Fel väg. Magnus Linton ser farbröder vandra till skogs när staden kokar.

Skogen drar. På bara något år har en flod böcker kommit man har svårt att inte läsa som en trend; först Hans Ruins Tidsvändning, därefter Göran Greiders Fucking Sverige, sen Owe Wikströms Långsamhetens lov, Yngve Ryds Snö, Stefan Edmans och Jan Lindvalls Siste man släcker ljuset och nu Joar Tibergs Ingenting händer. Det flottas timmer, eldas brasa, huggs ved, jagas älg, skottas snö, spåras varg och funderas länge och vist över stadens flyktiga dumhet och skogens eviga godhet.

Inget fel i det. Några av böckerna levererar briljant kritik av en rå kapitalism som sliter sönder sammanhang och slungar människor ut i ovisshet om snart sagt allt. Men varför är alla författarna män? Och svenska? Vad är det som gör att jag har så svårt att föreställa mig en ung kvinna eller somalier som författare till Långsamhetens lov?

Säkert flera saker men kanske framför allt en: storstaden är den plats där erosionen av gamla livsmönster, även i positiv bemärkelse, går som snabbast och därför verkar viljan att vända urbaniteten ryggen vara störst hos den som är mest vilse i samtidens snabba normglidning – den svenske farbrorn. Kvinnor och svartskallar har inte samma behov av att snöra pjäxor och därför flyter samhällsforskaren Ove Sernhedes nya bok AlieNation is My Nation – om utanförskap i det nya Sverige – motströms på ett skönt sätt och erbjuder en radikalt annorlunda läsning om modernitetens mekanismer. Sernhede är förvisso också svensk och man men hans studieobjekt är inte långsam landsbygd utan den folkliga mobilisering som nu hårdkokar vid randen till några av Europas allra mest segregerade städer – Stockholm, Göteborg och Malmö.

Hammarkullen utanför Göteborg är platsen för Sernhedes fältstudier och utgångspunkten är det samhällsklimat som manifesterades i och med marknadsliberalismens genomslag på 80- och 90-talen. Vid 90-talets mitt var 40 procent av alla ensamstående mödrar med barn under 7 år arbetslösa, unga män med ”invandrarbakgrund” löper 25 procents större risk att hamna i långtidsarbetslöshet än ”svenska”, i många av de utsatta förorterna – Fittja, Hammarkullen, Rosengård, etcetera – är mer än 50 procent av barnfamiljerna socialbidragsberoende, och som Saleh Oweini och Anna Holmgren visade i boken Folkhemmets bakgård (Atlas 1999) har Sverige en av industrivärldens mest segregerade arbetsmarknader. Kulturgeografen Irene Molina har fångat processen i två ord: ”stadens rasifiering”. Victor, 19 år och intervjuad i AlieNation is My Nation, förklarar att han inte förväntar sig någonting av samhället Sverige: ”När jag lämnar Hammarkullen kommer jag ut i Sverige, och när jag är i Sverige känner jag mig diskriminerad. Jag känner inte att Sverige är mitt land och kommer aldrig att göra det heller