Den nationella baksmällan

En del syns inte. Nuets blick kan vara så hårt låst i idéer att bara tiden avtäcker system som kraftsamlat för att stöta bort smuts. Baksmällan kan bli svår, ibland chockartad. Så var det, till exempel, med tvångssteriliseringarna.

Jag vet inte om ett liknande trauma väntar Sverige när framtidens pennor frilägger alla konsekvenser av det nationella projektet ”ett narkotikafritt samhälle”. Men kanske. Sedan 1990 har svenska politiker så medvetet låtit narkomaner dö med hänvisning till detta mål att man måste börja söka tankens rötter. Rakast var Margot Wallström 1998; efter att flera rapporter visat att dödligheten bland tunga narkomaner ökar snabbt och är högre i Sverige än i andra europeiska länder fick hon (Kalla Fakta 22/9) frågan om regeringen skulle överväga att byta spår om fakta visar att skadelindrande program räddar liv. Hon sa: ”Nej”.

Det är ett kallt svar. Och eftersom politiken ligger fast och svaret upprepats växer frågorna. Hur många till kan offras? Vad är ”ett narkotikafritt samhälle” egentligen för idé? I vilken miljö föddes den? Av vem? Och framför allt: Varför fick den så starkt grepp om just Sverige?

Man kan börja i många ändar: den svenska nykterhetsrörelsen, Rikspolisstyrelsens bildande 1965, jazzvågen på 50-talet, amfetaminhysterin på 60-talet, den borgerliga regeringens tillträde 1976, socialdemokratins ambitioner i folkhygien – allt ligger där som lösa trådar. Men efter några dykningar i arkiven står det klart att nystandet måste börja hos vävens spindel: socialläkare Nils Bejerot, det narkotikafria samhällets fader.

Sveriges riksdag slår 1978 fast att narkotika är oförenlig med svensk kultur. En rad kampanjer sjösätts i syfte att bygga ett antidrogmedvetande i hela landet och 1984 proklamerar regeringen att Sverige ska bli ”ett narkotikafritt samhälle”. Programmet fotas på en systematisk doktrin Nils Bejerots lagt fram efter omfattande studier och själv försäkrar han att om det bara genomförs kompromisslöst och samhällets alla delar följer hans råd kommer målet att nås. Men bara då. Alternativet är demokratins slut. ”Lyckas man inte hantera detta”, förklarar Bejerot i Narkotikapolitiska strategier (1981) , ”kommer en social förfallsprocess oundvikligen att fräta sönder välfärdssamhället.”

Sverige får dessa år vad forskarna kallar ”den massiva narkotikapolitiken”, byggd på föreställningen att narkotikaproblemet är möjligt att skilja från andra sociala mekanismer och därmed inte bara kan bearbetas i sin helhet – utan också elimineras. Förutsättningarna är tre: a) korrekt analys, b) rätt verktygslåda och c) nationell konsensus.

I en hård kamp mot ” socialpolitiska liberaler” skriver Nils Bejerot en flod böcker om narkotikapolitik och får till slut gehör för sitt krav på att överordna narkotika allt annat som politiskt projekt. ”Resultatet”, skriver professorn i alkohol och narkotikaforskning Börje Olsson (AoN 6/01), ”blev en narkotikapolitik som saknade motstycke i västvärlden när det gällde såväl befogenheter att ingripa som resurser att göra så.”

Bejerot var en man fast ankrad i socialistisk nyttotradition. Parallellt med sin karriär som polisläkare på 60- och 70-talen vandrade han från Clarté och SKP till Fib/Kulturfront där han lade sig intill Jan Myrdal; skötsamhet och Kina var bådas ideal och i Bejerots första bok Barn Serier Samhälle sjösätts ett korståg mot ”asocial litteraturspridning” i form av serier – enligt Bejerot ett ”mentalhygieniskt” samhällsproblem – som blir stilbildande för hans senare opinionsarbete i narkotikafrågan.

Grundbulten i Nils Bejerots teori är hans idé om narkomani som epidemi. Missbrukare bär på en ”social smitta” och narkomani sprids ”epidemisk” på så sätt att varje ny introduktion sker genom att en ”van” knarkare visar en novis ”hur man gör”. Detta förvandlar i ett slag hela tanken om skadelindrande behandlingar till en contradiction in terms och varje idé om något annat än en ”sanering av drogträsket” blir i Nils Bejerots värld ”galenskap”. I sitt banbrytande verk Narkotikafrågan och samhället, som kom redan 1968, ser hans argument för statens inte bara rätt – utan absoluta skyldighet – att med i princip obegränsade medel ingripa i människors liv ut så här: ”Om vi i folkhemmet hade några tusen syfilitiker som gick omkring och spred smitta och vägrade att underkasta sig behandling, skulle en upprörd opinion kräva skyndsamma samhällsåtgärder, och dessa skulle inte heller utebli.”

Beslutet 1978 blir den definitiva verifikationen på att det vänt för Bejerot. Från att ha varit en osmidig man ratad av etablissemanget tas hans analyser in i politiken och förutsättningarna för hans resa från marginal till centrum är flera; en borgerlig regering sitter för första gången på 40 år vid makten och behöver tydliga symbolfrågor som markerar mot socialdemokratin, det skandalomsusade legalförskrivningsprogrammet i Stockholm 1965-1967 har sänkt trovärdigheten hos Bejerots motståndare och amfetaminbruket har under 60-talet lämnat de bemedlade klasserna och sprider sig nu i kriminella kretsar. Folk är oroliga.

Det senare, vem som använder vad, visar sig helt avgörande. Under åren 1945-1965 dog årligen drygt 200 missbrukare i Sverige i förgiftning av sömn- eller lugnande medel, alltså lika många som under åren i mitten av 90-talet, utan att Sverige ansågs ha ett ”narkotikaproblem”. Inte heller när hundratusentals svenskar under 1940- och 1950-talen använde stora mängder amfetamin hade Sverige något narkotikaproblem. Börje Olsson konstaterar att det för uppfattningen om och definitionen av ett socialt problem är viktigare vem som använder narkotika än att narkotiska preparat i sig skulle vara farliga: ”Genom att de redan etablerade kriminella inkluderade amfetamin i sin subkulturella livsstil kom de uppfattningar och moraliska hållningar som redan existerade om dem att också ’spilla över’ på själva bruket av narkotika.” Sverige fick nu – för första gången i historien – ett narkotikapolitiskt samhällsproblem.

I skiftet mellan 60- och 70-tal pågår också en uppslitande kamp om vem som ska ha ansvaret för narkotikafrågan, en strid som sedan blir avgörande för framväxten av idén om ett narkotikafritt samhälle. Fram till dess har droger i Sverige varit en sak för det medicinska fältet – något det fortsatt att vara i många europeiska länder vilket i dag präglar deras syn på lösningar – men nu vinns denna strid av Bejerot, stödd av nära vännen Carl Persson, chef för den då nyinstiftade Rikspolisstyrelsen och, liksom de borgerliga politikerna, på jakt efter tydliga frågor som kan legitimera nyordningen.

Bejerot tas allt mer på orden, och bildspråket lämnar ingen oberörd; knark, även cannabis, är som en ”löpeld”, ”syra”, ”cancer”, ”syfilis” – och inget av detta kan behandlas med annan ambition än eliminering. Tanken på varje enskild narkoman som en smitthärd ligger sedan till grund för den så kallade kriminaliseringsstrategin, en idé om hur Sverige bara kan skyddas via långtgående polisiära insatser och genom att samhället öppnar ”en ny front” i kampen. Det nya kriget, förklarar Bejerot, ska inte som tidigare riktas mot dem som gör pengar på knarket utan mot de människor som befinner sig i botten av hierarkin och, som Nils Bejerot uttrycker det, alldeles för länge varit ”fridlysta” – de enskilda missbrukarna. Under 80-talet blir hans idé lag: tvångsvård enligt LVM införs 1982; sex år senare, 1988, kriminaliseras bruket av narkotika; omedelbart kritiseras emellertid lagen för att vara verkningslös så länge det inte finns möjligheter att tvångsmässigt ta blod- eller urinprov för att bevisa att bruk förekommit och snart, 1993, införs därför fängelse i högst sex månader för narkotikabruk – vilket möjliggör sådana prover.

En inte oviktig detalj i det som sker i Sverige under 80- och 90-talen är frågan om nationell konsensus. Bejerot har förklarat att kriminaliseringsstrategin och därmed det narkotikafria samhället faller samman utan detta; minst lika viktigt som själva lagskärpningarna är ”ett massivt folkligt stöd, vilket i praktiken betyder att tongivande massmediaorgan måste sluta upp kring politiken.” Det får bli en uppgift för framtida forskning att reda ut hur detta lyckades, men så blev det; under två decennier marscherade hela nationen – samtliga politiska partier, alla tidningar, varenda folkrörelse, hela skolväsendet, varje polis – i takt mot ett och samma mål. Det enda som haltade var resultaten. Effekterna av kriminaliseringsstrategin visade sig stå i rak motsats till Bejerots utfästelse; antalet tunga narkomanerna nästan fördubblades under 1990-talet och andelen unga som uppgav sig ha prövat narkotika tredubblades.

Ett annat bärande led i den svenska elimineringspolitiken är konstruktionen av en ”typnarkoman”. Inom missbruksvården skiljer man på ”terapeutisk” och ”pedagogisk” behandling, där den förra – kodord: ”frivillighet”, ”dialog” – är den klassiska medan den senare – kodord: ”tvång”, ”fostran” – växer fram i Sverige på 70-talet med det revolutionära Hasselakollektivet och Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS). Den terapeutiska behandlingen bygger på att ”narkoman” och ”människa” är förenliga storheter; man kan vara både narkoman och människa. I den pedagogiska tanken är emellertid dessa kategorier oförenliga, behandlingen bygger på en persondikotomi som förutsätter att missbrukaren omvandlas från människa till en stereotyp; en kriminell, smutsig, asocial och driftstyrd varelse präglad av kaos – en typnarkoman. Pedagogiken, ofta rätt och slätt kallad ”Hasselamodellen”, går därefter ut på att först krossa och sen driva ut varje del av det gamla ”jaget” för att en helt ny individ – en människa – ska träda fram ur askan.

Såväl Hasselakollektivet som Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) får under 80-talet ett avgörande inflytande när deras elimineringstanke – fast i en nationell variant – blivit politik. Bara i ljuset av detta kan man förstå det svenska motståndet mot varje nyans på det narkotikapolitiska fältet; från och med nu finns ingen skillnad mellan bruk och missbruk, ingen skillnad mellan cannabis och heroin, inget läge mellan ett narkotikafritt samhället och ett brinnande helvete. I Fib/K (8/82) är Nils Bejerot till och med på väg att radera den annars så tydliga gränsen mellan alkohol och narkotika. Finländare, förklarar Bejerot, dras i strid ström till Sverige och de gör det inte på jakt efter arbete utan för att den svenska välfärdsstaten erbjuder dem ”gott om tid, gott om alkohol och gott om pengar”. Liksom knarkare smittas finnar och därför krävs nu helt nya murar mot omvärlden: ”När elden är lös räcker det inte med att senfärdigt konstatera att vi borde ha byggt folkhemmet av hårdare material än spånplattor och fromma förhoppningar. Men medan vi funderar på hur vi skall bygga ett bättre folkhem får brandkåren hjälpa oss att se till att vi inte själva blir innebrända.”

Ensam skriver inte historia. Att personer som Nils Bejerot, Gun Hellsvik, Widar Andersson och Carl Persson spelat stor roll för den absoluta politikens genomslag bestrider få, men mycket återstår att förklara. Varför, till exempel, blev det så här i just Sverige?

Några som rivit i den frågan är kriminologer. De, av Bejerot oftast avfärdade som ”akademiska flumliberaler”, har betonat rättssäkerhetsproblem med den massiva politiken eftersom det de kallar marginalkostnaden för att eliminera ett samhällsproblem är enorm. Att bekämpa ett ont med en säg 90-procentig ambition är fullt möjligt, men ska man komma åt de sista procenten krävs en mobilisering av i stort sett alla samhällets resurser. Och ändå lär man misslyckas. Det faktum att narkotika finns på våra fängelser – samhällets hårdast övervakade institutioner – brukar användas som bevis för att den polisiära apparat som krävs för eliminering förr eller senare ändar i det totalitära.

I Drug control as a national project menar kriminologiprofessorn Henrik Tham att ”den passionerade reaktionen” mot droger i 80-talets Sverige omöjligen kan förstås i förhållande till missbruksutvecklingen. Proportioner saknas. Svar måste sökas på annat håll och Tham pekar på en korsning av moralism och nationalism; av den politiskt enade front som nu navigerar mot ett narkotikafritt samhälle beskrivs droger rutinmässigt som en främmande farsot och själva antitesen till ”svensk kultur”. Vid 90-talets första år, inte minst till följd av mordet på Olof Palme, rasar den svenska självbilden som ”världens bästa samhälle” och Tham menar att den enorma fokuseringen på narkotika kan läsas som ”ett försök att stärka den nationella identiteten.” I en rapport från regeringens aktionsgrupp – Vi ger oss ALDRIG! (1991) – ställs Sverige mot utlandet: ”ett av de allvarligaste hoten mot den restriktiva politiken är den legaliseringsdebatt som kommer från flera europeiska länder”. Att debatten utgör ett större hot mot Sverige än själva knarket har vid denna tid utvecklats till ett återkommande tema, även detta med rötter hos Nils Bejerot. Hans smittoteori ledde honom till en sorts inverterad tanke om farlighet: cannabis är farligare än heroin, och liberala idéer är farligare än cannabis – alltså farligast av allt.

Det narkotikafria samhället, nu såväl folkrörelse som politiskt koncept för både regering och opposition, är också ett uttryck för en absolut moraluppfattning. Tham menar att de svenska politikernas frekventa användning av termen ”liberal” i nedsättande mening – ”knarkliberal”, ”flumliberal”, ”drogliberal”, ”ultraliberal” – måste förstås utifrån en föreställning där liberalism blir synonymt med relativism och skepticism gentemot det fasta, alltså ”den svenska traditionen”. Inte sällan paras detta – RNS var nära släkt med maoistiska Ordfront – med en kritik också av ekonomisk liberalism. Narkotikaproblemet är, hävdar RNS:s ordförande Ove Rosengren (NF 12/80), ett ”marknadsfenomen som avancerar epidemiskt” och som därför hotar att driva Sverige mot ”ett amerikanskt helvete med gangstervälde och normupplösning. Då är loppet kört!” Hasselakollektivet, vars frontfigur Widar Andersson blir både Hasselas och socialdemokratins röst i drogfrågan, hänvisar i sin skrift Tvånget till frihet till en sorts abstrakt folkdomstol som kräver att likvideringsprincipen förs upp från individ- till samhällsnivå: ”En stor och tyst majoritet vägrar betala knarkarnas utsvävningar via skattsedlar och försäkringspremier … De kräver att man punkterar de här bölderna på samhällskroppen.”
Självfallet måste den massiva politiken också ses i ljuset av de höga ambitionerna med det svenska välfärdsprojektet som sådant. Viljan att vara en förebild för andra länder präglar denna mer än kanske någon annan fråga och under 80-och början av 90-talet blir narkotikafrågan ett område där partierna bjuder över varandra i att visa handlingskraft. Bevekelsegrunderna skiftar, men frågan är användbar för alla: socialdemokraterna vill visa att ”i vårt Sverige tillåts ingen falla ur”, vänster- och miljöpartiet gör inför folkomröstningen 1994 drogliberalism synonymt med EU, kristdemokraterna ser ”knarkets utbredning” som ett tecken på att skolan svikit i kristen fostran, moderaterna som ett bevis för att polisen behöver mer resurser, för folkpartiet ligger en fortsatt absolut politik i linje med folkpartiets rötter i nykterhetsrörelsen medan centern pekar på urbaniseringens förfärande konsekvenser. Ny demokrati, som väljs in i riksdagen 1991, är kanske de som har allra störst användning av frågan: knarket väller in med invandrarna.

Missbruksforskaren Leif Lenke söker den absoluta politikens rötter i religion. Framväxten av västvärldens nykterhetsrörelser under förra seklet fick en snabb uppdelning i två grenar – en radikal och en moderat – där den förra sprang ur de frikyrkliga väckelserörelserna. Hos dem fanns ett starkt etiskt element i alkoholkritiken och därför krävde de, skriver Lenke, ”total avhållsamhet från alla alkoholhaltiga drycker och förespråkade med en terminologi från drogdebatten ’ett alkoholfritt samhälle’” (Sociologisk Forskning 4/91). Den moderata grenen – för vilka problemen gällde folkhälsa och inte moral – hade inga invändningar mot öl och vin utan menade att det var starkspriten som skulle bekämpas. Länder i den frikyrkliga grenen – som Sverige, Finland och USA – prövade senare drastiska åtgärder som totalförbud eller motbokssystem medan den moderata – typ Holland, Västtyskland och Danmark – försökte hantera alkoholproblemen via skatter och andra restriktioner.

Traditionerna lever. Dels har de radikala länderna i dag en lägre total alkoholkonsumtion men ett mer problematiskt dryckesmönster medan den moderata grenen har en högre totalkonsumtion men ett mindre problematiskt dryckesmönster. Och dels, vilket är Lenkes huvudpoäng, lägger traditionerna ett tydligt raster över dagens europeiska narkotikadebatt; i de länder vars alkoholkritik bottnade i folkhälsa är skadelindring (harm reduction) en självklarhet medan varje sådan tanke är mycket kontroversiell i länder vars alkoholkritik tog avstamp i moral.

Polis och knark hör ihop. Sedan den massiva politikens start är det självklart att polisen har en framskjuten roll i den svenska narkotikapolitiken, inte bara genom unika befogenheter utan också som central aktör i statens drogupplysning – i det narkotikafria samhällets idé ligger att frågan glider från det sociala mot det polisiära. Så långt inget konstigt.

Men det är mer än så. Sjunker man ner i 70-talets politik är den inte bara präglad av en renhetsivrande vänster, självtillräcklig socialdemokrati och en höger som närmar sig regeringsmakt; i kulisserna har också skett en omfattande nyorganisering av svensk polis. 1965 förstatligas polisen. Drivande i reformen är Carl Persson som med skapandet av Rikspolisstyrelsen också blir Sveriges förste rikspolischef. Nils Bejerot var dessa år polisläkare och Perssons vän och i minnesboken Nils Bejerot – forskaren, folkupplysaren, pionjären i kampen mot narkotika (1993) förklarar Persson hur Bejerots roll inom polisen successivt växte och med tiden ”blev han något av en institution” som kom att ”utbilda alla Sveriges poliser genom sina heldagsföreläsningar vid Polisskolan”.

Innan jag läser Carl Persson har jag gått igenom Nils Bejerots krönikeproduktion i Fib/Kulturfront under 70- och 80-tal med viss häpnad. Förutom de ovan citerade idéerna om tärande finnar är de fyllda av paniska teorier om eld som är lös, cancersvulster som måste skäras bort och det svaga virket i folkhemmet och om dessa texter, där ”parasiter” är ett nyckelbegrepp, skriver nu Carl Persson: ”Tillsammans formade de sig till en serie kritiska rapporter om välfärdssystemets oförmåga att handskas med udda människor” som ”både var tillräckligt detaljerade och fylliga för att kunna användas som underlag för undervisningen”. Att Bejerot blev så enormt populär bland landets poliser hade enligt Carl Persson en enkel förklaring: ”Han sade vad alla tänkte och kände.”

1983 avslöjas Basebolligan. 1994 döms oskyldige Joy Rahman till livstids fängelse. 1995 dödas Osmo Vallo. Baseballligans mission var att spöa pundare. Ett av ”bevisen” mot Joy Rahman var att han ”rökt hasch”. Och i fallet Osmo Vallo sammanfattar utredaren Mats Svegfors i april 2002 vad som avgjorde: ”Det finns en faktor som håller samman allt: myndigheternas bild av Osmo Vallo som missbrukaren längst ner på samhällsstegen. Man fäste inte samma vikt vid hans liv.”

Kanske sprang Baseballigan ur ett vakuum. Kanske är det en slump att Joy Rahman och Osmo Vallo var ”udda”. Kanske har Mats Svegfors slutsats om ”myndigheternas bild” ingen koppling alls till den svenska teorin om att varje brukare är en missbrukare och att varje missbrukare är en smitthärd – det narkotikafria samhällets grundidé. Och kanske är det som många säger: det narkotikafria samhället är bara ett löst formulerat mål utan praktisk funktion.

Det är möjligt. Men mot åtminstone det sista tycks exemplen vara många. Ett gäller det faktum att detta mål är den direkta orsaken till låsningen i sprutbytes- och metadonfrågan, en politisk blockering som gjort att många människor vars liv hade kunnat räddats dött det senaste decenniet. 1999 var de narkotikarelaterade dödsfallen i Sverige 280. 2000 353. Och preliminära uppgifter för 2001 pekar mot ännu en ökning – alltså mer än ett om dagen. Det är, enligt EU:s narkotikabyrå ECNN, dubbelt så många som i Holland.

Ett annat exempel är utredningen Vägvalet – den narkotikapolitiska utmaningen (SOU 2000:126) som bakbands redan i direktiven: ”Målet att på sikt skapa ett narkotikafritt samhälle ligger fast.” Eftersom nästan all samhällsforskning ifrågasatt detta mål tvingades kommissionen medge att man måst blunda för fakta i hela det ärende man ägnat två år att utreda: ”Narkotikakommissionen har inte tagit ställning till den mer övergripande samhällsvetenskapliga forskningen med anknytning till narkotikamissbruk och narkotikapolitik.”

Gott om fler exempel finns på hur låsningen genererat irrationell politik. Men läser jag tiden rätt är det töväder nu; sedan ett år pågår en väldig islossning och plötsligt är få – om någon – beredd att försvara idén om ett narkotikafritt samhälle. Trängda av fakta har RNS reducerats till sekt. Hassela är bortglömt. Dagens Nyheter är sedan något år stenhårt kritiska till absolutismen. Expressen ännu hårdare. PC Jersild ritar i essän Drogerna i framtiden (AoN 6/01) en dödsruna över den svenska politiken och menar att det narkotikafria samhället är en ”illusion”: ”Moralismen måste backa inför välunderbyggda fakta. Vilket som bekant kräver en viss mognad i den politiska processen.” På Aftonbladets ledar- och kultursidor ekar forfarande Nils Bejerot men den 5/11 i år ställde sig den tongivande krönikören Yrsa Stenius i kön bland dem som nu kommer ut: ”Knarklagen stjälper mer än den hjälper … det är dags att överge vissa ideologiska element i drogpolitiken … Det vore bra om vi kunde avkriminalisera knarkbruket.” Och i Dagens Nyheter 22/8 gör Björn Fries, regeringens egen droggeneral, en tydlig avbön och riktar hård kritik mot det samhälle som i 30 år sagt sig veta bättre än andra: ”Vi vet nästan ingenting om narkotika i dag. Missbruket har pågått, men diskussionen har varit alldeles för låg. Det är i dag pinsamt att diskutera svensk narkotikapolitik i internationella sammanhang.” Knappt två månader senare, i DN 12/10, kryper till och med Widar Andersson, socialdemokraternas man i drogfrågor, till korset: ”Efter moget övervägande och efter lång tid som praktiker, utredare, politiker och sakkunnig inom området, bedömer jag att den enda rimliga lösningen är att befria sprutorna från de narkotikapolitiska låsningarna … därför bör sedvanliga medicinska krav på vetenskap och beprövad erfarenhet – och inte narkotikaideologier – avgöra programmets öde.”

Ingen kan begära att Widar Andersson, en man som satsat ett helt liv på att försvara elimineringstanken, rakt ut ska skriva ordet harm reduction – en åtgärd som enligt Bejerot ju var farligare än heroinet självt – men varje läsare ser att det är vad han här förespråkar. Det är en smärtsam bekännelse. Men ärlig.

Hur förklara detta strömhopp? Bland en handfull faktorer tror jag två är avgörande. Den första gäller gränser; sedan Sverige och framför allt ”svensk kultur” blivit diffusa enheter blir de rasistiska och kulturchauvinistiska utslagen av idén om ett narkotikafritt samhälle mer uppenbara. Kat, ett preparat vanligt bland folk från Afrikas horn, är till exempel grönsak i England men knark i Sverige vilket lett till att många skolbarn fått se sina fäder gripas och föras bort av polis som knarkbrottslingar – inte sällan inför allmän beskådan. I avhandlingen Droger och disciplin visar Mats Hilte hur totalt avgörande en gemensam föreställning kring moral – en sorts homogen idé om ”normalitet” – varit för den svenska politiken; grupper har alltid svetsats samman genom att peka ut ”avvikare” och definierat sig själva indirekt genom att beskriva sin sociala motpol. Att den svenska narkotikapolitiken har en sådan funktion är, menar Hilte, uppenbart.

Världen blandas och med det sätten att berusa sig. Den nya danskulturen kan, för att hämta exempel från annan miljö, inte elimineras bara för att den inte som allt annat är strukturerad kring fylla. En politik som fridlyser alkohol men vänder hela sin polisiära arsenal mot varje rus som inte byggts av sprit var kanske möjlig i Sverige 1989. Men knappast 2009.

Den andra gäller fakta. Med gränsernas upplösning inser allt fler att frustration över de djävulska lidanden knark skapar inte är ett svenskt fenomen. Varje land bryr sig och vill rädda liv och minska skador. Men på andra sätt. Och saknas det bevis för att cannabis leder vidare till heroin så finns det fler bevis än någonsin för ett tydligt samband mellan social utslagning och missbruk. Narkotikapolitik spelar, poängterar rapporten Narkotikamissbruk och marginalisering (CAN 2002), en begränsad roll för missbruksutvecklingen i ett samhälle medan arbetslöshet och sociala klyftor är helt avgörande. Däremot spelar ett lands narkotikapolitik en mycket konkret roll för de faktiska missbrukarnas situation i form av dödlighet, sjukdomar, kriminalitet och hemlöshet. I den grupp tunga narkomaner i Stockholm forskarna undersökt var 60 procent hemlösa och 41 procent helt bostadslösa: ”det vill säga nästan 400 kända tunga narkotikamissbrukare i Stockholm saknade tak över huvudet 1998.”

Den 4 oktober kom ytterligare en undersökning från EU:s narkotikacentrum med besvärande fakta för Sverige. Rapporten blev nyhet, och både Aktuellt och Metro berättade att både tungt missbruk och dödlighet fortsätter att öka dramatiskt i Sverige jämfört med andra EU-länder. För 20 år sedan fanns inga sådana jämförelser, men i den europeiska offentlighet vi nu får blir det möjligt att stämma av det narkotikafria samhällets retorik mot fakta. Självfallet är det mot denna flod av hårda siffror Widar Andersson, Björn Fries, Yrsa Stenius och andra opinionsbildare nu vill skynda sig att skaffa politiskt vaccin. Det är klokt.

Av: Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s