I dag börjar World Social Forum i Porto Alegre. o Magnus Linton både gläds och oroas över framgångarna för de jordlösas rörelse i Brasilien.

RECIFE. Maria da Silva slår undan en test rakpermanent och berättar: Jag föddes i Paraiba, en delstat här i norra Brasilien, men min mamma klarade inte en till. Hon knackade dörr och ett äldre par förbarmade sig. Jag började jobba när jag var sju, träffade en man och fick en dotter när jag var tretton. Min man drack och en dag hamnade han i bråk med polisen. Vår dotter var med, hon var ett år den dagen och när poliserna drog vapen höll han henne framför sig för han trodde inte de skulle skjuta då. Men de sköt. Kulan gick rakt igenom båda och jag blev galen av dödsbudet och försökte ta mitt liv men misslyckades. Sen dess har jag jobbat överallt på plantagerna här. De säger att jag har flera syskon men jag vet inte. För åtta år sen kom jag i kontakt med rörelsen och nu har jag träffat en ny man. Jag är trygg här. Glad. När jag fyllde 39 hade alla i lägret fest för mig här. Det var fösta gången i mitt liv någon haft fest för mig. Jag grät hela kvällen.

Maria är en av Brasiliens 2 miljoner jordlösa som kommit på fötter via det som med fog kan kallas Latinamerikas viktigaste folkrörelse. MST – de jordlösas rörelse – bildades 1984 och efter tjugo års tystnad har några böcker nu givits ut i Europa med fokus på jordfrågan i ett av världens vulgäraste samhällen; femtio miljoner brasilianare lever i dag i extrem fattigdom, tio procent av invånarna äger allt och resten inget, hälften av landets jordegendom vilar i händerna på en procent av befolkningen. Några trodde att 80- och 90-talens marknadsliberala experiment inte bara skulle betyda ekonomisk utan också social modernisering men det blev tvärtom: orättvisorna konsoliderades – för att sen öka.

Alla nyktra inser att nåt stort måste till om inte Latinamerika – fördelningen är nästan lika tokig i andra länder – ska bli skådeplats för en ny serie revolutioner eller militärkupper. Bara hälften av kontinentens invånare tycker i dag att demokrati är bästa sättet att styra ett land och MST har, som andra nya sociala rörelser, slutat tro på partipolitik men kanaliserat frustrationen på ett kreativt sätt och gjort direkt aktion – jordockupation – till vapen för det stora målet: en radikal jordreform.

Taktiken är lika enkel som genial. Brasiliens konstitution har ett progressivt drag och säger att jord som inte brukas bör exproprieras av staten och göras produktiv genom bosättning av fattiga. Och eftersom jordegendom – fazendas – i Brasilien är en stark statusmarkör låter den gamla aristokratin gärna landstycken stora som Holland ligga improduktiva i väntan på nån årlig ridtur medan hundratusentals barn dör av undernäring. Sån mark ockuperar MST för fullt och när konflikterna står inför rätta är storgodsägarnas argument så dåliga att de ibland låter bli att ens framföra dem. Sen, när MST via massaktioner och radikala advokater haft juridisk framgång, skapas bosättningar på marken och i bästa fall uppstår fungerande småjordbruk. Ibland hela regioner av kooperativ. 1994 hade MST bosatt 25 000 familjer. I dag är siffran 300 000. Därtill finns 100 000 i tillfälliga läger i väntan på mark. Totalt handlar det om 2 miljoner människor som slussats från hopplösa till hoppfulla liv. Det är, givetvis, en social framgångssaga.

I den informativa men blåögda boken Så länge det finns hunger skriver Lennart Kjörling korrekt att MST ”är den folkrörelse som kanske starkast av alla inspirerat den nya globaliseringsrörelsen.” Eric Hobsbawm, historikern, kallar Brasiliens jordlösa för ”den mest ambitiösa sociala rörelsen i dagens Latinamerika” och den chilenska sociologen Marta Harnecker skriver i Landless people att MST har utvecklats till nav i en ny generations kamp mot ekonomism därför att rörelsen sysslar med verkligheten och inget annat: ”Jordockupationerna ska jämföras med arbetares rätt att strejka; det är ett verktyg för att påvisa rättmätiga krav. Jordlösa har ingen möjlighet att strejka, deras enda chans att sätta kraft bakom ord är att ockupera egendom och konkret visa att där finns såväl outnyttjad jord som människor redo att bruka den.”

Maria da Silva biter av en nagel och ser ut över sin täppa. Ananas, majs, banan, potatis – hon räknar grödorna men vet samtidigt att juridiken kring Bonito, den ockupation hon deltagit i tillsammans med 950 familjer, inte är klar och att polisen när som helst kan stå här med dragna vapen och en avhysningsorder. Eller ännu värre: lejda mördare kan dyka upp.

Sen 1984 har 1 280 lantarbetare dödats i jordkonflikter och tre dagar efter att Maria stått med leendet över fälten skjuts Alfonso de Souza, en av MST:s ledare, vid en ockupation bara ett par mil bort. Jordägaren har fått nys om de jordlösas aktiviteter på hans mark och hyrt pistolmän för att skrämma bort pöbeln. Han lyckas. Men bara tillfälligt. Snart återkommer MST med en mycket massivare styrka, flera tusen, för att inta egendomen. Händelsen avspeglar ett nytt steg i de jordlösas kamp som är allt annat än problemfritt; sen några år har rörelsen bytt strategi och ockuperar även produktiv mark, om den är produktiv på ett sätt som enligt MST bara tjänar storbolag och inte lokalbefolkningen.

Storjordbruket i Brasilien har länge varit frikostigt subventionerat av staten, delvis för att godsägare och politiker ofta är samma person. Men sen kom nyliberalismen och krävde slut på statlig aktivitet och när bidragen försvann rasade företagen. De som aldrig sett några frukter av vare sig statliga eller privata pengar utan bara sålt sitt arbete bland gårdarna fick i slutet av 80-talet börja vallfärda mot storstäderna för att gräva mat i soptunnor. Och de storgods som hade nån livskraft kvar fick börja göra pengar på det enda sätt som får ok från IMF – sälja så mycket som möjligt så billigt som möjligt på globala marknaden. Det vill säga råvaruexport. Via monokultur och industrijordbruk. När MST i en spektakulär aktion i april förra året högg ner delar av svenska Stora Ensos enorma eukalyptusplantering i Bahia var det en protest mot detta. Eukalyptus betyder, hävdar MST, utarmad jord, bortträngd lokalbefolkning, sänkt vattennivå, svar mot rikas i stället för fattigas efterfrågan – och få arbetstillfällen. Deras alternativ lyder: dela ut jorden till medellösa och hjälp dem få igång småjordbruk – bara det kan långsiktigt reducera hungern.

Och det är här allt krockar. Stora delar av Brasiliens politiska etablissemang, inklusive president Lula, menar att MST håller på att förlora sig i jordbruksromantik och hävdar att landet har en reell möjlighet att via storskalig livsmedelsproduktion – soya är det för tillfället hetaste – bli mycket starkt på världsmarknaden och att vinsterna av mer handel med tiden sipprar ner även till de fattiga. Om erfarenheten stödjer eller välter den tesen tvistar de lärde och beror kanske på tidsperspektiv, men en sak står klar: hittills har den marknadsliberala epoken varit en katastrof för Brasiliens majoritet.

Befogad kritik av MST saknas emellertid inte. Kaxiga av framgångarna – MST föddes liksom arbetarpartiet PT och landsorganisationen CUT i den friska luften efter diktaturen – har de jordlösa gått långt utöver ursprungskravet och hävdar nu att en radikal jordreform är omöjlig inom ramen för marknadsekonomi. Socialism måste till, och ber man ledarna nämna det existerande samhälle som förefaller dem bäst att leva i svarar de som om de inte kammat skägget på 30 år: Kuba.

Men det är värre än så. MST är ett katolsk projekt sprunget ur 1960-talets befrielseteologi och ledarskiktet – en handfull män som fann varann i bibelskolan – är direkt reaktionära i den största av alla utvecklingsfrågor: rätten till abort. Alla som läst en poäng utvecklingsteori vet att de bannlysta aborterna skapar mer elände i tredje världen än alla multinationella bolag tillsammans, och föreslår man som modell ett Kuba utan det samhällets enda kvalitet – god reproduktiv hälsa – förlorar man givetvis sin plats i framtidsdiskussionen.

Sue Branford och Jan Rocha tror i Cutting the wire – den hittills bästa boken om de jordlösa – att tankefossilerna försvinner med grundarna och att en ny aktivistgeneration kommer lotsa MST mot friskare idéer. Man kan bara hoppas. För inget är viktigare i dagens Latinamerika än politisk organisering av de marginaliserade massorna. I favelorna, på landsbygden, vid banden. MST har gjort mycket gott på den vägen. Tar man därtill död på åldringar som Gud och Castro kan det bli riktigt revolutionärt.

Magnus Linton

Källor:

Lennart Kjörling
Så länge det finns hunger
Ordfront

Sue Branford och Jan Rocha
Cutting the wire – the story of the landless movement in Brazil
LAB

Marta Harnecker
Landless people: building a social movement
Editora Expressão Popular