Mer frihetligt i vänsterpartiet

Den unga och bitvis rätt vilsna vänster som nu drar fram på gatorna är i akut behov av konkret och inte floskulöst ideologiskt artilleri, skriver Magnus Linton efter att ha läst två nya antologier.

En del ungt folk i den utomparlamentariska vänstern brukar bära en t-tröja med trycket: ”Revolution i vår livstid”. Halvt på skoj, men inte bara. Med glimten i ögat väcker devisen en stor tanke och fungerar som en påminnelse om sånt man lätt glömmer: mycket kan hända på 60 år.

Och någonstans där – i framtiden – var det väl tänkt att blicken skulle fästas när den mycket vitala gruppen kring anarkistiska webbprojektet yelah.net nyss gav ut antologin 2000-talets vänster. Förordet konstaterar helt riktigt att ”det nya århundradet har inletts med en vänster på frammarsch” och sedan lika riktigt att den nya gatubaserade vänstervågen allt för mycket präglas av ”antiparoller”. Därför, menar redaktören, är det hög tid att den radikala utomparlamentariska rörelsen börjar formulera idéer om vägar ”ur det kapitalistiska samhället och in i en verkligt demokratisk och jämlik socialistisk framtid.”

Det ska alltså handla om ny socialism. Men dessvärre blir det mest gnäll – igen. Med några få befriande undantag sitter de nio skribenterna fast i ett marxistisk teoretiskt järngrepp som gör dem oförmögna att tala rent, och därför handlar texterna mer om vad som varit än om vad som skulle kunna vara möjligt i en postnationell värld. Hade någon skribent vågat erkänna marknadsekonomins uppenbara förtjänster och i samma andetag skissera alternativ i en global gemenskap där allt faktiskt tyder på att kapitalismen kommer att fortsätta förlora legitimitet kunde det ha blivit riktigt spännande. Men för de flesta av de här pennorna är begrepp som ”kapitalism” och ”socialism” så absoluta och universella att en ö av det ena i det andra för det första är en omöjlighet redan på språkstadiet och för det andra – där det trots allt uppstått – bara ett småborgerligt avregleringsprojekt. I stället för att ge lite välbehövligt idéstöd till den nya rörelsen för en globalisering av demokratin – det är så jag vill se den – satsas krut på att skälla ut den. Erik Wijk klagar över att djurrätt, feminism och annat trams fått fotfäste i dagens vänster för att sedan förklara att planekonomi är den framtida socialismens kärna, medan en annan författare hävdar att en centraliserad nationalstat á la svenskt 60-tal måste vara socialismens idé också på 2000-talet, eftersom varje kontakt Sverige sedan dess haft med omvärlden varit degenererande.

Inte så fräscht alltså. Och jag måste medge att det är lite snopet, men ska den frihetliga aktionsinriktade vänstern finna lite mer substantiell svensk text om vad ”socialism” skulle kunna vara för något i en modern tid gör den paradoxalt nog klokare i att söka kontakt med vänsterpartiet. I skriften Om det socialistiska samhället, den första i en serie från partiets programkommission, levererar några skribenter flera klarsynta och skönt odogmatiska idéer om hur man kan skapa en ”mer socialistisk” marknadsekonomi.

Tydligast är Johan Lönnroth. Han är partiets evigt frihetligt sinnade hjärna och precis som Antonio Negri, den autonoma marxismens portalfigur, ser han en socialistisk potential i det faktum att den moderna kapitalismen nu helt på egen hand håller på att göra sig allt mer sårbar för vissa av de arbetande människornas maktövertagande.

Produktivkrafterna är under snabb förändring, och företagen blir i det nya kunskapssamhället allt mer beroende av dem som sitter på just kunskaperna – de anställda. Kapitalets makt över arbetet har reducerats eftersom marknadsvärdet på innehållet i huvudet på de anställda är flerdubbelt större än det penningkapital som investerats via börsen. Kapitalisterna kan, fortsätter Lönnroth, inte hävda äganderätten till de anställdas tankar på samma sätt som man kan hävda ägandet av fysiska produktionsmedel som maskiner och byggnader, och därför riskerar de ständigt att nyckelpersoner bryter sig loss och öppnar eget.

De strukturella förändringarna har alltså skapat helt nya möjligheter för den gamla fina idén om löntagarägda företag. ”Alternativet till kapitalism och borgerlig privatisering heter arbetarstyre och självförvaltning”, skriver Lönnroth och påpekar triumferande att andelen företag i USA – det mest avancerade kapitalistlandet – där de anställda dominerar ägandet nu närmar sig 10 procent.

Det är möjligt att Lönnroth är naiv och allt för optimistisk. Jag vet inte. Men jag vet att den unga och bitvis rätt vilsna vänster som nu drar fram på gatorna är i akut behov av konkret och inte floskulöst ideologiskt artilleri. Det förra erbjuder såväl Lönnroth som Jenny Lindahl och flera andra i Om det socialistiska samhället. Och, det ska sägas, även i 2000-talets vänster finns en del fria tankar som siktar åt rätt håll. Framför allt tror jag det ligger mycket i Jan Sjunnessons välgörande attack mot den svenska vänsterns totala fixering vid trygghet. Absolut trygghet för ett samhälles alla medborgare kan aldrig vara tillräckligt som utopisk idé. Visst är det bra med trygghet, men livet går inte ut på att vara trygg. Det ska vara roligt också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s