Lita inte på partier. Magnus Linton ber facket ta täten i en ny kamp mot högerpopulism.

Våren stelnar. Först Le Pen. Sen Fortuyn. Sen mordet på Fortuyn. Och sen – snart – parlamentsval i Frankrike där Nationella Fronten lär göra stora framgångar när man nu fått så mycket material att använda i bevisföringen av sig själv som obekväm sanningssägare och utsatt offer för både etablissemang och extremvänster.

Det är mycket otäckt. Och därför är det inte svårt att nu se behovet av ett motstånd av helt annan karaktär och kaliber än det vi känner. Under den tid som gått sedan Le Pens seger i presidentvalet (jo, man kan segra även om man inte vinner) har en samlad mediekår uteslutande vänt sig till partiernas företrädare med frågorna om vad som borde göras. Det är synd. Och farligt. För nyckeln till om det ska gå rätt eller snett i kampen mot rasismen ligger inte hos dem, utan hos fackföreningsrörelsen.

I Sverige har den utbredda föreställningen om partipolitiken som demokratins enda scen redan spelat sverigedemokraterna i händerna på ett förödande sätt. Det förvirrade och marginella partiet saknar alla likheter med Front Nationals inflytande men debattens totala fokus på parlamentsfenomen – Ungt val, riksdagsval, kommunalval, vågmästarroller och opinionsundersökningar – har nu gjort sverigedemokraterna medieexponerade var dag; när detta skrivs har en illa påläst Lars Leijonborg just förlorat mot Sten Andersson – en klockren rasist – i SVT:s prestigeprogram Agenda.

Det är emellertid inte första gången den etablerade partipolitiken avslöjar sig som dåligt värn mot främlingsfientlighet. I land efter land – för Sveriges del gällde det på ny demokratis tid och nu gäller det i Danmark – har självgoda storpartier pendlat mellan att direkt samarbeta med fascister och att kopiera deras program för att sedan genomföra kraven under egen flagg. Problemet är att de tynande partiernas allt vildare jakt på väljarunderlag gör dem lättfotade när det på allvar gungar till i världen; knappt hade vårens kontinentala våg börjat rulla förrän svenska partiledare visade hur svaga de i själva verket är för blåbruna strömningar.

Man skulle kunna hämta exempel från vilket parti som helst men snabbast att kasta sig ut i högervinden var Alf Svensson. I början av maj tvättade hans parti snabbt bort sitt liberala smink när man insett vilken sorts retorik som nu byter ut socialdemokratiska regeringar mot blå ute i Europa. På tre dagar lyckades Svensson lova att göra homoadoptioner till valfråga, kräva hårdare polisingripanden mot demonstranter och hävda att fusk ligger bakom de ökande sjukskrivningarna. Mest talande var hans sätt att uttrycka sig i det sista ärendet: ”Fuskarna tar pengar från de verkligt behövande och väljarna kräver nu att vi politiker vågar tala klarspråk i denna känsliga fråga”. Det är en ny ton i en ny tid från en man som fladdrar i vinden. Än har Alf Svensson inte kört samma schema i tal om muslimer eller ensamstående mammor. Men vänta bara.

Stora politiska frågor avgörs inte i parlament, varken nationella eller europeiska. De verkliga striderna om rätt och fel och djupa samhällsförändringar – den om europeisk rasism är förstås en sådan – utkämpas på en ekonomisk arena där de mångas viktigaste redskap är den fackliga organiseringen och fackens förmåga eller oförmåga att solidarisera sig med marginaliserade. I senaste numret av Sociologisk Forskning beskriver Carl-Ulrik Schierup hur den etniska arbetsdelning som länge präglat USA nu också är en realitet i det Europa som spricker enligt nya linjer: ”Situationen i Europas invandringsländer blir allt mer lik den i USA i det att ras och etnicitet blir en allt mer framträdande politisk fråga och i det att ras och klass blir allt starkare sammanflätade i de olika nationella politiska ekonomierna. Detta nya Europa, strukturerat kring en komplex etnisk arbetsdelning, är ett Europa som sannerligen är lika