Tredje sexkriget

Ett gerillakrig har startat för att befria sex från kärlek och kvinna från man. På allvar. Och tvärtom. Magnus Linton öppnar en dammlucka i den kristna världsbilden och jublar över hedonismens återkomst.

Fyra gånger har jag nyligen skällts ut av vänner. Först när jag sa att jag inte begrep varför det var »helt fruktansvärt« att en person gjort pengar på att sälja specialsydda plastfår till kåta och kanske lite skruvade gubbar som använder dem för penetration. Sen när jag sa att jag under min tid i hemtjänsten nog kunnat tänka mig att bistå med onani på någon åldring om saken varit efterfrågad. Sen när jag berättade att det i norra Colombia fortfarande är vanligt att unga pojkar i stället för masturbation har sex med åsnor och la till att jag inte såg något problem med det så länge åsnan inte far illa. Och sen, det var alldeles nyligen, när ett gäng på New York Pride gjorde reklam för en homosexhandelsplats på webben med skylten »Money can´t buy love – the rest is negotiable« och jag antydde att så är det väl. I någon mån.

Alla påståenden följdes av våldsamma utbrott och i ett fall – det med åsnorna – började en vän gråta i vredesmod. Sex, sa hon, är förstås inget heligt men likväl som att ge en bit av sig själv till någon man tycker om – alltså det finaste man kan göra – och menade att det är en etisk fråga av största vikt just nu att bekämpa den värdenivellering som pågår i kölvattnet av nyliberalismens snabba kommersialisering av den innersta zonen: sexualiteten.

Det där med etik fastnade. Och det med värden. Inte för att det var klokt utan korkat sagt; jag tror varje vettig människa i dag ser att radikala diskussioner om sexualitet blir ointressanta om de inte kopplas till en klass- och genusanalys, men förmår man inte i den teoretiska utgångspunkten skilja etikens grundvalar från ekonomisk exploatering rörs allt ihop till en skum gegga. Det finns inget i sig bra med den föreställning som har så fast grepp om våra politiska system och nästan alla människors identitetsbildning – den om »den goda sexualiteten«. Tvärtom. Tricket för alla som kallar sig sexualpolitiskt radikala i dag är därför att fota sin exploateringskritik på annat än essentiella idéer om sexualitet.

Man kan tycka att det klivet sedan länge borde vara taget, men lyssnar man bara någon minut på statsfeminismens företrädare – typ Margareta Winberg (s) eller Ulla Hoffman (v) – blir den traditionella könsordningens normerande idé om »sund sexualitet« omedelbart bekräftad.

Just därför är det så skönt att läsa en hel räcka nya böcker som visar att det utanför parlamentet – det är där all intressant diskussion om framtiden förs – pågår ett lika hedonistiskt som feministiskt gerillakrig för att skilja sex från kärlek. På allvar. Medan medier skriver om enskilda vidrigheter och politiker låtsas som annat lossar isen bland unga när det gäller just värderingar, och då inte i fel utan i rätt riktning. Det borgerliga kärlekskomplexet – alltså idén att sex och kärlek hör intimt samman och att sex utan kärlek, åtminstone för kvinnor, är mer eller mindre fel – strukturerar fortfarande de flesta ungdomars sexuella universum, men föräldrarnas brist på genomtänkta argument gör att normer nu faller som käglor.

I boken Sex – en politisk historia (Alfabeta Anamma) beskriver Lena Lennerhed, idéhistoriker och sexualpolitisk forskare, rätt träffande det växande glappet mellan ung och gammal och det faktum att framför allt flickor nu lösgör sig från den förtryckande föreställningen om »god sexualitet«: »Jag tror vi är jättenormerande, samtidigt som vi inte ser att vi är det. Ungdomarna ska få göra som de vill, bara de gör som vi säger. I dag är sex någonting romantiskt och stort för många i den vuxna befolkningen, någonting djupt liggande som berör hela jaget, som inbegriper hela personen. Det finns de som menar att det inte behöver vara så. I framtiden blir kanske sexualitet mer okomplicerat, någonting som inte är så märkvärdigt.«

Man kan hoppas. För söker man rötterna till kärleksnormen, liksom »den goda sexualiteten« och hela den heterosexuella världsbilden, hamnar man förr eller senare hos Gud. Har man inget att hämta där utan i stället vågar välkomna det frigörande men förpliktigande faktum att livet är en normlös terräng där det gäller att orientera sig själv öppnas plötsligt en oändlighet av möjliga identiteter och sexualiteter.

Just detta – att söka sitt människovärde bortom traderade normer för sex och kön – är ambitionen hos de medverkande i boken Såna som oss – röster om sexualitet, identitet och annorlundaskap (Tiden). Men lätt är det inte. Johan Hilton skriver om sin tid som flickpojke och den störtskur av bestraffningar som drabbar varje barn som inte vill delta i de mallade ungdomsmiljöer – hockeyträning, fotbollsträning, handbollsträning – som effektivt reproducerar idén att kärleksnormen ska reglera kvinnors liv men inte mäns: »Plötsligt blev jag tvungen att träna sporter som fotboll och ishockey. Handväskan togs ifrån mig, mina prinsessan Leia-figurer försvann på något mystiskt vis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s