När Donald Trump nyligen höll långt tal rörde han ett intressant och klassiskt tema: muren mot Mexiko måste byggas ”to keep the damn drugs out.”

Han vet såklart att amerikanska fängelser är lika fulla av narkotika som andra och att nästan alla illegala preparat som tar sig in i USA, världens mest drogförtjusta nation, passerar vid bemannade gränsövergångar – men så handlade inte heller krafttagslöftena, han föreslog även dödstraff för smugglare, om att göra något åt USA:s brutala drogkris utan om att plocka fram ett redskap som legat obrukat under Obama: narkotikafrågan som generator av föreställningar om vi och de, gott och ont, här och där. Istället för att hantera den egna kulturens omättliga och snabbt växande begär efter verklighetsflykt och bedövning skjuts problemet i linje med samtida högerradikalism till andra folk och vi:ets förlorade kontroll över problembärarna.

Men även om murar och dödsstraff är meningslösheter i den angelägna kampen mot drogernas eländen finns utan tvekan en rad strukturella problem söder om gränsen som förtjänar adressering, av vilka några obarmhärtigt blottläggs i den nya antologin Tårar för Mexiko – landet som dödar journalister. Bara sedan 2006 har över 180 000 människor mist livet i det mexikanska drogkrig, i första hand utkämpat för att tillfredsställa USA:s enorma efterfrågan, och gemensamt för de sju kända författare som medverkar är att de tillhör en osannolik skara som trots decennier av brutala avslöjanden om maffia och korruption ännu lever, till skillnad från dem boken tillägnas: Mexikos mördade journalister, 111 sedan år 2000, 38 dödade under nuvarande regering.

Det är en samling obehagliga och mycket välskrivna reportage som går långt utöver pressfrihetens kris. Framför allt handlar de om vad som hänt sedan 2012, då PRI – det gamla maktparti som 1929-2000 styrde vad Mario Vargas Llosa kallat ”den perfekta diktaturen” – återfick presidentposten efter att högerns Filipe Calderon (2006-2012) misslyckats i sitt korrumperade men likväl USA-stödda försök att militärt eliminera landets dollardrypande drogkarteller, tiden då Mexiko ”balkaniserades”. Skulle PRI, känt för förhandlingar med snarare än krig mot kriminella krafter, lyckas bättre med mexikanernas önskan att kyla av det våldsamt överhettade landet?

Inte vad det verkar. Under de två första åren av PRI:s och president Enrique Peña Nietos mandatperiod minskade antalet mord, men bara för att sedan slå nya rekord och under 2017 mördades 23 000 personer, den högsta siffran sedan modern statistik började föras 1997. Så när den ständigt mordhotade författaren Lydia Cacho – mottagare av Olof Palmepriset 2011 – i en av antologins mest furiösa texter konstaterar att 70 procent av alla dödliga attacker och hot mot journalister i dagens Mexiko kommer från guvernörer, polis och militär, resten från den organiserade brottsligheten, är det också en större berättelse om ”synergin mellan den ekonomisk-politiska makten och den storskaliga knarkhandeln”. I den fascinerande dubbelnaturen Mexiko, där inte ens en procent av de brott som begås bestraffas och där 50 människor mördas varje dag, har våldet eskalerat och rättssamhället havererat samtidigt som export och utländska investeringar ökat på ett sätt som saknar motstycke och idag är den hastigt moderniserade ekonomin en av världens femton största.

Juan Villoro, författare till bokens sista bidrag, påpekar att det kunde se ut som en paradox men i själva verket hänger väl ihop med den globaliserade ekonomiska nyordningens tendens att ta många med sig uppåt men lämna ännu större delar av både landsbygd och befolkning utanför. Det finns idag fler fattiga mexikaner än någonsin tidigare, och kombinationen av bristande framtidsutsikter och illegala lockelser i både USA och Mexiko kommer lätt att begrava alla murar. Vårt huvudsakliga problem, skriver Villloro, är arbete: ”Det värsta är inte att de formella jobben försvinner, utan att de arbetslösa har andra alternativ. Och alla de alternativen är illegala.”

Magnus Linton