Cities of Power

När desperat skrikande föräldrar slängde barn ut ur fönstren innan de själva slukades av lågorna i det brinnande Grenfell Tower fick den postmoderna storstadssituationen – ”the current global moment in urban history”, som forskarna skulle säga – en makaber illustration medan en chockad anhörig undrade: Vad är det för skillnad på terrorism och kapitalism?

Runt det brinnande höghuset med hem för fattiga stod enorma boendeytor – etagevåningar, lyxvillor, säljstylade lägenheter i väntan på rätt spekulant  – brandsäkra men helt tomma eftersom en snabbt växande del av alla bostäder som byggs i dagens ”global cities” inte är avsedda som hem för människor utan för kapital.

Under rubriken ”The Battle for London” i sin nya bok Cities of Power tecknar tidigare Cambridge-professorn Göran Therborn, en av få svenska sociologer med globalt renommé, den flera sekel långa bakgrunden till just den sorts tragiskt talande dramatik som bröt lös i det forna imperiets huvudstad 14 juni. Industrikapitalismens peak runt 1970 var också den organiserade arbetarrörelsens peak, och det ”dictatorship of capital” – Therborns ord – som Thatcher-regeringen därefter proklamerade hade sina motsvarigheter på många håll i världen och skulle snart börja bygga om och skapa en helt ny sorts världsstäder. New York var först ut med att i slutet av 1970-talet ta sig ur en ekonomisk kris genom medvetna satsningar på postindustriell, spekulationsdriven kapitalism kombinerad med strategiska satsningar på en viss sorts drömlik storstadskultur (gentrifieringens estetik är överallt lika) och satte enligt Therborn agendan i vad som sedan blivit en global tävling, allt mer utspelad i Asien, mellan ett växande antal ”world-city wanna-bes”: ”Det primära målet för dagens globala städer är inte att tillfredsställa invånare, representera länder eller medborgare, utan att attrahera konsumtion och utländskt kapital som gynnar en viss sorts sektorer inom nationen samt att tävla med andra städer om titeln som Miss Capitalist Universe.”

I ett eurocentriskt perspektiv tog ”the working-class century” – århundradet mellan Pariskommunen 1871 och den europeiska välfärdsstatens begynnande krackelering runt 1980 – slut med många men framför allt en betydande konsekvens för den urbana historien; att det nationella ansvaret, upparbetat decennierna efter Andra världskriget, för ett civiliserat och väl organiserat stadsboende för alla icke-rika, inte bara direkt fattiga utan även medelklass, upphörde. Ekonomiskt överkomligt boende för alla sorters människor i såväl innerstäder som kringliggande nya förorter var helt avgörande för att övervinna en allt mer sammanpressad social polarisering, men 1900-talets urbanisering med sin väldiga kraft att förvandla främlingar till folk och konsumenter till medborgare har nu övergått i vad Therborn kallar ett osäkert urbant tillstånd präglat av i första hand två saker: stil och makt.

Med stil avses ny urban design allt mer centrerad kring finansdistrikt och socialt eller fysiskt inramade konsumtionsmiljöer där kundunderlaget med biopolitisk precision selekterats på arkitekternas ritbod – vanligen via tillkrånglat tillträde för dem som inte äger bil – men också någonting mycket bredare som kanske bäst fångas i det Therborn kallar vertikalitet.

Av världens hundra högsta byggnader låg samtliga i USA 1940 men med globaliseringens muteringar av urban stil och makt har topparna i rasande fart drivits uppåt och österut. När Sears Tower i Chicago 1998 fick lämna ifrån sig titeln som världens högsta skyskrapa till Petronas Towers i Malaysia (452 meter) dröjde det inte länge förrän den 2004 övertrumfades av Taipei Financial Center i Taiwans huvudstad (509 meter) som i sin tur 2010 fick ge sig när Burj Khalifa (705 meter) invigdes i Dubai – en ekonomisk muskelspänning som emellertid snart kommer klappas på huvudet när saudiarabiska Jeddah Tower står klart och spränger kilometertaket (exakt höjd är hemlig).

Inte mycket genusanalys krävs för att se den bristande uthålligheten i denna monumentala onani men läser man utvecklingen i större numerär än de enstaka spetsexemplen framträder glidningen mot allt mer auktoritärt pumpade ekonomier tydligt: 2020 kommer 61 av världens hundra högsta skyskrapor vara kinesiska.

Therborns vertikalitet handlar emellertid inte mer än på yttersta ytan om ”the global game of sky-scraping” utan om helt andra djuplodade förändringar av världens stadslandskap. När Empire State Building restes i New York i skarven mellan 1920- och 30-tal framstod det i backspegeln som en ängslig övning i det dekadenta slutskedet av en ekonomisk boom – när byggnaden färdigställts rådde depression inte bara i USA utan i stora delar av världen – och Therborn antyder att dagens hysteriska fallosmätningar på samma sätt signalerar svaghet och ohållbar ekonomi, följt av sannolika sammanbrott och ofrånkomlig nyordning. I bästa fall demokratisk. Kanske mer sannolikt inte.

Arkitektur trumfar aldrig sociologi, meddelar Therborn, eftersom ”arkitektur är sociologi omvandlat till byggd form” och medan ”gating” och west-nostalgi präglar allt större delar av världens nya ekonomiska eller urbana tillväxtregioner – runt Peking ligger nu Palm Springs, Purple Jade Villas och Upper East Side och utanför Kairo kan den med rätt attribut flytta in i Dreamland eller Beverly Hills – finns ett drag som är mer generellt för vertikalitetens former. De sociala inhägnaderna handlar inte längre, som under 1900-talet, så mycket om rädsla för brott som om rädsla för exponering; den ordnade urbanitetens rädsla för att se den oordnade.

Therborns bok kom ut en månad före katastrofen i Grenfell Tower men på ett nästan spöklikt sätt ritar han det nya urbana triangelschema av ”explosiv social brygd” branden senare skulle att avtäcka; å ena sidan ”Arabvärldens megarika oljeschejker, ryska oligarker och magnater från alla kontinenter” och deras enorma, påkostade och ”nästan alltid tomma mansions”, å andra sidan invandrad massfattigdom från Bangladesh, Östeuropa och Afrika i undermåliga boenden från vilka normal urban myndighetsservice retirerat – och så den infödda brittiska medel- och arbetarklassen som successivt men allt mer tydligt drivits bort från Londons innerstad: ”För att tala med tidens språk, det här är knappast hållbar utveckling.”

I Europa och Nordamerika uppfattades ”globalisering” – det sena 1900-talets största diskussion – som en utifrån kommande kraft som krävde anpassning (liberal tolkning) eller motstånd (vänsterns tolkning), medan asiatiska politiker och finansmagnater med sin nationella respektive globala räckvidd i smart symbios mer krasst hanterat det som ett ”nationellt val” och aktivt verb; att globalisera. Ett historiskt ögonblick att styra, utnyttja och till egen fördel rida på snarare än passivt anpassa sig till.

Här framträder Therborns intressantaste notering. När Benedict Anderson 1983 i Imagined Communities, den moderna nationalismforskningens mest upplysande verk, visade att nationer är ”föreställda gemenskaper” för vilka ”print capitalism”, kommersialiseringen av böcker och tidningar, spelat en helt avgörande roll klarnade mycket förståelse av hur nationella identiteter uppstår. Först med de tryckta mediernas större spridning blev det möjligt att föreställa sig en gemenskap med människor man aldrig kommer träffa, och Therborn menar att dagens urbana globalism uppvisar ett besläktat drag. Denna handlar varken om det faktiska styret av världens nya megastäder eller transnationella kapitalflöden utan om en strävan hos lokala, det vill säga nationella, övre medelklasser att bli del i ”en föreställd gemenskap av global urbanitet”, ett imagined tribe; hierarkiskt, konkurrenskraftigt, konsumtionslystet och således fullt sysselsatt med den ”wealth creation” allt fler stadshuspolitiker prioriterar framför långsiktiga infrastruktursatsningar på expanderande urbana underklasser. Skattefinansierade imagesatsningar som ”Capital of Scandinavia” (Stockholm) eller från danskt håll ”Greater Copenhagen” (Öresundsregionen) med löften om att vara ”a metropolis of a cool lifestyle” vid ”an ocean of sustainable dreams” lär vara klockrena exempel på Therborns försök att skissa fenomenets dualitet; å ena sidan helt beroende av sitt nationella sammanhang, å andra sidan lika beroende av den kapitalgenererande idén att den gamla tidens gränser påverkar många – men inte Dig.

Om ”print capitalism”, tryckt språk, avgjorde framväxten av nationella identiteter så är den kommersiellt gångbara bilden föga förvånande den urbana globalismens främsta vi-byggande redskap; med det allt mer estetiskt homogena bildflödet i real estate-portaler, resemagasin, myndighetsreklam, hotellguider, instagramflöden och facebookpostningar etableras en föreställd livsstilsgemenskap präglad av urban glamour, ikonisk kultur, gränslös konsumtion, vita hem och haute cuisine som med Therborns teorischema är vertikal till hela sitt väsen då dess enda riktigt säkra sociala strävan är upphöjd avskildhet från allmänhet.

Bokens undertitel är ”the Urban, the National, the Popular, the Global” och Therborns studie av fenomenens friktioner undviker klokt profetior om hur det sociala drama som nu utspelas på världsstädernas scen ska sluta, eftersom inga slut finns. Bara fortsättning. Om Paris var 1800-talets huvudstad med sin horisontellt anslagna och därefter flitigt kopierade modell med vida boulevarder, utsträckta jardins och flanörvänliga jättetrottoarer finns enligt Therborn ingen lika självklar modellrepresentant för dagens mer vertikala tillstånd. Det närmaste vi kommer, konstaterar han, är Singapore, den av rättslösa gästarbetare framsidestvättade republiken som tidstypiskt utgörs av ett enda investeringsmagnetiskt storstadsområde; ”the master builder of state capitalism”, platsen som fingertoppseffektivt fångar och utvecklar essensen av både stil och makt i vår tids ”global moment” – och således är dominerande förebild i det Asien som i alla meningar nu reser sig.

Två saker tycks professorn ändå våga lova. En är det som borde vara känt men likväl med jämna mellanrum tycks överraska styrande: ”Vanligt folk försvinner inte”. Såväl valdeltagande som andra organisations- och deltagarmått hos världens urbana fattigmiljarder är förvisso låga och nollnolltalets vidlyftiga teoribildningar om att ”megastaden är för multituden vad fabriken var för arbetarklassen” (Michael Hardt och Antonio Negri) har knappast verifierats, men massorna – ”the popular – kommer såklart inte upphöra med sina störningar av samtidens ”global image capitalism” och möjligheten att åstadkomma en ny historisk utjämningsepok, ett slags välfärdsstatens upprepning i det postmoderna, är enligt Therborn ”bättre i stora städer än någon annanstans.”

Den andra handlar om tid: ”Seklet ännu är ungt.” Brexit, Trump, Sanders, Corbyn och Macron är förvisso antydningar om att något större redan är i gungning i väst men sannolikt är det många decennier kvar till den vertikala ordningens fall och om den på världsordningsnivå följs av fascism, socialism, tillnyktrad liberalism, en ständigt expanderande Singapore-modell eller något helt annat är ännu oklart. Fast tids nog – försäkrar Therborn med marxistens fascination över vad mänskligheten hittills förmått – kommer även detta sekel, som det förra, att ”med full kraft leverera sina överraskningar och oväntade vändningar”.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s