Magnus Linton läser en lysande men tragisk bok om Kuba.

Yamilé, en ung kubanska, ser ut över en hord turister vid Hemingways gamla favoritkrog i Havana och säger: ”Alla vet vad det handlar om. Jag är glad att de kallar oss jineteras nu. Hora är ett hårt ord, väldigt hårt.”

Alternativet hade varit att jobba på ett sjukhus för 100 pesos, en handfull dollar, i månaden i avkroken hon kommer från så det var inget svårt val. Bara hon slapp stigmat: ”Jag lever bra nu. Har ragg då och då och kan ibland skicka hem pengar till mamma och pappa. Jag säger att jag jobbar på ett sjukhus som tar hand om utlänningar.”

Yamilés historia är en av hundra som berättas i Raúl Riveros lysande men deprimerande bok Proof of Contact: An Account Of Life In Cuba, en krönikesamling med vittnesmål från ett av världens mest bisarra samhällen. Alla som varit där vet. Inga tidningar. Ingen teve. Ingen radio. Ingen litteratur. Ingen webb. Ingen mat. Och ett folk som nu, sen Sovjet försvann, bara överlever genom att sälja sig till turister på alla sätt turister behagar.

Det är rätt vidrigt hela skiten. För tänker man efter är det ju inte Yamilé och hennes vänner man ska tycka mest synd om, de har åtminstone använt sina hjärnor och gjort ett rationellt val. De riktiga stackarna är resten, unga kvinnor och män som förlamats så svårt av regimens påbud att de stannar kvar som lärare eller sockerskördare på landet för några pesos när de kan tjäna hundra gånger mer på att sälja sex eller knark i storstan. Det tragiska på Kuba i dag är inte att så många lämnar fälten för att åka och jobba i vad kristna och kommunister kallar synd, det tragiska är att så få gör det. Raúl Rivero själv försökte sig på en annan karriär – journalistiken, skrev böcker och artiklar och grundade 1995 den oberoende nyhetsbyrån Cuba Press. Hur det gick? Den 7 april 2003 förklarades han skyldig till ”landsförräderi” och dömdes till fängelse. I 20 år.

Men det där är inget nytt. Att Kuba saknar yttrandefrihet är ett gammalt faktum och att planekonomi är synonymt med idioti vet alla som besökt en. Det i nån mening nya är att Havana åter blivit ett gigantiskt horhus – precis som på 50-talet. Och inte bara nytt utan äcklligt är att inse att det är armén av prostituerade som just nu håller Castro flytande. Blir den för liten kollapsar hans ekonomi, blir den för stor kollapsar hans retorik. Och regimens instrument för att justera storleken till den rätta heter polis. Och mer polis. Det är, som sagt, rätt vidrigt.

Raúl Rivero, klippa i Kubas demokratirörelse, har bestämt sig för att bara berätta och berätta sig till döds. Ibland är det likt små fina noveller – som Hjalmar Söderberg. Ibland tragikomisk absurdism – som Kafka. Ibland indignationsreportage – som Slavenka Drakulic. Och för den som bryr sig om Kuba är det rakt igenom toppintressant. Men aldrig hoppfullt.

Raúl Rivero
Proof of Contact: An Account Of Life In Cuba
Nueva Prensa Cubana