Tänker två saker angående Brexit efter att ha följt radionyheterna sedan 06.00 i morse. De allra flesta som röstat för utträde har såklart gjort det mer som allmän och hittills hälsosam EU-kritik snarare än en genuin önskan att faktiskt lämna, och det är det som gör läget så obehagligt. Ett stort svart hål öppnar sig i demokratin. Tror inte det finns många – mer än de riktigt vidiga typerna – som faktiskt vill genomföra detta beslut. Och att det inte finns nån backa-växel lär bittert gå upp för majoriten först i denna stund.

Det andra handlar om en hittills total frånvaro av självkritik hos EU-försvararna i åtminstonde de kommentarer jag tagit del av. Har  lyssnat på Cameron, Löfven och alla andra svenska partiledare plus en lång rad brittiska analytiker på Bremain-sidan och ingenstans har spegeln ställts upp för att försöka ge några intressanta svar på vad man själv gjort fel, varför man argumenterat så dåligt och gång på gång misslyckas med att övertyga majoriteter om att EU är det man själva tror att det är.

Själv har jag som spanjorerna alltid trott att EU går att demokratisera och är det minst dåliga befintliga redskap som står till buds för att försöka säkra fred, ekonomisk stabilitet, stor och nödvändig invandring, mänskliga rättigheter och på sikt social rättvisa – men den tron, för mer än en tro är det såklart inte, omfattas ju av för få. Nu pekar alla, som Carl Bildt, finger mot nationalister och populister i Europas alla hörn och deras jubel är i sanning olustigt, men är det inte dags att det där fingret också börjar peka lite mer mot det egna bröstet?