Den europeiska rädslan för invandring finns symboliserad i Nordafrika. I Ceuta, EU:s lilla utpost i Marocko, ligger en berömd försvarsmur som talar klarspråk med de fattiga: två parallella ståltrådsstängsel i åtta kilometer och strategiskt utplacerad taggtråd däremllan – allt noggrant omringat av övervakningskameror och vakter som patrullerar dygnet runt.

Men det hjälper inte. På nätterna kan likväl EU:s gränsvakter se hur desperata flyktingar vadar fram genom taggtråden – och får sina ben strimlade.

De dagliga händelserna i Ceuta symboliserar ett jätteproblem, och när Sverige nu kliver in i det omstridda Schengen-samarbetet finns all anledning att på allvar ta en diskussion om en av vår tids största politiska frågorna: Vad ska EU egentligen ha för relation till dem utanför?
Som det nu är dör tusentals människor varje år vid hårdbevakade yttre EU-gränser, och i en utmärkt artikelserie i Dagens Nyheter har det avslöjats hur bland annat flygbolagspersonal, till följd av det så kallade transportörsansvaret, dagligen tvingas agera enligt strikt rasistiska principer. Det är en grotesk ordning.

Gränsen mellan politiska och ekonomiska flyktingar har de senaste åren blivit allt mer flytande, och att stänga de fattiga ute från det europeiska välståndet med hjälp av stängsel och kränkande övervakning är en strategi lika omodern som dödsdömd. Den kommer falla på eget grepp. Som journalisten och författaren Jeremy Harding – Sverigeaktuell med besök i Stockholm den 28 mars – påpekar i sin nya bok De ovälkomna – flyktingar vid den rike mannens port är det hög tid att Europa skaffar sig ett långsiktigt politiskt förhållningssätt till en utveckling som aldrig går att vända – strömmen av människor från den fattiga till den rika världen.

EU:s nuvarande tro – att en stenhård gränskontroll kombinerad med olika typer av hjälpinsatser i de fattigaste länderna ska minska flyktingströmmarna – dömer Harding ut som ytterst naiv. Skuldlättnader, fördelaktiga handelsavtal och andra på plats-insatser för att få fattiga länder på fötter minskar inte drivkraften att söka bättre liv på annat håll. Tvärtom, är det just när utvecklingen dragit igång som många får möjlighet att resa ut. Ett land som börjar utvecklas genererar kort sagt fler ekonomiska flyktingar än ett som står still.

Detta är fakta, och därför är det lätt att dela den slutsats som Harding drar tillsammans allt fler flyktingorganisationer: EU måste öppna sig och tillåta en mycket större arbetskraftsinvandring än man i dag gör.

Just arbetskraftsinvandring är ett av de bästa redskapen för att hindra den explosion som – om inget görs – kommer att bli följden av de globala orättvisorna. Det myller av flykting- och migrationsnät som brett ut sig över världen har visat sig betydligt effektivare än stater på att utöva smidig omfördelning från rik till fattig. Ska katastrofer som den i Dover, då 58 kinesiska flyktingar hittades döda i en låst lastbil, kunna undvikas hjälper det knappast med ”hårdare tag mot flyktingsmugglare”. Då måste EU i stället lägga om fokus i sitt flyktingtänkande; börja se över regelverk och successivt justera kvoter så att många fler människor från jordens fattiga delar ges möjlighet att – temporärt eller för gott – arbeta i den rika världen. Då kommer en förvisso komplicerad men trots allt helt nödvändig omfördelning att ta fart. Det är en omfördelning som bör bejakas. Inte hindras.