I debatten om terrorattackerna i USA gäller det att inte bara kunna hålla två – utan tre – bollar i luften, skriver Magnus Linton.

Det är mycket prat om två bollar nu. Man måste, säger röster från vänster, kunna fördöma terrorn i samma andetag som man fördömer de globala orättvisor som föder den – utan att brännmärkas som ”amerikahatare”. Jag delar den uppfattningen. Men när den mest förutsägbare av vänsterskribenter – John Pilger, slentrianmässigt utkavlad på Aftonbladets kultursida så fort nåt händer – skriver att det finns en politisk bakgrund ”som nästan gjorde en händelse av det här slaget oundviklig” är det rätt oroväckande att det bara är högerns punschgubbar som skriker till. Vänstern borde göra detsamma. Inte minst den nya.

Det obehagligt talande faktum att – för att bara ta ett av en rad exempel – nästan en miljon afrikaner kunde mördas i Rwanda 1994 utan att väst reagerade ger förvisso perspektiv på den nya globala sorgen. Men det är en sak att kritisera USA:s mördande utrikespolitik och ställa den aktuella förödelsen i avslöjande relation till annat barbari, en helt annan är att läsa in en sorts representativitet i attentaten på Manhattan. Vad Pilger gör, liksom en rad andra vänsterröster jag läst sedan 11 september, är just det senare. Det är kanske inte obegripligt. Men likväl livsfarligt. Mångmiljardären Osama bin Ladin och hans män – det mesta tyder på att det var de som verkställde massmordet – tillhör inte bara en elitistisk och isolerad gren av islam som helt saknar brett stöd i den muslimska världen. Den är dessutom direkt fascistisk. Börjar världens vänsterkrafter tolka dessa män som ett slags talesmän för världens fattigaste miljard är vi sannerligen illa ute. För sanningen är ju att det inte är en slump, som religionsantropologen Mattias Gardell förklarade på ett ABF-seminarium i förra veckan, att amerikanska rasister och högerextremister i dag är fulla av beundran för Osama bin Ladin.

Lika oroväckande är vänsterns ovilja att ens röra vid religiösa delförklaringar till det inträffade. Självfallet bestäms alla handlingar, även terroristiska, till allra största delen av sociala omständigheter. Men, som filosofen Thomas Anderberg dessvärre varit ensam i svensk debatt om att våga påpeka (DN 24/9), inte fullt ut. Utan att kollektivt skuldbelägga vare sig människor, religioner eller kulturer måste det ändå vara möjligt att diskutera religiös irrationalitet när förklaringar nu ska sökas. Som Anderberg skriver: ”Givet att serien av handlingar har den gärningsmannaprofil som skisserats – något vi ännu inte kan vara helt säkra på – bör den snarare ses som en snedvriden religiös-konservativ reaktion på västliga kulturmönster än som ett representativt exempel på en rationell samhällsanalys”. Exakt. Och därför vore det bra – tycker jag – om vänstern orkade hålla också denna boll i luften.