Sorry för sen uppdatering här men barn och bostadsletande tog helgen. Igår gick recensioner av Petter Lindgren i Aftonbladet (Svenska snedtrippen) och Ann Heberlein i DN (Knarkpolitiken mot väggen), båda mycket bra och egna läsningar av boken. Skoj också att samma tidningar ingående behandlat Knark på ledarplats, igår i AB och idag i DN. Per Wirtén, min tidigare chefredaktörskollega på Arena, skriver i blogginlägget "Knarkets svenska historia"  om den aspekt av boken som bara Expressens recensent än så länge koncentrerat sig på men som är en av bokens huvudpoänger; narkotikan som syre i en unik svensk varsion av vad kulturteoretikern Michael Billig kallar banal nationalism. Bara att hoppas att allt i slutändan leder till vad bokens egentligen syftar till; en generell intellektuell uppryckning i narkotikafrågan och en nedmontering av knarket som populistisk språngbräda. Fick i morse också nedanstående mejl till Amanda Björkman, apropå hennes ledare i DN, cc:ad av advokaten Kristian Hermanrud (publicerar det med tillåtelse).

—-

Hej Amanda och stort tack för Ledaren avseende narkotikaproblem och boken.

Jag arbetar som advokat (dock inte inom straffrätt) och det har länge skrämt mig hur lite insikt som finns om de massiva problem vi har i Sverige – och samhällets fullständiga ovilja att byta riktning.

Man kan tycka vad man vill om  droger men 100 000 anmälda brott per år och ca 30 000 misstänkta personer per år är inte ett perifert problem. Inte heller är det ett perifert problem att så oerhört många drabbas av svensk "rättvisa" för ungdomssynder eller liknande.

Något som exempelvis inte tagits upp i debatten är hur oproportionerligt hårt systemet drabbar en "narkotikabrottsling" då få vet vilket helvete som väntar skolungdomen eller den nyfikne vuxne som blir tvingad att kissa i en mugg och visar sig ha en otillåten spårsubstans i blodet. Först blir de uthängda på skolan, av vänner och lärare. Därefter hamnar de i belastningsregistret som medför indragna körkort och utanförskap och ofta att personen får svårt att få jobb eller inte kan resa till USA (även om motsvarande prov inte tas där och därför inte skulle vara straffbar där). Som krydda på moset blir de sedan dömda utifrån vad de säger till frivården, myndigheter och i domstol och där är tydligt att det som belönas är att "ljuga sig blå och säga att man verkligen ångrar sig" (se flertalet diskussioner på juridiska forum/chatter mm på nätet). Intressant nog spelar nämligen det stor roll för om du får fängelse eller inte (gäller inte ringa brott som alltid ger böter). Slutligen vågar många inte koppla in advokat för de är rädda för att belastas med kostnader de inte har råd med ovanpå böter eller kanske rent av ett fängelsestraff. Bättre att ljuga och lova bättring.

Sverige är också ett av mycket få länder i västvärlden som kriminaliserar brukaren i sig (olagligt med narkotika i blodet trots att du inte framför fordon eller hanterar vapen) och detta europakonventionens skydd mot självangivelse till trots.

Jag har arbetat med dessa frågor på regeringskansliet i Massachusetts under min tid som juriststudent och då tittat på hur lagstiftningen påverkar särskilda riskgrupper såsom ungdomar. Kan bara säga att all vetenskap säger att Sverige är på helt fel väg, oavsett vad moralpanikens föräldraföreningar säger. Slutligen har man i Sverige HELT valt att bortse från varför människor hamnar i denna situation. Jag utmanar politikerna att hitta EN ENDA tung missbrukare på Stockholms gator som inte varit utsatt för fysiska eller psykiska övergrepp när de var unga. Jag har inte frågat runt i Sverige men vet med säkerhet vad svaren är i alla andra länder där man gång på gång, år efter år, ser att de som hamnar i tungt missbruk har svåra trauman med sig in; innan de väljer att prova exempelvis heroin. Det är med andra ord inte den annars hyfsat välanpassade förortsungdomen som man griper för att ha rökt gräs som "är i farozonen" att hamna på plattan med heroin i fickan. Däremot har säkerligen den risken ökat efter gripandet då samhället nu verkligen visar sin fulaste sida och visst trauma är att räkna med när en ungdom blir bortsläpad som en brottsling framför skolkamrater.

Ingen väljer att bli missbrukare och exempelvis heroin är ofta sista lösningen för att hantera den smärta som en skadad och rädd människa tar till när inget annat hjälper och samhället glömt bort dem. Det är mao inte heroin och andra tunga droger som leder människor i fördärvet, utan bara spiken i kistan. De stackare som fastnar där har trauman bakom sig vi inte kan föreställa oss och samhället har valt att straffa dem. För mig känns detta som den värsta och nedrigaste formen av mobbing och trakasseri. En riktigt unken form av diskriminering som tangerar den värsta sortens främlingsfientlighet mot de allra svagaste.

Kristian Hermanrud
Advokat och pappa