PORTO ALEGRE. José Saramago slickar i sig en svettpärla och sammanfattar ärendet: inte att störta marknadsekonomin – det vill inte ens salens Che-tatuerade kids, om de tänker efter – utan att göra upp med, som Saramago lägger emfasen, ”den auktoritära kapitalismen”.

Det är ett av 2 000 seminarium under vad som inte kan beskrivas som annat än den största sentida framgången i fråga om folklig organisering: det femte och sista World Social Forum i brasilianska Porto Alegre. Från 122 länder har över 120 000 människor, 5 700 organisationer, 2 800 volontärer, 1 200 översättare, 5 400 journalister – rekord i alla led – denna gång kommit för att än en gång protestera eller berätta om protester mot det faktum att allt nu är globaliserat utom mänsklighetens snyggaste skapelse: demokratin. Hur, som en argentinare uttrycker det, fan är det möjligt? Vad var det som gick snett?

Michael Hardt och Toni Negri, Porto Alegres viktigaste teorileverantörer, konstaterar i Multitude att oavsett vad som fick folk att släppa ekonomin måste ett återtagande kretsa kring tre teman: a) nya former för representation, b) utrotad fattigdom och c) fred. WSF har, trots invändningar, inte skrivit nåt program och det är klokt. För medan världens partier varit upptagna med sig själva har WSF kickat igång en marsch mot global demokrati som givetvis kommer bära frukt. Kanske inte om 10 år, men om 30. Att alla protester mot dagens reaktionära revolt – startad av Bin Laden, genomförd av Bush – till exempel inte handlar om antiamerikanism utan just om brist på representation börjar står klart. Liksom att en smart lösning på a också löser b och c. Det bisarra med dagens globalisering är ju att den givit vissa nationella ledare – ibland valda, ibland inte ens det – större makt över människor utanför sin nation än inom. Det är förstås sjukt, och därför har WSF-processen lett till en flod böcker om a:s lösning. Alla bra, ingen lysande. Men samtliga har lagt en bit till ett pussel som om några decennier är färdigt.

Minns då var allting startade.