När invånarna i den colombianska flodbyn Bellavista vaknade den 2 maj 2002 hade många en känsla av att rejält våld var på väg, men få kunde föreställa sig det som följde. Några timmar senare hade den brutala verkligheten skrivit ännu ett kapitel i världens längsta krig i modern tid och byns familjer blev material åt de forskare som nu – våren 2016, då en fred äntligen tycks möjlig – försöker sammanfatta den 50-åriga konflikten i siffror: 220 000 döda och 6 044 200 människor på flykt i eget land, den senare siffran bara överträffad av dagens Syrien.

Det intressanta med just Bellavista är hur typisk händelsen var för den drogdrivna konflikt som – likt andra krig – tvingat så många miljoner barn och vuxna ut på migrantens desperata äventyr, om det så gått till andra sidan jordklotet eller som för de allra flesta bara till närmsta grannby eller större stad. Under morgonen hade strider rasat mellan paramilitär högermilis, startad och beväpnad av landets jordägarelit, och den revolutionära Farcgerillan, militärt stark tack vare strategiska satsningar på kokainproduktion, och mitt i eldstriden tog högermilisen byn som gisslan och byggde en mänsklig sköld av befolkningen. De flesta, flera hundra, samlades ihop i kyrkan. Farc, alltid redo att låta mål ursäkta medel, skickade iväg en tirad hemgjorda bomber varav en gick rakt genom kyrkans tak och exploderade på altaret; 79 personer dog, 48 barn och resten åldringar.

Alla traktens byar påverkades och för över 1 000 familjer återstod bara ett val; att lämna sina hem och bege sig nerför floden mot närmsta stad – för att sedan ansluta sig till den kringflackande massa av internflyktingar som som stressade insikter samlat ihop överbliven plåt, plast, trä, glas, skumgummi och annat användbart och satt ihop temporära hem i nationens snabbt expanderande kåkstäder. Runt varje colombiansk storstad ser det idag ut som om någon hällt enorma mängder tegelkross över berg, dalar och citykärnans skyskrapor – det är de urbant fattiga och deras informella bostäder. Våldets och fattigdomens uppsamlingsplatser.

*

I Rafael Gomezbarros säreget obehagliga konst rör verken vid varje led mellan Bellavista och Bogotá, men också mellan Bellavista – eller vilken som av alla hundratals colombianska byar som bär liknande erfarenheter – och, säg, Borlänge eller Bromölla. För mycket mer än vad som medialt uppmärksammats är dagens globala migration, oavsett om det enskilda fallets rot är krig som i Colombia och Syrien eller ekonomisk desperation som på många andra håll, ett fragmentariskt och ibland makabert kulturutbyte mellan landsbygder.

Det colombianska våld som nu drivit var åttonde medborgare på flykt – några tusen av dem har efter en serie slumpartade mellanstationer hamnat i Sverige – är i allt väsentligt ett landsbygdsfenomen. När Sovjetunionens kollapsade 1989 förlorade Farc, en kommunistisk bondegerilla född vid 1960-talets mitt, sitt ekonomiska stöd från Moskva och eftersom kokainets popularitet under samma år boomade i den rika världen blev drogproduktion ett naturligt sätt att fylla det plötsliga ekonomiska borfallet. Och sedan dess har det vita pulvret varit krigets bränsle i olika former; gerillan har – grovt sett – kontrollerat böndernas odling, paramilitära grupper sköter den finare framställningen medan staten har drivit kriget mot gerillan med militära medel man fått från USA under rubriken war on drugs. Det har varit ett triangeldrama där allas vapenresurser pumpats ur samma källa – produktion eller kontraproduktion av kokain – och majoriteten av stridens blodiga slag har utspelat sig på platser med just Bellavistas karaktärsdrag; små jordbruks- eller fiskesamhällen, statlig frånvaro, materiell nöd, kulturell isolering, utbredd analfabetism – men framför allt en geografisk placering väldigt väldigt långt från städer och annan infrastruktur.

I Gomezbarros verk Somos bär 30 förstorade skenben – vanligt förekommande skelettdel i massgravar – upp lika många små skogar som svävar som gröna öar någonstans mellan himmel och jord, och för en colombian uppvuxen i de avlägsna regioner där våldet i 50 år dragit fram och tillbaka som blodstänkta kastvindar blir referensen till landets alla byruiner svårfrånkomlig. När en viss by fått rykte om sig att vara smittad av sympatier för någon av de stridande grupperna – må vara gerillan, en paramilitär grupper eller renodlad knarkmaffia med politiska anspråk – har ofta en annan grupp slagit till med pedagogiska massakrer för att visa vem det är som ”egentligen” bestämmer i regionen. Redan 1997 meddelade den ökände antigerillakrigaren Carlos Castaño, mannen som senare enade Colombias alla paramilitära högermiliser i kommunistjägarorganisationen AUC, att han tänkte skicka trupper ut i hela landet för att utrota rebellerna i ”deras egen djungel” och ha ihjäl de borgmästare som var ”gerillasoldater i civila kläder”. Året därpå kunde människorättsorganisationer slå larm om åtta massakrer bara i den lilla provinsen Putumayo – en tidigare öde region dit fattiga bönder folkvandrat för att i brist på annat försöka livnära sig på kokaodling – och på de flesta håll hade det gått till på samma sätt som den blodiga kvällen i det lilla samhället  El Tigre. Vid mörkrets inbrott stängde 150 av AUC:s män, assisterade av den reguljära militärens 24:e brigad, av enda vägen in till byn och började sedan ropa upp namn från en lista. En efter en slaktades människor som ansågs samarbeta eller sympatisera med gerillan medan byinvånarna skräckslagna fick se på; syftet var, som Castaño senare skulle meddela i sin självbiografi, att visa alla vad som händer den som nästa gång bjuder en gerillasoldat på mat eller ett glas vatten.

Mönstret upprepades under dessa och många år framåt över hela landet och av alla de massgravar som grävts upp i Colombia härstammar de flesta från åren runt millennieskiftet. //Somos// bygger inte bara en visuellt läskig struktur utifrån gravarnas konkreta innehåll utan föder framför allt associationer till de märkliga lämningar av mänsklig aktivitet som möter den som ger sig ut på vandring i det colombianska landsbygdsvåldets kölvatten; små pärlband, ofta utmed floder, av ödelagda byar, spökplatser där rester av liv – enkla bostadshus, ett par kiosker, något fotbollsmål, en kyrka – ligger fullt synliga men halvt täckta av den ettriga grönska som tar över när människor dödats eller drivits bort. Också dessa växtprydda platser är ett slags levande gravar, inte av människor men av sådant människor skapade: samhällen.

Även andra änden av de globala vandringsleder som just nu på gott och ont innebär ett allt snabbare ihopsurrande av världens kulturer präglas mycket mer av landsbygd än vad som normalt framgår av det offentliga samtalet, åtminstone i Sverige. Av den colombianska konfliktens nu totalt 6,8 miljoner officiellt registrerade offer har bara ett fåtal haft resurser att ta sig ur landet och av dem har ett mycket mindre fåtal kommit till Sverige, men av dem som gjort det har en påfallande stor andel –  precis som anländande från andra länder – startat sin svenska tillvaro på en liten ort långt från Malmö, Rinkeby, Södertälje, Hammarkullen eller någon annan av storstadsområdenas medialt invandraremblematiska platser. Faktum är att de flyktingströmmar som nådde Sverige förra året satte mycket större avtryck i svensk glesbygd än storstad. Ronneby, Avesta, Sandviken, Gislaved, Simrishamn, Skellefteå, Lindesberg, Östra Göinge – de svenska kommuner som tagit emot proportionerligt flest flyktingar ligger idag väldigt långt från de traditionella storstadsregionerna.

*

Om Somos är en konkret kommentar till Colombias våldsamma nutidshistoria tycks Casa Tomada – där avgjutningar av döskallar och enkla grenar blir till väldiga myror, ursymbolen för slumpartade men ändå organiserade samhällsarrangemang  – vilja ta våld och död med sig ut i världen i en paradoxal accentuering av både ljus och mörker: å ena sidan migrationens vanliga rötter i krig, rädsla, nöd, förtryck och massmord och å andra sidan den myllrande och massiva folkcirkulationens ostoppbara, strukturomkastande och evigt livgivande krafter.

Även om de asylbaserade flyktingströmmarna – de politiska – på senare år präglats av en bitvis ruralisering råder ingen tvekan om att de ekonomiskt drivna migrantströmmarna handlar om urbanisering. Varje år lämnar 70 miljoner människor – 1,4 miljoner i veckan, de flesta fattiga – landsbygden för att söka ny tillvaro i någon av världens snabbt växande metropoler och 2050 beräknas tre miljarder människor leva i favelas, enkla bostäder de byggt på mark de inte äger. For the first time in human history, som det vid nollnolltalets mitt hette i sociologernas allt mer dramatiska framtidsskisser, lever en majoritet av jordens befolkning i städer – och ett av alla relaterade orosmoln är att den eskalerande urbaniseringen inte längre, som på 1900-talet, svaras upp av ekonomisk tillväxt – utan misär. Lagos, hjärta i folkrika Nigeria, har blivit ett av många varnande exempel: trots stadens ekonomiska kris växte befolkningen under 1980-talet mer än dubbelt så snabbt som i resten av landet, och den plats som på 1950-talet befolkades av 300 000 människor är i dag ett fattigdomskoncentrat på 10 miljoner. Att, skrev den dystopiske marxisten Mike Davis, jorden redan år 2035 kommer ha 2 miljarder sluminvånare är ett ”monstruöst, närmast ofattbart, faktum.”

Med globaliseringen ökade klyftorna och sedan säkerhet blev kommersiell succé i hela världen har det urbana landskapet – överallt, men främst i Syd – förändrats dramatiskt; exklusiva boende- och shoppingmiljöer har täckts in av bevakning medan kåkstäderna expanderat bortom all kontroll och ligger nu som oändliga sociala minfält runt varje metropol. Infrastruktur – motorvägar, flygplatser, butiker – arrangeras allt mer så de två världarna inte ska mötas och med frihandelsepoken stärktes det enda drag som förenar dem: statens frånvaro. I Davis bok Planet of Slums förklarar en boende i Nairobis kåkstäder att ”staten gör inget här – står varken för vatten, skolor, avlopp, vägar eller sjukhus och polisen syns bara till när det är dags att samla in mutor” medan den brittiske författaren Jeremy Seabrook har skissat förändrade lojaliteter hos Syds nya urbana överklass: ”De har upphört att vara medborgare i sina länder och är numera ett slags nomader; de tillhör och är lojala mot en ny utomjordisk topografi av välstånd – de är kapitalets patrioter, nationalister i ett golden nowhere.”

De apokalyptiska perspektiven har emellertid attackerades av många, framför allt den utopiske liberalen Hernando de Soto som menar att de svällande kåkstäderna inte är ett problem utan en möjlighet; om de urbant fattiga bara får äganderätter på sina hemgjorda skjul – formaliseras – kommer de snart förvandlas från marginaliserat trasproletariat till ny urban entreprenörsklass, och då kapitalet segrat överallt, inte bara i väst, kommer mänskligheten kunna överskrida världens alla gränser och ”glidflyga in i framtiden.”

När Gomezbarros kraniebyggda megamyror i ett ögonblicksfångat myller intar olika platser, vanligen hus – institutioner – aktiveras alla dessa brännande frågor om vad som egentligen händer i dagens spänningar mellan urbant/ruralt, nord/syd, formellt/informellt, fattig/rik och, inte minst, individ/kollektiv. Parallellt med de både alarmistiska och utopiska spaningar som det gångna decenniet gjorts – många av de förra befogade, särskilt de om accelererande spridning av smittor, organiserad brottslighet och potentiella miljökatastrofer i den okontrollerade bebyggelseutbredningens spår – har ett slags progressivt hedonistisk blick på urbanmigrationens fram- och baksidor också vunnit gehör. En oorganiserad arbetarman på drift utan papper representerar givetvis stor maktlöshet jämfört med en fast anställd med fack i ryggen – men det gäller knappas för tredje världens allt mer migrerande kvinnor, rasistiskt drabbade minoriteter, sexuella avvikare och nationella desertörer som slagit sig loss från de förtryckande ordningar som ofta präglat land mer än stad.

I USA 1910 bodde 89 procent av landets 10 miljoner afroamerikaner i sydstaterna och jobbade kvar i den lantliga sektor där de en gång var slavar. Sedan kom den första och den andra ”Great Migration” och i slutet av 1960-talet bodde 80 procent av landets svarta i städer. Det var en enorm omvandling med konvulsioner – bara mellan1964 och 1968 räknades till 329 viktiga riots i amerikanska städer – men det var också, vilket är mångas poäng, en urban process utan vilken medborgarrättslagarna 1964-1968 eller USA:s antirasistiska genombrott aldrig kommit.

Teorier om de muterande miljardernas ökade tryck på alla slags strukturer är inget nytt, men kopplade till den historiska skräcken för storstadens omstörtande krafter fungerar de som intressanta avstamp för de tankar om möjliga och omöjliga framtider Gomezbarros släpper lös. I sitt opus Territorium, Makt, Rättigheter driver sociologen Saskia Sassen tesen att dagens megametropoler med sina miljontals existenser utan myndighetskontakt spelar en avgörande roll i det ökande avståndet mellan medborgare och nationalstat – en av dagens mest revolutionerande strukturomvandlingar. Såväl medborgarskapet som nationalstaten, menar hon, har mödosamt byggts upp till formella institutioner och historiskt utvecklats som en nationell helhet, trots att dess beståndsdelar ofta varit ganska disparata.

Ansträngningarna att skapa en enhetlig ordning som sammanför delarna sätts i dag under hård press, dels formellt via fenomen som dubbla medborgarskap och erkännande av ett globalt människorättsystem, dels informellt genom att papperslösa invandrare på vissa håll ges ”rätt” att äga bostad, ta körkort, få sjukvård, gå i skola eller – som i USA – organisera sig fackligt. Detta tilltagande krypskytte från periferi mot centrum – vad antropologen Arjun Appadurai kallar ”cellulär demokratisering i arbete” – gör att de två tidigare så fint hopfogade bitarna hamnar allt längre från varandra, och eroderingen av de nationalstatscentrerade hierarkierna har enligt Sassen medfört en explosion av ”ickeinstitutionaliserade eller bara delvis institutionaliserade politiska dynamiker och aktörer.”

Viktigast av dessa dynamiker är förstås migration. Från land till stad, från fattig stat till rik stat. Ibland reglerad men oftast inte. När USA:s ekonomi krisar blir känningarna inte som värst i Texas eller Illinois – utan i El Salvador. Över en miljon salvadoraner – totalt finns sju – lever i dag i USA och tillsammans skickar de varje år hem pengar som utgör 20 procent av landets BNP, om de har jobb.

När tiggeriet exploderade i Sverige för några år sedan föddes en liknande relation mellan Sverige och Rumänien, och det faktum att dagens svenska föräldrar inför storögda barn berättar att ”när jag växte upp fanns inga tiggare” kan tyckas som ett bevis för att världen trätt in på em generell och globaliserad social utförslöpa. Men vilken typ av mer djupgående förändring dagens myntskramlande EU-migranter i slutändan tvingar fram vet ännu ingen. Kanske bidrar det – ihop med den pågående och i alla avseende mycket viktigare flyktingkatastrofen – till EU-systemets totala kollaps och en bred återkomst för den nationalistiska fascism som för inte länge sedan präglade Europa. Eller så är det med Appadurais ord en sorts ”cellulär demokratisering” som är i arbete som på sikt kommer bryta ner såväl den historiskt utbredda rasismen mot romer som de grovt patriarkala strukturer som ännu präglar delar av romsk kultur – medan flyktingkatastrofen blir den slutliga katalysator EU behöver för att till slut kraftsamla till det historiska bygget av världens första och största övernationella välfärdsdemokrati. Den som lever får se.

*

Vid en flodbädd i Colombias fattigaste djungler, intill den förstörda kyrkan i Bellavista, skrevs i december ett helt nytt kapitel i det märkta landets historia. Fredsförhandlingarna mellan regeringen och Farc som pågått i över tre år har till slut börjat bära frukt och just när 2015 skulle ta slut reste en handfull gerillaledare tillbaka för att i en historisk ceremoni framföra två saker: dels meddela de bybor som återvänt att Farc tar på sig det fulla ansvaret för den katastrofala massakern 2002, dels framföra gerillans officiella ursäkt till områdets djupt religiösa befolkning.

Händelsen var bara en i en serie officiella ”förlåtelser” som inför det stundande fredsavtalet framförts av grupper och individer som varit nyckelspelare i det utsträckta blodbad – knarkbaroner, gerillakrigare, högermilis, militärer, politiker, kidnappare, företagsledare – vars olika konsekvenser Rafael Gomezbarros diskuterar. Ett av det aktuella fredsavtalets målsättningar är att de som fördrivits ska kunna flytta tillbaka, få tillbaka sina hem, återvända, remigrera, och att alla massgravar ska grävas upp och de döda i den mån det är möjligt identifieras. Det kallas rekonstruktionsrättvisa, eller kanske bättre: fläckvis upprättelse.

Hoppet om hållbar fred är denna vår större än någonsin i Colombia, men om den verkligen blir av återstår att se. Och när det visat sig om vapnen faktiskt lades ner och det överenskomna verkligen höll streck är det fullt möjligt att en annan av migrationens alla paradoxala uttryck blir påtaglig; att få vill tillbaka, även om freden hembygden blir . Av landets nära 50 miljoner invånare har alla en anhörig – far, vän, mormor, barn, bror, granne – som blivit mördad och väldigt få colombianer lever i dag på den plats de fötts, men även om flyktens ursprungliga skäl för många varit rent barbariska, som i Bellavista, betyder det inte att det liv fördrivningen i slutändan ledde till blev sämre än det som stått till buds om våldet aldrig hade kommit. Det är givetvis ett trivialt påstående, och ursäktar såklart inte mord – men ett faktum com lägger ytterligare förståelseraster över den folkliga cirkulationens permanenta penetrering av lösa enheter som folk och kultur.

Magnus Linton