Välfärd sitter inte i naiv lagstiftning, skriver Magnus Linton och önksar ett nytänkande i den etablerade svenska vänstern.

Det slutar jämt på samma sätt. Jag ber vuxet folk till vänster om mitten nämna det samhälle de tycker verkar vara världens bästa. Alla svarar likadant: Sverige.

Det är liksom självklart. Från socialdemokrati och vänsterut är föreställningen om det svenskas överlägsenhet bergfast och att många länder för länge sedan passerat vårt i frågor som rejäl arbetslöshetsförsäkring, integration och bra och gratis sjukvård åt alla spelar ingen roll. Sverige är bäst. Ändå. För här har vi i alla fall inga horor på gatorna, ingen sprit på ICA, inga haschkaféer – och inga galna kor.

Jag tror det här en dödsdömd attityd framöver. Och de senaste månadernas utslag av arbetarrörelsens auktoritära arv avslöjar hur långt man fortfarande står från den våg av ung radikalism som i dag sköljer över världen. För visst är tiderna nya. Politik har blivit skoj igen. Marknadsliberaler sitter och skäms medan en intressant laddning mellan parlament och utomparlament genererar helt ny politik på en internationell arena. Och här gäller det — för den som vill vara med – att inte gå bort sig i svenskt förmynderi och dess olyckliga sammanblandning av förbud och välfärd.

Den progressiva individualism, med rötter i frihetligt tänkande, som nu är på stark uppgång bryter nämligen tvärt mot den svenska politiska tradition som så gärna manifesterar sig i naiv lagstiftning. Globaliseringen driver människor bort från ursvenska uppfattningar och allt fler unga inser att en tydlig åtskillnad mellan stat och privat är nödvändig – och, viktigast av allt, alls inte är oförenligt med en stark offentlig sektor. Tvärtom, det som är möjligt i välfärdsstater som Holland, Belgien och Tyskland är förstås också möjligt här. Ett bra socialt skyddsnät för alla är en sak. En detaljstyrning av folks liv och laster en annan. Det förra är möjligt utan det andra.

Men inom etablerad politik ringer inga klockor. De senaste årens försämringar i välfärden i Sverige har gått hand i hand med vänsterstödda förslag om allt mer bisarra regleringar av människors privatliv. Sedan Nationella Folkhälsokommittén lade fram sitt förslag om totalt rökförbud på krogen har det fortsatt. Riktigt obehagligt ekar det auktoritära arvet när socialminister Lars Engqvist och länspolismästare Gunno Gunnmo, två grabbar runt 60, dunkar varandra i ryggen och ryter att ”ingen ska vara ute efter tre på natten”. Att förslaget mot nattöppna krogar kom från en vänsterregering skulle kanske överraskat på annat håll, men inte i Sverige. Det gör inte heller det faktum att det bara är borgerliga tidningar som står för motelden. Vänsterns publicister håller tyst. Eller med. Inte ens radikala Arbetaren, som väl borde borga för frihetliga tankar, protesterar.

I samma veva får arbetarrörelsemoralismen en helt ny dimension när Inger Segelström (s) tillsammans med Mats Gellerfeldt, socialkonservativ skriftställare, efter en titt på Pål Hollenders film – den om prostitution i Lettland – kräver förhandscensur av all statsstödd konst. Först anständighet, sedan konst. Man gör ett retro och inser snabbt vilka guldfilmer som aldrig blivit verklighet om Segelström fått råda. Men revolterar s-kvinnor? Icke. Och vad sägs i vänsterspalterna? Intet.

Sedan blev det dags för en ny skopa. Utredningen om vård vid livets slutskede hade kommit fram till att sju av tio svenskar tycker att aktiv dödshjälp är förenligt med god etik. ”Folk”, förklarade Engqvist, ”vet inte vad de pratar om”. Att han i ett slag inte bara idiotförklarar en majoritet av befolkningen utan också i sak kompetenta personer som PC Jersild och ett helt land som Holland spelar förstås ingen roll; han är så van att sparka folk i huvudet att det går av bara farten. Jag har svårt att finna svaret på varför det svenska så fort blir självklart och det utländska alltid barbari i något annat än en fusion av myrdalsk förmyndartradition och dold nationalism. Det är en rå blandning.

Det allvarliga är att det lilla går igen i det stora. Ovanstående relativa småsaker har sin motsvarighet i de större integritetskränkande sammanhangen. När det konstateras att den grova brottsligheten ökat blir det naturliga socialdemokratiska åtgärdspaketet inte en självkritisk satsning mot social utslagning och etnisk segregation (Stockholm är i dag en av Europas mest segregerade städer) – utan ett genomdrivande av buggning, kameraövervakning och medlemskap i Schengensamarbetets alla registersystem.

Jag tror att den svenska arbetarrörelsens vertikala språk och lagstiftningstro snart kommer falla på eget grepp. För det är ju ingen slump att det är kanadensiskan Naomi Klein, vars bestseller No Logo om ett år kommer i svensk översättning, som blivit den nya radikalismens symbolansikte. Hon är feminist och starkt influerad av anarkistiskt tänkande, två normkritiska traditioner som de auktoritära delarna av arbetarrörelsen fortfarande har mycket svårt att hantera. Medan svensk vänster fortsätter att tro att sann välfärdspolitik sitter i alkoholmonopol, ett narkotikafritt samhälle, torsklagar, falukorv och stängda nattklubbar – allt sammanvävt med lite dryg folkhemsnostalgi – deklarerar Naomi Klein att den rörelse hon för egen del ser som mest progressiv och intressant just nu är Reclaim The Streets, alltså en politisk idé som totalt bryter mot klassisk svensk vänster på var och en av ovanstående symbolpunkter.

Ska Sveriges röda och gröna partier och fackföreningar vara med i den vänstervåg som nu drar fram över världen tror jag det är hög tid för lite självreflektion kring paternalismen. Det finns bättre samhällen än Sverige. Och framför allt finns det gott om samhällen med etablerade politiska strukturerna som står betydligt bättre rustade för att möta den nya generationens krav på en bra balans mellan individ och kollektiv. De senaste årens framgångar för flera av Europas gröna partier är bra exempel på det.

Staten ska leverera bra sjukvård, inte krossa technofester. Den ska erbjuda nattöppna fritidsgårdar, inte förbjuda rökning. För tio år sedan morgondansade Stockholms ungdom hos moderata Frihetsfronten. I dag gör de det på första maj. Men frågan är hur länge till. Får personer som Engqvist, Gunnmo och Segelström bestämma kommer en hel svensk generation snart att skrämmas långt högerut – igen. Det vore inte bara trist. Det vore, tror jag, oåterkalleligt.