Glädjens baksida

I februari hölls World Social Forum i brasilianska Porto Alegre. Magnus Linton var där och såg världens samlade alternativrörelser göra stor succé på ytan av två lika stora konflikter.

Han fastnar. Kroppen låser sig. Ögonen rinner av rörda tårar och munnen bara gapar för plötsligt står Hans Abrahamsson där i solnedgången bland sextio tusen andra och känner mening. Så är det. Mening. Visst fan vet han att varje försök att sätta ord på de här känslorna kommer bli patetiskt men vem bryr sig när det faktiskt är så det känns och den väldiga scenen just nu ockuperas av trettio gruvarbetarbarn från världens periferi som börjar kicka ut politik på det världsrevolutionära språket hiphop. Oj. Oj. Herrejävlar. Det är Abrahamsson som stönar. Igen.

— Puh. Helt tagen är jag.

Det är invigning av världens största freakshow. Eller så är det invigning av världens just nu viktigaste politiska projekt, början på en folklig mobiliseringsvåg som sträcker sig över lång tid och en dag kommer sluta i en genuin globalisering av demokrati och social rättvisa. Än vet ingen. Hans Abrahamsson, frontfigur i svenska Attac, är övertygad om det senare. John Roemer, amerikansk professor i ekonomi, vill tro detsamma. Som nytänkande socialist har Roemer formulerat ett moraliskt påbud med högsta relevans för varje person som i dag kämpar för en mer rättvis värld: global jämlikhet har nu och framöver prioritet framför varje annat politiskt projekt. Det låter okontroversiellt. Men icke. Faktum är att när världens alternativrörelser samlas här i brasilianska Port Alegre till historiens andra World Social Forum – en veckolång idémarknad under parollen ”en annan värld är möjlig” – är Roemers påbud det enda som skaver riktigt irriterat under ytan. Ska det visa sig.

Men först succén. För när det enorma demonstrationståget – med ett helt block av transsexuella som talande bevis på rörelsens heterogena modernitet – väller ner från stadens kullar är det ingen som är annat än imponerad. Poliserna garvar. Alla garvar. Och journalisterna ser sina våldsvinklar gå om intet. Sextio tusen människor, mest unga, från jordens hörn har kommit hit för att fredligt och på 800 olika seminarium knyta ihop sina nätverk och ytterligare mobilisera för framväxten av en global civil arena bortom den kommersiella. Det är ingen liten sak, och mallen västs journalister burit med sig hemifrån stämmer plötsligt inte längre. I Porto Alegre liknar ”Seattlerörelsen” inte sin mediebild. Inga svarta masker. Inga krossade bankfönster. Inga kravallpoliser. Kort sagt: inga bra bilder. Därför visar CNN inte heller en enda sekvens från Porto Alegre utan låter kamerorna rulla och rulla och rulla när två svartklädda slåss med tre poliser utanför elitens parallella World Economic Forum i New York. Dårarna, som Noam Chomsky kallar svartmaskerna, får i stället för de fredliga bli representanter för kritiken av den bolagsdominerade globaliseringen. Det blir enklare så.

Men det spelar ingen roll. För är det något aktivister här börjar lära sig så är det vikten av att leva i verkligheten i stället för i medierna, och när solen bränner svetten ur det myller som pulserar omkring mellan universitetsområdet olika byggnader är det ingen som funderar på mediegenomslag. Tvärtom. Allt är så välorganiserat och fyllt med intellektuell tyngd – förutom Chomsky är Naomi Klein, Vandana Shiva, Michael Hardt, Susan George, Immanuel Wallerstein, Rigoberta Menchu och Samir Amin här – att det någonstans bortom all eufori om hur lyckat detta WSF är också uppstår funderingar kring vad allt det här egentligen handlar om. Ytan talar om frihandelskritik, fattigdomsbekämpning, feminism, fred och fackliga rättigheter. Och så är det förstås. Men för man samman fragmenten blir perspektivet ett annat och då blottläggs plötsligt bråddjupa sprickor som inte bara skär genom de grupper som samlats här utan genom hela världen och dess folk. Många av dem som rest till Porto Alegre är forskare – sociologer, etnologer, statsvetare, fredsforskare – och deras nyfikenhet gäller knappast WTO, FTAA, IMF, GATS eller någon annan frihandelsorienterad bokstavskombination. De har kommit för att studera en helt annan sak: globala spänningar och ny politisk kultur.

Stefan Jonsson, författare till boken Världens centrum, menar att ”globalisering” är en retorisk term som blivit populär för att den döljer den hårda strid om olika världsbilder som även Porto Alegre blir en del av. Alla ljuger. De liberala eliternas bild av globaliseringen som en process där nya fönster hela tiden öppnas och demokrati och välstånd sprider sig över världen är lika falsk som vänsterns prat om att globaliseringen innebär en likriktning där amerikansk skräpkultur dränker all annan. Allt beror på. På en del platser har processen varit förödande. På andra fantastisk. Någon generell bild av vad globaliseringen egentligen innebär, menar Jonsson, finns inte: ”Det är ett luddigt begrepp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s