billiga koncessioner över hela landet, ofta inte för att utvinna utan för att få aktierna att stiga. Ren spekulation, enligt Leonardo González Perafán, författare till den senaste i en rad rapporter om guldfebern. När börskurserna sedan stigit lämnar många tillbaka tillstånden och meddelar att de inte har för avsikt att faktiskt utvinna och de pengar värdestegringen genererat kommer förstås inte Colombia till del, än mindre de fattiga människor som bor i områdena och vars traditionsbaserade utvinning plötsligt blivit olaglig i och med att någon annan äger rättigheterna i området. I dag fanns massor av guldrika regioner där folk från trakten jobbat i "sin" gruva i många decennier men nu möter advokater med dokument i hand som säger att denna ligger på en plats ett bolag i USA, Kanada, Storbritannien eller något annat land äger.

För Darío Isaza, don Darío, och de få lokala entreprenörer som överlevt återstår bara att söka sina tillstånd inom ramen för ett större bolag, och därefter jobba på kontrakt åt dem eller direkt söka anställning hos till exempel det kanadensiska storbolag – Gran Colombia Gold – som i dag helt dominerar denna och flera andra regioner. Problemet är att ju större bolag, desto effektivare utvinning – och desto mindre behov av arbetskraft. För en vecka sedan sparkades 400 anställda guldgruvarbetare. Bara i lilla Segovia.

Don Darío har ont om tänder och pratar bara på inandning. Orden kommer ur honom som hesa uppstötningar och han säger att även om byn fortfarande är full av barer, spelhålor och lycksökare så är den sociala krisen snart ett faktum. Han kom hit för 30 år sedan efter att han fått "problem" med gerillan i sina hemtrakter och sedan han skrev kontrakt med det utländska bolag i vars tjänst han nu lyckats ställa sin lilla verksamhet går 50 procent av allt gruvan producerar till dem. Utan, säger han, att de får något i gengäld. Ingen hjälp med maskiner, inget stöd till kemikalier, inga försäkringar.

– De bara tar hälften.

~ 

Solen glider sakta över det perforerade landskapet; staden ligger inbäddad i vågor av tropiska kullar och överallt, i varje dalgång, finns öppningar – bomförsedda plåtportar – till de grottor som borrar sig ner mot det myller av guldådror naturen föst samman här. Det är lördag. Lite avskild, som om hon inte riktigt hörde till, står Joanna Santana med en plastpåse som förkläde och sköljer grusiga fibersäckar i ett kar.

– Klart jag skulle vilja jobba i gruvan. Vilka möjligheter! Men vi kvinnor får inte gå ner.

Hon är före detta chatarrera, en hel yrkeskår som uppstått i korsningen av två faktum som gäller här; dels att jorden är så rik på guld att det går att leva även på utvinningens avfall, dels att ett slags könsapartheid råder i fråga om tillträde till underjorden – kvinnor får inte beträda den. I stället har hon ett löst formulerat kontrakt med en gruva om tillfällig ensamrätt på att få tvätta de säckar männen tar upp den råa stenen i, och det grus som blir tvättbaljans bottensats vaskar hon sedan och säljer de gram hon lyckas få fram. Inkomsten varierar med turen men den här veckan ser det ut att bli ungefär en sjättedel av vad männen tjänar.

– Men jag är nöjd. Det är en möjlighet för mig. Jag slipper tigga.

Majoriteten av traktens kvinnor lever på att arbeta som chatarreas; de går omkring bland gruvor och entables, små kvarnar där stenen mals innan den finprocessas, och tigga kasserat material för att sedan själva utvinna. Joanna är 29, född och uppvuxen här, har tre barn och är liksom de flesta andra kvinnor i regionen ensamstående med ansvar för barn i en kulturell terräng bestående av ett slags sociala solitärer: de allra flesta män identifierar sig inte som fäder eller ingåendes i en familj trots att de har barn, och av kvinnorna räknar ingen med pappan till barnen. Joanna behöver motsvarande 1 300 kronor i månaden för att klara mat och hyra till alla fyra, och misslyckas hon får hon ibland hjälp av en lokal politiker hon förväntas rösta på.

En rosa handväska hänger i det plasttak som skyddar hennes leriga arbetsplats från den gassande solen. Rent ekonomiskt, säger hon, gör säcktvättningen ingen skillnad från att arbeta som chatarrea men man slipper förnedringen det innebär att vandra omkring som stentiggerska och via gruvan har hon fått en sjukförsäkring. Allt blir, som hon säger, "lite fastare". Hennes barns och hennes eget övriga skyddsnät består av mamman och systern, båda chatarreras.

– Min pappa? Honom har jag aldrig sett.

~ 

När kvällen kommer lägger sig en tung ljudmatta av latinodunk över guldgrävarstaden Segovias barkantade gator och neon tänds över snabba cash-kulturens nocturna attribut; gröna filtbord, roterande diskokulor, blinkande casinon, sprutande rökmaskiner, kladdiga spritflaskor – men framför allt en armé av väldigt unga prostituerade, flera i fjortonårsåldern.

– A las putas! A las sinverguenzas! Till hororna!

En man skriker i en dörröppning och i en annan står Mariana, 18, inträngd i ett vitt fodral och på två decimeter höga klackar i hopp om att få napp på ena eller andra sidan de saloondörrar som flankerar henne. Därinne – baren är bara ett rum – trängs 30 stojande guldgrävare med ungefär lika många prostituerade under en gulgrön ljusstjärna i taket. Hon har, säger hon, jobbat här i tre månader men det är oklart om hon syftar på den här baren eller här i Segovia och meddelar i samma sekund att det är det enda svar hon har att ge. Hon inte kan prata.

– Jag får inte.

Inte heller får hon lämna baren, förutom till den kvadrat på gatan som ligger omedelbart utanför dörrarna.

– Jag får inte.

Könshandelns tjänster levereras i celler bakom bardisken och det är oklart i vilken mån verksamheten på just detta dunkande gathörn ingår i något av de traffickingnätverk som uppstått i feberns kölvatten och som tidningen El Tiempo nyligen avslöjade med staden Segovia som en av de centrala noderna. När guldpriserna sköt i höjden hände samma sak med efterfrågan på sextjänster och för att få utbud och efterfrågan att mötas på de avlägsna och isolerade platser där guldgruvorna finns krävdes en enorm logistisk insats som landets största paramilitära grupper – "Los Rastrojos" och "Los Urabeños" – snabbt axlade. Mobila bordeller, expressbussar med sexslavar och snabbare rekryteringsprocesser i storstädernas kåkstäder var snart verklighet och de grupper som i polisens frånvaro erbjuder väpnat uppbackad ordning på fattiga människors gator är också de som, enligt en utredare, sköter rekryteringen och leveransen av flickorna: "Helt klart är att lejonparten av denna affärsverksamhet runt gruvorna kontrolleras av Los Urabeños. De köper kvinnorna i Cartagena eller Medellín, ofta direkt av flickornas föräldrar som också tjänar pengar på handeln."

Det mest alarmerande i rapporten var emellertid myndigheternas systematiska blundande för situationen och eventuella samarbete med de kriminella grupperna. Vittnesmål från utnyttjade flickor som vallats runt för tjänstgöring i gruvor har lagts på hög medan statens företrädare envetet förnekat att sexuell exploatering förekommer, eller som Segovias borgmästare Johny Alexis Castrillón uttryckte det när han konfronterades med situationen: "I den här byn finns ingen prostitution för flickorna här är så kåta att man inte behöver betala dem."

Efter klockan sju finns bara ett ljud – ett slags ras – som i volym kan konkurrera med diskodunket. Ur enkla verkstadsbyggnader på nästan varje kvarter låter det som om oändliga mängder singel tömdes från lastbilsflak; oljudet kommer från alla stenkvarnar där råmaterial mals innan det får sin slutliga vaskning med ett av världens farligaste gifter – kvicksilver.

– Den här väger tio castellanos. Det blir två miljoner pesos.

Cristian Gaviria, 27, står med bar överkropp och rullar belåtet sin giftdränkta sjutusenkronorsklump i ena handflatan medan ställets andra guldgrävare processar dagens fångst på exakt samma sätt. Inga handskar, ingen kontroll och sedan ut med avfallet i vattendrag och bakgårdar – dag ut och dag in. Den colombianska guldfeberns heta jakt på pengar har många, men framför allt två, miljöproblem: dels skövlingen av regnskog och andra naturmiljöer, dels användningen av kvicksilver. På flera platser där det nyligen fanns ett berg, en nationalpark, en vacker sjö eller en för ursprungsfolk livsnödvändig flod finns i dag bara kratrar. Gruslandskap. Som landets vice miljöminister uttrycker det: det ser ut som på Mars.

Inget av detta vore emellertid möjligt om det inte vore för de väpnade gruppernas kontroll och korruptionskraft; grävskopor, lastbilar, kranar och bulldozers skulle aldrig kunna fraktas in i de avlägsna djungelområdena om det inte vore för de kriminella organisationernas enorma resurser och förmåga att köpa myndigheternas tysta medgivande eller aktiva samarbete. Sedan kokainbonanzan är Farcgerillan proffs på att bereda väg för illegal verksamhet i Colombias regnskogar, och flera av dess ledare har i dag konverterat till paramilitära organisationer som i sin tur har effektiva försänkningar bland lokala politiker och arméns befäl. För gerillan har rent guld därtill blivit en attraktiv stapelvaluta att bygga upp sina ekonomiska reserver i efter att så många av drogproduktionens alla dollarmiljoner murknat bort i den våta djungelns alla svårdränerade gömmor.

Men av skogsskövlingens ödeläggning syns inget i Segovia. Naturen här är på de flesta håll vacker. I dag sker nästan all brytning under jord och det enda riktigt stora miljöproblemet är kvicksilveranvändningens efterlämningar: tunnhåriga kvinnor, nervskadade män, missbildade bebisar, förlorade minnen, förgiftade vattendrag. Med rätt åtgärder är emellertid kvicksilvret på sikt ett lösligt problem, men just nu skär populistiskt begåvade lokalpolitiker pipor i vassen på idén att landets nya antikvicksilverlagar är resultatet av en konspiration av främmande makter – verkställd av den colombianska regeringen men finansierad av internationella ngo:er.

Cristian Gaviria tar sin köttbullstora kula av guld – fem dagars arbete – och lägger en loska i en av den kvicksilverstinna lokalens grönbruna bassänger innan han säger att det bara finns ett problem här. Egentligen. Och det är inte kvicksilvret.

– Det är att folk från andra länder kommer hit och tar våra arbeten.

Freddy Duque, kvarnverkstadens föreståndare, fyller i.

– Problemet här är att den colombianska staten börjat förfölja den småskaliga grävaren som om han vore gerillakrigare, narkotikasmugglare, pengatvättare och gud vet vad – men sanningen är att det här är fattiga människor som ätit skit i hela sina liv och bara grävt omkring i de här bergen efter något som går att leva på.
Så höjer han rösten, skriker.

– Berätta det för världen!

~ 

En morgon sitter Jaime Pinilla, socialt engagerad ingenjör med ett halvt liv i branschen, på en låda utanför portarna till Mona Minas gruva i Segovia – ett "didaktiskt" projekt han var med om att starta för sex år sedan – och försöker sammanfatta gott och ont med dagens feber.

– Klart det finns en framtid här. Bergen är fulla av guld. Krävs bara bättre teknik, modernare utvinning, socialt ansvar, mindre individualism, respekt för lag, mindre våld, bättre skydd för arbetarna – och ett slut på kvicksilvret. Det senare är en total katastrof.

Att göra-listan är med andra ord lång, men – menar han – inget är omöjligt. Guldruschen har utan tvekan förstärkt flera av nationens historiska problem men under de senaste åren har landet paradoxalt nog också genomgått en remarkabel modernisering som enligt flera bedömare lagt grunden för det "nya Colombia" som många nu börjar få syn på. Tillväxten har varit hög, gerillan har trängts tillbaka, enorma infrastruktursatsningar gjorts, narkotikahandeln minskat, institutioner stärkts, turismen ökat, kriminaliteten minskat i storstäderna och många, ofta mineralrika, områden som tidigare låg under de kriminella gruppernas kontroll har återtagits av staten. I denna successiva organisering av det kaotiska landet skulle en socialt och ekologiskt ansvarsfull guldutvinning kunna spela en betydande, kanske till och med avgörande, roll. Tror många.

– De nya storbolagen förbinder sig till exempel att inte använda kvicksilver, vilket är bra. På det viset fasas giftet ut. Men det funkar förstås inte att stänga allt småskaligt guldgrävande ute och låta de utländska bolagen ta över genom att säga att det är bara de som uppfyller miljökraven.

Under rubriken "What's Happening In The Colombian Gold Rush" meddelade en global finansresearchbyrå nyligen att landets ökända politiska oro är på väg att övervinnas och fyllde på med en aptitretare: "Under bara de två senaste decennierna har 90 miljoner ounce guld hittats i Colombia – och mycket mer väntar på att upptäckas." Det mest omtalade av alla dessa projekt är La Colosa, en ny "world-class discovery" om vad som beräknas vara 680 ton rent guld. Ett av världens största bolag i branschen, AngloGold Ashanti, har köpt loss ett stort antal hektar mark för utvinning och de utlovade investeringarna har inte bara imponerat på regeringen utan också på lokalbefolkningen: 750 miljoner dollar i vägar, löner, transporter och utgrävningar – totalt 1 100 direkta och 5 000 indirekta arbetstillfällen. Under 25 år, lyder planen, ska arbetet pågå och den colombianska ekonomin skulle berikas med 600 miljoner dollar om året. Allt är tänkt att starta 2021, bara man får klartecken från miljömyndigheterna.

Jaime Pinilla höjer blicken. Och suckar.

– De har inte tagit upp det första grammet men har redan ett socialt problem.

AngloGold Ashanti sponsrade provinsens fotbollsklubb i ett försök att vinna goodwill, men har ändå lyckats vända halva den 20 000-hövdade lokalfolkningen emot sig och i dag är folket splittrat efter att miljöingenjörer räknat på saken: det krävs demolering av minst ett ton berg för varje gram guld så om bolaget ska utvinna sin fyndighet skulle det lilla området behöva hantera mer än en miljard ton stenavfall och över 100 000 ton cyanid vilket, menade en landskapsarkitekt, inte bara skulle ödelägga det aktuella området utan "hela provinsen".

Det stora framtidsproblemet, menar Jaime Pinilla, är att varken de storskaliga eller småskaliga spelarna i ruschen ännu har utvecklat förhållningssätt som i längden är hållbara. De stora kommer alltid att tvingas prioritera aktieägares krav före varje annat krav och de små grävare som i dag klagar över de stora bolagens juridiska ockupation kan omöjligen fortsätta som de gör, eftersom de själva utgör ett minst lika stort hot mot miljön som de stora.

– Tjäna snabbt, bränna snabbt. Och så ny dag. Så är det för de flesta här. Dag ut, dag in. Det är en livsstil. Colombia har levt i den här kvicksilverkatastrofen i många år och det bara fortsätter, eftersom många av de traditionella grävarna lever väldigt kortsiktigt och inte ser vad de har att vinna på en förändring.

Mona Minas är ett litet gruvbolag som fötts med pengar från USA och den handfull män som just nu gräver gruvan djupare har fast anställning, regelbunden månadslön, jobbar åtta timmar om dagen, är rejält försäkrade och arbetar med moderna tekniker där kvicksilver är strikt förbjudet. För fem år sedan startade FN ett långsiktigt projekt för att avgifta regionens byar och även om kvicksilvret fortfarande flödar har nivåerna i luften gått ner sedan kampanjstarten. Ett nystartat nätverk av småföretag och kooperativ har lyckats legalisera 15 gruvor – assisterat i den pappersexercis utan vilken ingen längre kan jobba – och därmed byggt ett skydd för dem mot de illegala gruppernas klor. Runt 3 500 papperslösa arbetare lyftes därmed in i det legala systemet och jobbar i dag med sjukförsäkring och åtminstone embryonal socialförsäkring.

– Problemet här är inte att det saknas lagar, säger Jaime. Utan att ingen följer de som finns.

Och så lägger han till: än.

– Mycket har, trots allt, blivit bättre. Men finns det ingen stat som vägleder blir det bara ett rofferi tills festen är slut.

~ 

I ett av alla hål i stadens väggar där lila, grönt, rött, blått, gult eller rosa ljus skiner över de små kioskliknande etablissemangens sammanfösta plaststolar står "don Julio" – en man som överlevt tre mordförsök – i vit t-shirt och vill säga något. Det handlar, meddelar han, om framtiden.

– Problemet här är inte gerillan, utan staten.

Över tio år har nu gått sedan den colombianska guldruschen drog i gång; 2002 producerade landet 21 ton guld, bara ett decennium senare mer än tre gånger så mycket: 66 ton . Det extrema tempo med vilket såväl landsbygdens kringflackande diversearbetare som Colombias evigt muterande väpnade grupper och det globala kapitalet sugits till näringen har ställt staten, historiskt svag, inför enorma utmaningar som den hittills inte klarat av: nära hälften av allt guld produceras fortfarande illegalt, i alla guldfeberpräglade städer tillsätts borgmästarna av kriminella organisationer och gerillan har i dag stöd av hundratusentals marginaliserade guldgrävare i sin bild av att 00-talets högerregering, med hjälp av maffia, slängt landets mest ädelmetallrika berg rakt i det utländska kapitalets gap.

När Colombia i slutet av maj går till val vinner sittande president Juan Manuel Santos med all sannolikhet nytt stöd och ett fredsavtal skrivs troligen på innan årsskiftet, men ett av de mest ödesdigra datumen i nationens historia inträffar innan dess: 15 augusti 2014. Då, om bara tre månader, planeras frigivningen av 200 paramilitära ledare, skyldiga till över 30 000 mord och helt ofattbara brott mot mänskligheten, efter att de redan avtjänat de dramatiskt nedsatta straff de erbjöds i utbyte mot inlämnade vapen under 00-talets avmobiliseringar. Är, lyder den stora frågan, staten redo för dessa människors frihet?

Don Julio vilar rumpan mot en böjd stolsrygg och gör en nick mot dalen. Det var där borta, bara några kilometer härifrån, som landets allra värsta massmördare – alias Macaco, knarkbaron och paramilitär ledare, i dag fängslad i USA – ägde 32 000 hektar mark och flera guldgruvor för bara ett decennium sedan. Symbiosen mellan lokala myndigheter, polis, militär och maffia var på den tiden total och innan de paramilitära ledarna överlämnade sig till rättvisan hade de investerat hårt i den kaotiska guldbranschen och sedan skrivit över massor av tillgångar på bulvaner. Om staten kan, eller inte kan, förhindra att landets snart frigivna paramilitärer återbesätter sina dollargenererande poster i ädelmetallutvinningen återstår att se, men blir avgörande.

– Tid, tid, tid, avbryter don Julio.

Problemet, säger han i ett försök att bredda perspektiven, med alla som kommer hit och vill analysera landets eventuella möjligheter att ta sitt historiska kliv ur det krig som nu präglat Colombia och Latinamerika i ett halvt sekel är att folk förväntar sig för snabba resultat. Tror att ett land kan göras om på bara några år.

– Vilda västern, säger han. Eller som Europa på 1800-talet. Före demokratin. Så måste man lära sig att se på det vi lever i här. Som en historisk fas. Långsamt övergående. I dagens Europa är allt redan gjort. Jag har själv varit där. Sett det. Ordningen. Så kommer det bli här också. Men det tar tid.

Och så ler han.

– I Europa ligger det goda i dåtiden. Här ligger det i framtiden.

Magnus Linton