Det är lätt att förblindas av de senaste årens framgångar för en mer radikal normkritik, skriver Magnus Linton efter att ha läst en ny bok.

Det är mycket med normer nu. På bara några år blev ”normkritik” ett kärt ämne också för opinionsbildare och politiker, och så här efter en veckas Pride-hysteri är man utan tvekan rätt mediamätt på ordet ”gränsöverskridande”. Alla vill vara med. Bryta loss. Gulla bög. Tidningar och förlag tävlar, kort sagt, i att vara gay.

Det är just när jag är på väg att tröttna rejält på slätstruket och ofarligt queerkramande jag läser Åsa Petersens färska bok ”Bortom normen –om en ny sorts rättvisa” (Agora). Och därför kunde man tro att jag skulle få nog på sidan tre. För det här är ingen vågad utflykt i de verkligt brännande normsystemen – de som effektivt ser till att vi inte kastar oss ut i genuint normlösa frispel – utan en granskning av de gamla vanliga strukturella orättvisorna bortom klassen; kön, sexuell läggning, etnicitet och funktionshinder.

Men Petersen ger mig otäcka påminnelser. På bokens 80 rent formulerade sidor görs en så klarsynt skärskådning av ett politiskt landskap, framför allt det vänstra, som är så konservativt och stelt i sitt kategoritänkande att jag på nästan varje sida drabbas av obehagliga men nyttiga flashbacks. Visst ja, det var först år 2000 LO erkände en feministisk analys. Och visst ja, det är först i år som begreppet – alltså erkännandet av det strukturella könsförtrycket som verkande vid sidan och oberoende av klassförtrycket – på allvar tycks vara på väg in i socialdemokraternas partiprogram. Och fortfarande, slår det mig, finns horder av vänstermänniskor, många vänner till mig, som vägrar smutsa ner sin eleganta klassanalys med teorier om andra samverkande förtryck, som funktionshinder eller sexualitet. Och fortfarande, fast man tycker att folk som Lars Leijonborg och Göran Persson borde höra hur illa det låter, försvaras homosexuellas icke-rätt att adoptera barn med direkt hänvisning till normativ fördomsfullhet.

”Det här är en berättelse om normens diskriminerande kraft”, skriver Petersen och lägger fokus på just det som är det normerande förtryckts kärna. Inte dumhet. Inte ondska. Inte ovilja. Utan slentrian. Kvinnor, svarta, flator och cp-skadade har inte svårare än jag att förverkliga livsdrömmar på grund av att det normerande skiktet skulle vara uttalat ovilligt att bryta ner normer utan för att den starkaste av alla krafter – slentrianen – cementerar de förtryckande strukturerna. Historien, skriver Petersen, visar att ”oreflekterat förtryck kan vara slående i sin grymhet”. Precis. Och eftersom ”normens diskriminerande kraft” per definition ligger i den dolda makten och verkar med så oerhörd styrka är det en gåta att arbetarrörelsen varit så trög att agera i dessa angelägna ärenden att många diskriminerade minoriteter numera känner större släktskap med liberala partier och organisationer. Hur kan arbetarrörelsen – frågar Åsa Petersen lite desperat och utan att själv finna något riktigt bra svar – vara så radikal och så konservativ , så vaken och så blind, på samma gång?

Bra fråga.