Vilket som blir slutet på kuppturbulensen i Venezuela vet ännu ingen. Men tragiskt är att de helt berättigade upproren mot ekonomiskt tyranni och illegitim amerikansk närvaro i Latinamerika så ofta kommit att ledas av anakronismer som Hugo Chávez, Fidel Castro eller indianromantiska revolutionärer, skriver Magnus Linton.

Det politiska dramat i Venezuela illustrerar en räcka olustiga omständigheter i såväl nord- som sydamerikansk politik. Efter fyra kaotiska dagar står ord mot ord och pol mot pol. Därför finns en del – förhoppningsvis – att lära.

Först kuppen: I fredags (12/4) meddelades världen att vänsterpopulisten Hugo Chávez störtats från presidentposten av en enad front av fackföreningar, företagarorganisationer, militär och folklig mobilisering efter en lång tid av vanstyre och sedan han dagen innan beordrat eld mot en regeringskritisk demonstration och minst 14 människor dödats. Förutom skotten gick det hela lugnt till; Chávez framträdde efter kuppen i teve och förklarade att han tvingats bort av militärer och att han nu lämnat över makten.

Sen återkomsten: Redan på söndagen (14/4) var Chávez tillbaka på presidentposten efter att den som skulle bli övergångsregeringen på bara ett par timmar hunnit vidta så många bisarra åtgärder att dörren på nytt stod vidöppen för folkförföraren Hugo Chávez. Lika lugnt som han klivit ut klev han nu in och förklarade att han självfallet tänker fortsätta sin ”bolivarianska revolution”, en nationalchauvinistisk omvandling mot Kubainspirerad socialism.

Således finns i dag två bilder av händelsen. Förutom den som sändes ut över världen i torsdags också den som säger att kuppen mot Chávez var en smart konspiration iscensatt av Washington med Venezuelas ekonomiska elit, korrumperade fackföreningar, perverterade medier och halva befolkning som nyttiga idioter. Bakgrunden skulle vara att USA:s behov av billig olja -– Venezuela är USA:s fjärde största oljeleverantör – var hotat samt det reaktionära USA:s ständiga behov av att utrota revolutionära tendenser var de än i världen uppstår, särskilt om så i Latinamerika.

Denna senare version är inte helt gripen ur luften. Venezuela är ett av världens mest orättvisa samhällen där den ekonomiska eliten länge oroats över Hugo Chávez popularitet bland fattiga. Likaså har den fackliga landsorganisationen CTV en lång historia av grotesk korruption och allianser med det lika korrumperade politiska etablissemang som turats om vid makten ända fram till Chávez valseger 1998. Därtill kontrolleras landets medier fortfarande av ekonomiska intressen som står i direkt motsatts till Hugo Chávez projekt. Och, slutligen, har George W Bush inte gjort någon hemlighet av sin kritik av Hugo Chávez. Han skulle gärna se honom störtad.

Steget härifrån till en direkt USA-ledd operation är emellertid långt. Än återstår att reda ut alla turer kring de märkliga lappkasten, men det faktum att presidenten så lätt kunde återta makten talar förstås emot att kuppen var direkt dirigerad av USA. Därtill är de otrevligheter som gäller Hugo Chávez själv lika sanna som ovanstående och har lett till ett snabbt reducerat stöd för hans projekt. Sedan Chávez, själv ledare av ett militärt kuppförsök 1992, valdes för fyra år sedan har han byggt sin politik på en patetisk nationalchauvinism, satt sin familj i regeringen, attackerat fackliga rättigheter och förklarat att Fidel Castros Kuba är ett mönstersamhälle. Via en manipulativ användning av folkomröstningar har han dessutom knutit allt mer makt till sin egen person på ett sätt som vid flera tillfällen fått Fria Fackföreningsinternationalen och organisationer för mänskliga rättigheter att protestera.

Hur det slutar i Venezuela vet ännu ingen. Men oroväckande är att de helt berättigade uppror mot korruption, ekonomiskt tyranni och illegitim amerikansk närvaro i Latinamerika som man skulle vilja se mycket mer av så ofta kommit att ledas av anakronismer som Hugo Chávez, Fidel Castro eller de romantiska indianrevolutionärerna i Ecuador och Bolivia. Bara det brasilianska vänsterpartiet PT och i viss mån Mexikos zapatister står för en modern radikal vision som är förankrad i verkligheten såväl som i för vänstern avgörande principer: internationalism, allianser med fackföreningsrörelsen samt en tydlig distans till historiens alla kommunistiska utopiprojekt.