Caracas. Folkomrösta bort facket kräver Venezuelas president.

 
Det finns alltid en punkt då en diktator blommar ut. Här i
Venezuela skulle ett fåtal säga att den punkten vad gäller landets
vänsternationalistiske president Hugo Chavez – hyllad av fattiga och
fruktad av rika – infann sig rätt snart efter att han blev
demokratiskt vald for två år sedan. Men betydligt fler – till
exempel Fria fackföreningsinternationalen, som representerar över
100 miljoner arbetare i 148 länder – skulle säga att det tillfället
på riktigt allvar infann sig först i söndags.

Chavez, uppmärksammat nytt hopp för den vänster som en gång trodde
på Castro, genomdrev då sin ambition att krossa allt vad befintliga
fackföreningar heter genom – och där ligger mycket av det
märkvärdiga – en folkomröstning.

Den populäre presidenten vet att han lätt vinner folkomröstningar
och lät därför, i solklar strid mot sin egen konstitution, folket
rösta fram en ny facklig ordning i statens tjänst.

Att landets befintliga fackliga centralorganisationer är korrupta
vet alla här, och att en radikal förändring måste till är det
knappast någon tvekan om. Men att fack är fack och stat är stat är
inte en princip vilken som helst utan en grundbult i fackliga, det
vill säga mänskliga, rättigheter.

Fast sånt skiter Hugo Chavez i. De organisationer för mänskliga
rättigheter som försökt stoppa omröstningen och förklara för
presidenten att det är medlemmarnas och inte statens jobb att städa
facken har presidenten de senaste dagarna bara mött med skratt och
nationalistisk sång. Det är ett bekant grin. Och det är inte
vackert.