Cannabis discourses in contemporary Sweden

När det var ett år kvar till Kanadas legalisering av cannabis – regeringen räknar med att försäljning börjar juli 2018 – avfärdade premiärminister Justin Trudeau en våg av stigande kritik med en hänvisning till ett opreciserat men på hans sida stående ”utland”: ”Överallt i världen kämpar politiker i sviterna efter ett förlorat drogkrig, och många är väldigt intresserade av det ledarskap Kanada nu visar i frågan om nya vägar att skydda våra barn och vrida profiten ur händerna på den organiserade brottsligheten.”

Om hänvisningen till en diffus opinion annorstädes håller streck eller bara var retorik för att skyla över förslagets svagheter lär visa sig, men det nya med Kanada – ur ett svenskt perspektiv – är att landet i sina välfärdsstrukturer och sociala ambitioner påminner så mycket om Sverige. Såväl Portugal som Uruguay och de amerikanska delstater som nu har eller snart får legala cannabismarknader har av den svenska nolltoleransens anhängare på bitvis goda grunder kunnat avfärdas som socialt oambitiösa låt gå-samhällen, offer för politiskt dubiösa men ekonomiskt potenta lobbykrafter, och i den meningen omöjliga att jämföra med ett robust och solidariskt ”alla ska med”-system som det svenska.

Med Kanada är det emellertid annorlunda. Landet är inte bara en av världens mest solida välfärdsstater utan har också ett Systembolagsliknande alkoholmonopol – är i den meningen progressivt rusmedelspaternalistiskt som Sverige – och får man tro Josefin Månssons nya avhandling Cannabis discourses in contemporary Sweden – continuity and change är det helt ofrånkomligt att såväl Kanadas som alla andra ”internationellt förändrade perspektiv på cannabis på ett eller annat sätt påverkar Sverige.”

Den saken är kanske närmast självklar, men frågan är hur. Till empirisk grund ligger systematiska genomgångar av tre cannabispenetrerande fält; dels de svenska online-forum som vuxit till sig explosionsartat under senare år och som numera förefaller helt dominerade av unga förespråkare för change – en ny, eller snarare nygammal, mer tillåtande syn på marijuana – och dels ett antal myndighetsfinansierade informationskonferenser om cannabis som årligen levererar vetenskapligt och ideologiskt understöd till rådande politik i vilken all befattning med cannabis är och fortsatt bör vara kriminell (continuity). Men också det som blir undersökningstriangelns tredje sida; en studie av den etablerade dagspressens bevakning av den föränderliga synen på cannabis och dess användare över tid, från den epok då svenska dagstidningar uppfattades av både sig själva och sina läsare som självklara stöttepelare i bygget av det narkotikafria samhället, till dagens trevande försök till mer oberoende och neutral rapportering om marijuanans nya roller och betydelser – exempelvis som medicin – i framför allt andra länder men också i Sverige.

Åren efter millennieskiftet figurerade cannabis i svenska medier nästan uteslutande som kriminell verksamhet, socialt problem eller beroendeframkallande preparat med allvarliga skadeverkningar på kropp och hjärna, medan cannabis i medierna ett decennium senare också kunde vara en skatteinkomstbringande handelsvara bland andra – en källa till nya företag och arbetstillfällen – eller ett preparat som kan brukas under omständigheter som inte per se är skadliga för alla kroppar och alla samhällen. Samtliga artiklar där marijuana inte omedelbart framstod som ett problem var emellertid, konstaterar Månsson, hemsända rapporter från ”en annan kulturell kontext”.

Givet cannabis enorma betydelse för den svenska narkotikapolitikens etablering – övertygelsen om marijuana som helt avgörande gatewayfenomen, ett totalt politiskt fokus på ungdom och hur denna idékombination av cannabis potentiella ödeläggelse av hela generationer av just ungdomar blev central för kriminaliseringen av eget bruk 1988 – är avhandlingens studie av hur den svenska prohibitionismen hanterat den internationella debattens snabba förändring mycket intressant. Under flera decennier kunde de till antalet än i dag helt dominerande anhängarna av continuity porträttera de marginella men rätt högljudda anhängarna av change, som det uttrycks på en av de studerade myndighetskonferenserna, som ”nästan uteslutande bestående av ungdomar och cannabisrökare”. Således präglade av tonårig naivitet eller snävt egenintresse, men i och med händelseutvecklingen i Kanada och på andra håll har styrkan i den sortens avfärdanden devalverats.

Ett annat fält under snabb förändring med intressanta konsekvenser för ”hur vi pratar om cannabis” – avhandlingen är en så kallad diskursanalys – gäller internet i sig. En spridd förställning bland den svenska kontinuitetens försvarare handlar om att diskussionen om preparatets skadeverkningar, exempelvis dess roll som katalysator av allvarliga sjukdomar som schizofreni, präglas av å ena sida tillförlitliga (sanna) och å andra sidan icke tillförlitliga (falska) vetenskapliga rön och att de korrekta uppgifterna återfinns i etablerade medier medan kvasivetenskapen ”florerar” på nätet. Sedan alla traditionella medier internetbaserats och de sociala mediernas permanenta onlinediskussioner blivit allas vardag har emellertid denna klyfta i fråga om förförstådd och kanalburen trovärdighet eliminerats, och svunnen är den tid då människors världsbilder formades utanför webbens aldrig sinande myller av kommentarer, länkar och ofrånkomliga kulturmixer. Dagens kunskapsproduktion är, även på cannabisfronten, permanent interaktiv – och som medicinantropologen Cameron Duff nyligen konkluderade är cannabis ”inte längre ett singulärt och sammanhängande objekt” – utan bär idag på en ny uppsjö nya och föränderliga betydelser och konnotationer.

Månssons bok är värderingsneutral sociologisk forskning men mellan raderna ligger ändå en rätt tydlig kritik av det officiella Sveriges sätt att hantera cannabisfenomenet och det är en kritik som delas av flera andra aktuella böcker, bland andra det nya översiktsverket Alkohol- och narkotikaproblem (Studentlitteratur 2017) där tre forskare vid Malmö Högskola i sin avslutande framtidsspaning kort och gott slår fast att den svenska politikens ambition att skapa det narkotikafria samhället är ”helt orealistiskt”: ”Narkotika kommer alltid att finnas i Sverige och ingenting tyder på att tillgången kommer att minska.”

Sedan millenieskiftet har liknande utsagor haglat över svensk debatt och även om mycket talar för idén om droger som en dystert ofrånkomlig del av moderniteten lyser några viktiga kulturhistoriska perspektiv med sin frånvaro på ett sätt som börjar bli frustrerande. Många har funnit det märkligt att just Sverige, landet som under 1960-talets sexuella frigörelse blev känt som den liberala hedonismens plats på jorden, kom att utveckla västvärldens hårdaste droglagar, men det är en förvåning som både beror på bristande kunskaper om landets mycket starka tradition av demokratiskt sanktionerad rusmedelspaternalism och en fatal sammanblandning: rus har alltid varit något helt annat än sex i den svenska välfärdens framväxt och funktionssätt.

Alla historiker som på djupet sökt svar på frågan vad Sverige är kommer förr eller senare till temat om folk, rus och solidarisk avhållsamhet. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson behandlar det i klassikern Den skötsamme arbetaren och historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh ser i Är svensken människa? landets ”oförsonliga krig mot droger” som en mer eller mindre logisk konsekvens av ”den starkt puritanska tendens som sedan länge kännetecknat det svenska samhället”. Alf W. Johansson går i antologin Vad är Sverige? längre och menar att i fråga om folkhälsa har ett ”puritanskt etos” inte bara uppfattats som utan kanske också varit en disciplinerande kraft av genomgripande betydelse för det svenska samhällets jämlikhetsutveckling. Klasskampen, i den auktoritära men välmenande socialdemokratiska reformismens skepnad, har helt enkelt i mycket varit en moralkamp, en kollektiv strävan som skapat ett slags etiskt kosmos som motverkat de sönderslitande tendenserna i det liberala samhället. Sedan 1980-talet, menar Johansson, har dock postmodernism, globalisering, it-revolution och det så kallade systemskiftet försvagat detta etos med den unika och paradoxala följden att det i Sverige blev borgerligheten, inte den radikala vänstern, som kom att ”predika hedonism”: ”Arbetarrörelsen, bonderörelsen och det ’kristna Sverige’ förblev emellertid trogna väktare av de puritanska idealen: här fanns fortfarande en levande känsla av att dessa ideal gjort Sverige stort.”

Denna än idag ”levande känsla” av att det kollektiva tyglandet av rusmöjligheter ”gjort Sverige stort” är en starkt bidragande orsak till svenska politikers ovilja att luckra upp den absoluta gräns man velat dra mellan alkohol och ”knark”, och där glasklar signalpolitik i form av fängelsestraff skulle se till att marijuanans ande aldrig släpptes ur flaskan. Månsson refererar en myndighetskonferens där det hävdats att ”bara tanken på att testa cannabis är farlig” och i ett annat klimat framstår såklart en sådan utsaga som extrem, men mot bakgrund av rusrestriktivitetens roll i den svenska välfärdstankens framväxt blir den begriplig. Inte märkligare än att alkoholmonopol förefaller reaktionärt och människofientligt i många samhällen men är helt okontroversiellt i Sveriges. Dionysos ska, som Berggren och Trägårdh uttrycker det, ”hållas på mattan när folkhälsan står på spel.”

I dagens ordkrig mellan continuity och change har båda sidor, som Månsson skickligt visar, drivits in i en naturvetenskapsdetaljerad besatthet – alkohol skadar minsann kroppen mer än marijuana, cannabis orsakar minsann IQ-tapp och schizofreni, etc – i vilken ovanstående viktiga kulturhistoriska bakgrunder helt kommit att suddas ut, med många mer eller mindre bisarra konsekvenser. Som en allt mer utbredd föreställning att det utifrån enkla skadegraderingar går att skapa en fullt ut evidensbaserad och värderingsfri politik på fältet. Just därför så välkommet att Malmöforskarna bakom Alkohol- och narkotikaproblem redan i inledningen upplyser om att beslut att tillåta vissa droger och förbjuda andra mycket mer beror på olika länders politiska och kulturella traditioner i frågan om vad som bör och kan vara föremål för gemensamt ansvarstagande och inte ”än på respektive preparats skadeverkningar.”

Cannabis är världens i särklass mest populära illegala drog – förbjöds över hela världen 1961, men fick likväl sitt stora genombrott i USA och Europa samma decennium – och om den omvärdering av preparatets legala status som just nu präglar delar av västvärlden med Kanada som ny frontriddare någonsin når Sverige är oklart. Och om det trots allt skulle göra det är det än mer oklart vad det skulle betyda för konsumtionsutveckling och missbruk. Kanske ingenting, kanske väldigt mycket.

I den kanadensiska regeringens ramverk för att ”legalisera, reglera och begränsa” cannabis konstateras att reformen på ett plan är svårförenlig med FN-konventionernas påbud om globalt förbud, men å andra sidan att det högre och slutliga målet med konventionerna är att ”garantera mänsklighetens hälsa och välfärd”. Och, resonerar regeringen, eftersom prohibitionismen – givet expanderande bruk och eskalerande drogrelaterad brottslighet – misslyckats på denna punkt måste alternativa vägar som leder närmare det överordnade målet göras möjliga. Även i Månssons material är – utifrån motsatt ståndpunkt – hänvisningarna till just generell välfärd centrala och, konstaterar hon, det som verkligen påverkar ”sättet att prata om cannabis” i Sverige är inte missbruksutveckling eller drogrelaterade brottsnivåer utan när ”powerful politicians and reputed researchers in other environments advocate more liberal cannabis policies.”

Marijuanans plats i framtidens värld är för tillfället mer svårbestämd än någonsin, men en mycket intressant skillnad mot för bara fem år sedan är att det nu alltså är två av västvärldens mest lika, rusmedelskontrollerande och socialt ambitiösa välfärdsstater – Kanada och Sverige – som utgör de yttersta motpolerna i den globala cannabisdebatten. Vad det på sikt betyder är oklart, men sannolikt flyttas nu fokus från kortsiktiga och med enkel statistik sammansatta – vanligen från Colorado hämtade – rapporter om att något gått upp eller ned efter reformen till cannabisens juridiska status i relation till mer långsiktig välfärdsstrategi i statlig regi: folkhälso- och kognitionsutveckling i generationsperspektiv, optimerade skattemedelsproriteringar inom rättsväsendet, cannabisnormaliseringens eventuella påverkan på de psykiska sjukdomarnas frekvenser i hela befolkningar. Etcetera. De stora frågornas svar lär dröja några decennier, men bli intressanta. När de kommer.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s