Med horan som bevis

Samhällets normer utlöser våldtäkter och ursäktar sedan övergreppen med samma normer. Det är en livsfarlig ordning. Magnus Linton har läst en upprörande debattbok som framkallat otäcka spöken från tonåren.

När jag gick i nian kladdade vi ofta loss på klassens brudar. En tjej med kropp man tyckte såg skön ut kunde aldrig gå säker från matsalen; bakifrån dök vi upp med fladdriga händer och juckande underliv och tog för oss som vi ville – greppade bröst, körde upp händer, tryckte kön. Flickorna skrek. Vi garvade.
⇥Så var det. Jag hade förträngt det men vid läsningen av Katarina Wennstams bok Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt flyter minnen från tonåren fram som en obarmhärtig flod och plötsligt är alla gränser upplösta. Kvar finns bara en sammanhängande gegga vi kallar samhället och en allt starkare insikt om att vi alla bär ansvar för att Emil och Kalle – för att ta ett av tusen exempel – en fin juninatt för två år sen söp sjuttonåriga Jonna medvetslös, knullade henne, rakade henne, hängde upp hennes trosor i taklampan, körde upp en krycka i hennes underliv och sen såg till att hon blev känd på stan som ”Kryckhoran” – men ändå inte blev dömda för våldtäkt.
⇥Nej, jag är ingen våldtäktsman. Men när jag rotar bland lösa minnesfragment från tonårens alla vansinniga fyllor – skolresan till Hamburg, midsommarafton på Muskö, språkresan till England – och med Wennstams hjälp sammanfogar skeenden under nytt ljus träder saker fram. Våldtäkter kryper närmare. Sexuellt utnyttjande riktigt nära. Och plötsligt blir det rätt oklart hur nära jag egentligen rört mig och i vilken mån mitt aktiva eller framför allt passiva agerande orsakat grova övergrepp. Nina till exempel – den där halvgalna tjejen som var med i England – vad hade egentligen hänt henne när hon naken, redlös och gråtande kom stapplande som en blek vålnad ut från stadsparkens mörker i Torquay medan jag och Nettan låg och kräktes över ett cykelställ? Vi tänkte inte så mycket. Varken före eller efter.
⇥Eller när vi sommaren efter åttan spelade klädpoker med Kia. Fyra grabbar och hon ensam och två år yngre men redan med stora bröst. Rätt vilsen var hon och hade börjat röka och så och jag minns att vi egentligen gav blanka fan i henne för vi tyckte hon var rätt ful men de där brösten ville vi såklart se. Kortleken riggades och vi bluffade hårt och snart satt hon där i bara trosorna tretton år gammal med fyra folkölsgrabbar runt sig och hade sämst kort för femte gången i rad och det var dags att ta av sig tröjan. ”Jag gör det inte”, sa hon. ”Du måste”, sa vi.

Man ska inte vattna ur den term vi har för det värsta av alla övergrepp – våldtäkt. Men löser man inte upp hela den väv av skev socialisering och traderade attityder som är fonden vid varje enskilt övergrepp blir förändring omöjlig. I den nya avhandlingen Äkta kärlek visar sociologen Lena Berg vilket skrämmande starkt grepp den gamla myten om kvinnan som madonna eller hora fortfarande har om ungas föreställningsvärld, och det är förstås där någonstans grovjobbet brustit. Lika viktigt som att i varje enskilt fall ta reda på vem som utfört ett övergrepp är förstås att ta reda på vilka vi är som deltar i den värderingsprocess som gör att unga kvinnor så ofta förlorar sina mänskliga rättigheter.
För det gör de. Största förtjänsten med Katarina Wennstams granskning av de senare årens våldtäktsrättegångar ligger i avslöjandet av den vridna kvinnosyn som fortsätter att prägla domstolarna: ”Kvinnors sexuella historia finns alltid med i bedömningen av kvinnans trovärdighet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s