När Per Schlingmann med vänner tog makten i Sverige 2006 – succén byggde på övertygelsen att det inte längre finns några kunskapsauktoriteter – inleddes en ny epok i landets politiska språkhistoria: den berättelsebesatta.

Socialdemokratins narrativ om ett utfattigt folk som tack vare oss kunde bygga världens rikaste välfärdsnation hade redan vid millennieskiftet slutat imponera och det var fritt fram att komma upp med en ny berättelse om Sverige. Med kreativ användning av historikerna Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs tes om statsindividualismen – svenskarna är alls inga kollektivister utan en samling unikt radikala individualister – segrade moderaterna via en ny story om vi och andra. Snart var även den passé och sedan dess har de enda framgångsrika berättelseskaparna varit nynationalisterna som med sin core story – mångkulturalismen har misslyckats – etablerat sig på bred front i parlament på alla nivåer.

Nu tycks även mångkulturalismens fiasko vara daterat som narrativ, och om ett nytt konservativt block – KD, SD, M – tar makten i nästa val lär framgången bygga på den berättelse som för tillfället segrar i stora delar av väst men ännu inte riktigt erövrat Sverige: en förrädisk ”genusideologi”, på tvärs med natur och förnuft, började på 1960-talet sippra ut från europeiska universitet och har med sitt upplösande idévirus gjort män, vetenskap, familjer, folk och nationer ekonomiskt impotenta – med förödande konsekvenser för Europas möjligheter att tävla om framtidens frukter mot robustare kulturer som haft vett att respektera Gud eller åtminstone natur.

Få samtidsanalytiker har det senaste decenniet talat mer än någon minut utan ett resonemang om ”narrativ”. Bäst berättelse vinner. Får flest väljare, kunder, följare. Kollektiv – partier, företag, nationer – med dålig eller ingen berättelse förlorar. Eller som det från pr-branschen förra veckan formulerades på ett stort seminarium på temat: ”berättande är makt” och ”makt idag är att nå in i människors konversationer.”

Med kunskapsauktoriteternas fall, delvis ett resultat av medierevolutionens förändring av människors varseblivning, har begrepp som ”verklighet”, ”erfarenhet”, ”sanning” eller ”historia” allt mer ersatts med ”berättelse” och begreppets enorma expansion i politiskt och kommersiellt språk är inte svår att förstå. En berättelse – om Sverige, världen, vårt parti, ”oss”, ”dem”, ”mig”, Europa – är svår att bemöta, utvärdera eller kritiskt granska med empirins hjälp men lämnar, om den är bra, likväl över en outtalad men ändå klar slutsats till åhöraren. En berättelse talar inte om vad som ska göras, den visar det.

Författaren Niklas Rådström, länge professor i berättande vid Dramatiska Institutet, har poängterat det ironiska i att just som det postmoderna trott sig bekräfta de stora berättelsernas död står berättandet och berättelsen i centrum på världsscenen. Aldrig tidigare har ”narrativ” – i alla fall begreppet – haft högre status, och att ”berättelsen” blivit en vara på en het åsikts marknad tycks i någon mån verifiera ett postmodernt tillstånd. Mångkulturalismens misslyckande är empiriskt svårbevisat, men det spelar ingen roll eftersom populismens ställningstaganden varken är politiska, ideologiska eller vetenskapliga – utan estetiska. Den målar med Rådströms ord en bild av världen, en berättelse, och låter människor träda in. Och lär fortsätta skörda segrar så länge alla andra partier med sina kollade fakta som visar att radikalhögerns berättelse är fake saknar det avgörande: en egen berättelse.

Språkvetare talar om 1980-talets ”narrativa vändning”, accentuerad av psykologen Jerome Bruner teorier om ”två sorters kunskap” och dess funktioner: paradigmatisk (vetenskaplig) kunskap och narrativ kunskap, där den förra baseras på accepterande eller förkastande av hypoteser avstämda mot empiriska data medan den senare inte bygger på sanning utan sannolikhet. Att något kan vara, eller åtminstone skulle kunna vara, sant. Verkar verkligt.

Om berättelsen om berättelsens senaste våg i det politiska språket börjar på 1980-talet skulle vikten av att rätt förstå de starka narrativens krafter skärpas under decennierna som följde, då framsynta kommunikationsstrateger gjorde noteringar. En var att vinnande budskap, de som blir pratade, inte är normativa. Medan vänstern ältade hur det bör vara hade högern fattat att allt som betyder något är hur det är. Verklighetsbeskrivningen är allt, idealen – för att inte tala om ideologin – inget. Och då givetvis inte verklighet utan berättelsen om verklighet. Eller som den bästsäljande historikern Yuval Noah Harari formulerat det i en sentens vars eko eller praktik idag dominerar varumärkesstrategiska mobiliseringar i hela världen, oavsett om de är politiska, kommersiella eller religiösa: ”Människor tänker i berättelser snarare än i fakta, tal och ekvationer, och ju enklare berättelse, desto bättre.”

Intresset för storytelling är förstås inget nytt – narrativ kunskapsförmedling är lika gammal som människan och har haft olika status i olika tider – men berättelse-begreppets aktuella högkonjunktur väcker utan tvekan några frågor. Fakta utan berättelse får ingen egentlig mening, varför ett mer berättande förhållningssätt till verkligheten kanske mest är att välkomna, men när också vetenskapen dras mot ”bra struktur” uppstår en del problem. Historikern Peter Englund har med hjälp av litteraturforskaren Barbara Hardy beskrivit dilemmat som följer av att vi med Hardys ord ”drömmer i form av berättelser, dagdrömmer i berättelser, minns, föregriper, hoppas, förtvivlar, tror, tvivlar, planerar, reviderar, kritiserar, konstruerar, skvallrar, lär, hatar och älskar i berättelser”. Å ena sidan, menar Englund, är berättandet mänsklighetens kanske mest ursprungliga kunskapsform, å andra sidan är berättelsen i sin grundläggande form så förföriskt simpel att försök att reducera världen till dess grova elementa alltid kommer att vara förenklande. När han nyligen själv fick frågan om varför andra världskriget är så mycket mer omskrivet än första världskriget hänvisade han just till narrativ struktur och dess storskaliga och bitvis olyckliga påverkan på vad som blir skrivet: ”Andra världskriget är en bättre berättelse. Det är den klassiska melodramen, där konflikten står mellan ont och gott och där det onda ser ut att vinna, men där det vänder i sista stund och ondskan besegras. Första världskriget är i stället en klassisk tragedi, där konflikten är mellan gott och gott och ont och ont.”

Ett annat problem handlar om demokrati och verklighet. Berättelsens kraft i det politiska språket, som språkforskaren Charlotta Seiler Brylla formulerat det, kommer från narrativens begripliggörande funktion i kombination med förmedlad mänsklig erfarenhet: ”Genom att kommunicera i berättelser visar politiker att deras idéer baseras på vardaglig erfarenhet hos vanliga människor snarare än logiska resonemang. Narrativ kunskap framstår som mer autentisk än paradigmatisk kunskap.”

När debatten om fake news drog igång efter Trumps seger var mångas svar att om alla bara lärde sig källkritik skulle problemet försvinna, men en utblick över den storytelliingdrivna samtiden visar hur naiv sådan tro var. Inget fel på faktagranskning, men som filosofen Åsa Wikforss, författare till boken Alternativa fakta, konstaterat: ”Man kan berätta en hel berättelse där varje sak man säger är sann, men det man kommunicerar är falskt.”

Ett fungerande offentligt samtal tycks med andra ord inte bara behöva källkritiska medborgare utan också – kanske framför allt – nya generationer som kan dekonstruera berättelser. Som förstår de strategiska narrativens roll i en politiskt och kommersiellt allt mer populärkulturellt orienterad kamp om makt, och ser att budskap byggda på en berättelse snarare än en vetenskaplig rapport är bekvämt för avsändaren eftersom berättelsen är mycket svårare att kontrollera. Den måste vara logisk, koherent och sannolik – men behöver inte ha något med sanning att göra.

Berättelseanvändningens andra styrka handlar paradoxalt nog likväl om sanningsanspråk. Det politiska språkets drift från hur det bör vara till hur det ”är” och dess prioritering av narrativ kunskap före vetenskaplig beror på att den förra ger starkare intryck av just autenticitet – slutsatserna ser ut som hämtade ur levd snarare än läst erfarenhet. Mer äkta. Trots att det alltså är tvärtom. En utsaga byggd på fakta, logik och vetenskaplig systematik är med sina redovisade luckor och brister förstås mer autentisk som generell utsaga om världen än en slipad berättelse med linjär dramatik – men saknar autenticitetens nödvändiga sken.

En sista notering om den politiska narrationens dynamik handlar om vilken sorts berättelser som, med Seiler Bryllas ord, får spridning i dagens ökade krav på politainment och mediekompabilitet. Stefan Löfvens berättelse om sig själv – använd i förra årets valrörelse – som det övergivna fosterbarnet som tack vare det socialdemokratiska välfärdslandets gemenskap kunde fångas upp i en trygg familj och få arbete och till slut till och med bli statsminister är på många sätt fantastisk. I sig en väldigt bra historia. Äkta, egen, gripande. Men som politiskt material inget vidare. När Jimmie Åkesson – också i fjolårets valrörelse – berättade om ett möte han haft med en kvinna som i sin tur berättat för honom att hon inte längre vågade gå till apoteket och hämta sina mediciner för ”på torget utanför står ett gäng och säljer knark” är det en berättelse med mycket större chans till resonans. Den är varken egen eller unik och saknar utvecklingskurva, men innehåller det avgörande moment Löfvens saknar: igenkänning, en möjlighet för lyssnaren att själv foga in små egna erfarenheter av besläktad art och i huvudet forma en större berättelse om hur det är. Alla har någon gång gått på stan och blivit rädda för unga män, väldigt få har erfarenhet av att vara fosterbarn. Löfvens blir i bästa fall nämnd, Åkessons tar sig in i konversationer – blir pratad.

Det gör hela skillnaden.