Gälla skrik stör ordningen just som solen sjunker bort och glitterhavet på Las Vegas Boulevard börjar bölja i skymningen:

— Solidarity. Workers on strike. Solidarity.

Maria Posada, 32-årig städerska från södra Mexiko, trycker flygblad i handen på några av de 40 miljoner människor som årligen besöker Amerikas snabbast växande metropol; en osannolik plats dit mellan fem och åtta tusen ekonomiska flyktingar varje månad söker sig i hopp om arbete och bättre liv. Maria och kollegorna – servitriser, kassörskor, dansöser, sminköser, receptionister, kallskänkor, diskare, städare och all annan arbetskraft den nya serviceindustrin hungrar efter – rör sig som små skuggor i världens största ansamling av världens största kasinon. Nästan allt som syns i Las Vegas har byggts de senaste tjugofem åren och det var efter 1990-talets boom det årliga besökarantalet översteg Meccas och sociologer och andra fick famla efter nya ord att sätta på ökenmetropolen; ”mänsklighetens första postmoderna stad”, ”Amerikas sista ärliga plats”, ”den globala kapitalismens silverpil” – eller som Hal Rothman, historiker och författare till flera böcker om guldkalven, mer sansat uttrycker det: ”Det skedde av misstag, men Las Vegas kom att bli staden där det tjugoförsta hundradet började”.

Med mörkret försvinner de protesterande kvinnorna – demonstrationen är en sympatiaktion för strejkande arbetare i Atlantic City – och gamblingpalatsen utmed Las Vegas Boulevard, mer känd som The Strip, flashar lugnt vidare som en påminnelse om att än är det trots allt långt kvar till balans mellan arbete och kapital.

Eller så är det precis tvärtom. För faktum är att Maria Posada och hennes arbetskamrater – alla lågutbildade, de flesta kvinnor, majoriteten latinamerikaner, samtliga medlemmar i det snabbt växande facket HERE – tillhör ett helt unik skikt av den annars allt mer pressade amerikanska arbetarklassen. De bor i villa, deras barn kommer gå på universitet, de har avtalad semester, bra sjukförsäkring och tjänar mycket mer än sina kolleger i andra städer. Las Vegas står just nu modell för en akut reorganisering av amerikansk fackföreningsrörelse och i den legendariska flod av litteratur och film – hårda pojkar som Tom Wolfe, Hunter S Thompson och Martin Scorsese är bara några av alla som producerat stereotyper om stan – finns en nyare och ännu ej offentliggjord historia som John Sweeney, USA:s Vanja Lundby Wedin, rörde vid då han nyss fällde de ord som är den här textens fond: ”I Las Vegas ligger den amerikanska arbetarrörelsens nya hjärta.”

— Well, säger Maria Posada. Jag vet inte vad jag ska kalla det. Jag vet bara att sen vi flyttade hit har vi fått råd med hus och bil och semestrar och jag vågar säga som jag tycker till min boss. Om vänner från min hemby såg hur vi lever skulle de kalla oss rika. Väldigt rika.

~

Berättelsens om Sin Citys resa från laglöst träsk till fackligt hopp skulle kunna få sin början daterad lite varstans bland de hundra år som gått sen stan grundades. På gott och ont har Las Vegas alltid haft sina kopplingar till organiserad arbetskraft; det lilla samhälle Union Pacific Railroad byggde i början av förra seklet för att reparera tåg var nära att helt elimineras efter att stan stött den stora järnvägsstrejken 1922, under kasinomaffians heydays på 1950- och 60-talen spelade gangsterfack som Teamsters en vital roll i den myckna brottsligheten och på 1970-talet var Las Vegas organiserade arbetare bara ännu en tynande skara i det allmänna medlemsras som präglade USA:s arbetarrörelse. En datering som mer tar fasta på progressiva tendenser skulle därför inte läggas förrän på 1980-talet, då den brutala omstruktureringen av USA:s ekonomi på allvar tog fart och Maria Posadas föräldrageneration började den folkvandring som i dag möblerar om hela kontinenten.

Las Vegas befolkning dubblades under 1980-talet och sen igen under 90-talet. Bara sex procent av de vuxna som bor här är födda här, och det gemensamma draget hos den arbetskraft som i dag bär upp detta kommersiella megalomani är att de funnit det Amerika där de tidigare prövat sina vingar – Texas, Kalifornien, Arizona, Florida, Louisiana – alltför mycket präglat av hasard, ett sorts realitygambling de inte orkat med. Las Vegas blev, paradoxalt men på goda grunder, tillflyktsorden; den enda plats där livet inte var roulett.

Rodolfo Ocampo, en vithårig mexikan i snygg utanpåskjorta, är typisk. Under många år drev han omkring i Kalifornien och plockare sallad på ackord under skydd av det legendariska facket United Farm Workers. Bra dagar kunde det bli mycket pengar, men sen satte bolagen in en gemensam stöt för att spola branschen ren från facket; under bara ett år förlorade UFW fem stora kontrakt och tusentals organiserade plockare fick fly. Rodolfos hela släkt var utspridd över södra USA och bröder, systrar, kusiner och barn hade liknande erfarenheter när de beslutade om en sorts permanent släktträff i Las Vegas. Hösten 1998 fick han jobb som diskare på Flamingo, öppnat 1946 av Bugsy Siegel och ett av Las Vegas mest klassiska kasinon. Cirka 80 procent av alla som jobbar på vad som nu är The Flamingo Hilton Resort är latino och en ungefär lika stor procentsiffra av de jättelika spelkomplexen utmed Las Vegas Strip – några hör till världens största arbetsplatser – har skrivit, eller snarare tvingats skriva, kollektivavtal med sina anställda. Den senare siffran ska jämföras med övriga USA där antalet fackligt anslutna löntagare i privat sektor nu är nere på åtta procent, den lägsta siffran under hela 1900-talet. Rodolfo smeker mustaschen med sin tatuerade hand och säger att livet landat så fint i Vegas att även om han kunde ta sin materiella standard med sig skulle han inte flytta tillbaka till Mexiko.

— Helt ärligt föredrar jag att bo här. Det är svårt att säga varför, men jag tror inte jag skulle vara lycklig på samma sätt där som jag är här.

The Culinary Union, Las Vegas avdelning av HERE, USA:s hotell- och restauranganställdas förbund, har blivit Nordamerikas starkaste fackförening och själva navet i transformeringen av Las Vegas. Den amerikanska arbetarrörelsen genomgår just nu en omvändelse under kniven sen man insett att börjar man inte organisera invandrare – med eller utan papper – är man snart död; vita arbetare är en försvinnande sort i dagens USA. Strateger i HERE var snabbare än andra att se vilka krav framtiden skulle ställa på facklig kreativitet och omgrupperade effektivt sitt sargade artilleri redan under 1980-talet; död byråkrati skars bort, dyr politisk lobbying lades ner och alla resurser satsades i stället på organisering av den nya invandrande arbetskraften, främst latinos. Med globaliseringen hade de traditionella fabriksjobben flyttat till Syd och konflikten i USA:s arbetarrörelse stod mellan dem som kämpade för att behålla den gamla industrin och dem som kämpade för att organisera de nya servicebranscherna. De senare är de som haft framgång och av dem har ingen lyckats bättre än Las Vegas Culinary Union; i dag är nästan alla stans kasinon organiserade och de anställda tjänar i snitt 40 procent mer än kolleger i andra delar av landet. Men inget kommer gratis, och när en stor tidning nyss utropade Vegas till ”Workers Paradise” var det efter tjugo år präglade av två tydliga fenomen: stenhårda konflikter och spelmoralismens död.

~

Klockan är bara lunch men i Rio – ett gigantiskt kasino byggt på karnevalstema – är det mörkt och snart dags för show. Flickor gör sig redo för spelad synd och precis som på alla kasinon är fönster, i den mån de existerar, starkt tonade i svart; i Las Vegas är ingenting på riktigt och dagsljusets påminnelse om trista plikter eliminerades ur besökarens värld redan på the Rat Packs tid. Rio är – precis som Bellagio, Wynn, Ceasars Palace, Venetian, Paris, Mandalay Bay, Mirage, MGM Grand, det senare världens största hotell med över 5000 rum, och alla andra komplex på the Strip – en resort. Begreppet har samma innebörd som i all turism och är själva kärnan i Las Vegas ändlösa segrar över alla försök att peta stan från den globala upplevelseindustris absoluta förstaplats.

Det faktum som en gång var Las Vegas motor – att Nevada var ensamt om legal gambling – är sen länge överspelat; i dag är organiserat kommersiellt spel lagligt i 48 delstater och efter de rättsliga undantagen växer kasinon som svampar i vart och vartannat indianreservat. Stan är inte längre unik med kasinon, med fortfarande ensam om något mycket viktigare: spektaklet. Den globala mainstreamingen av gambling – till och med svenska sossar argumenterar numera för dobblets välsignelser – har bara påskyndat den makalösa hausse stan i dag genomlever; i samma takt som pokern blev folklig i världsmarknadens utmarker, Sverige är bara ett exempel, steg aktierna på Las Vegas Strip. Ju fler som ägnar sig åt spel, oavsett var och på vilket sätt, desto större skäl att investera i Las Vegas.

Varje resort är en plats ämnad att mätta alla besökarens behov och har därför inte bara sitt eget tema – Mandalay Bay är ett karibiskt paradis med konstgjorda vågor, Bellagio en botanisk jätteträdgård späckad med äkta mästerverk ur konsthistorien, Paris en samling franska boulevarder dragna bakom ett väldigt Eiffeltorn – utan också sina egna nattklubbar, golfbanor, shoppinggallerior, restaurangtorg, tennisbanor och poolanläggningar. Bara sen 1989 – då Steve Wynn slog an framtidsackordet med sitt banbrytande Mirage, en tropisk resort komplett med vita tigrar, rosa delfiner och utbrottsprogrammerad vulkan – har 17 nya megaresorter byggts varav bara en misslyckats med att generera miljarder rakt från start. Wynns genidrag var att göra gambling till ett nöje för medelklass och inte låta stan fastna i att vara en spelhåla inramad av pistoler och prostitution; Las Vegas skulle bli den postmoderna världens största spektakel, något som måste ses – av alla. Ett annat av Wynns framsynta drag var att respektera anställda; han visste att om strejker och öppna konflikter kunde undvikas skulle inte bara arbetare utan också besökare hållas på humör och spendera mer och det i slutändan bli gott om pengar över till alla, även diskarna. HERE, i mitten på 1980-talet svårt sargat av motgångar, skrev 1989 kollektivavtal med det i alla meningar trendriktiga Mirage – och den nyfackliga vågen inleddes.

~

Las Vegas signum är att alla idéer om original och ursprung lagts till historien. Bara det som sker i människors hjärnor är på riktigt; allt kan kopieras, bearbetas, manipuleras, överskridas – så länge det finns pengar. Det var detta faktum HERE valde att svälja då man gjorde sig till en kraft som aktivt jobbar för Las Vegas anabola utveckling; när en ström nakna sambadansöser flyter ner mot Rios scen ackompanjerade av rasslande slot machines är bara en fråga relevant – har de bra lön och kollektivavtal? Svaret är numera ja, och därmed har facket sagt sitt. Eventuella idéer om synd, skam och dekadens begravdes på 1980-talet och sanningen är att själva katapulten i Las Vegas nya framgångar – övergången från familjeägda till bolagsägda kasinon – aldrig hade realiserats utan facket. De gamla familjeföretagen med sina rötter i vilda västern hade mot slutet bara de anställdas låga löner att konkurrera med och sköts därför ett efter ett i sank av HERE. Det var på 1990-talet, den mest expansiva fasen i Las Vegas historia och en tid då the Strip blev skådeplats för flera av USA:s bittraste fackliga strider.

Utrensningen av daterade ägare började redan 1989 då de anställda på legendariska The Horseshoe gick i strejk. Entrén blev ett permanent tumult mellan strejkvakter, polis, gamblers och direktören själv – halvgangstern Jack Binion – och efter nio månader hade kasinots image skadats så svårt att Binion skrev på. Ett par år senare blev det dags för The Frontier, en resort vars ägare – familjen Elardi – länge gått i bräschen för alla krafter som ville ”wipe the unions out of Vegas”. Strejken vid Frontier blev den längsta i Amerikas historia och under de sex år som följde innan ledningen gav vika bröts strejklinjen inte av en enda av kasinots 550 anställda. I början av 1998, när segern var ett faktum, sattes en symbolisk punkt för konflikten genom en massdemonstration nerför Las Vegas boulevard som stängde ner hela stan. ”Strejken vid Frontier”, skriver Courtney Alexander i boken The Grit Beneath the Glitter, ”var en enorm framgång för facket och ett totalt nederlag för idéer representerade av familjen Elardi. Med fokus på lågbudgetproduktion och antifacklig verksamhet bekämpade de men förlorade underhållningsrevolutionen, en process facket blivit en viktig del av – och som tagit Las Vegas med storm.”

Därefter har allt bara gått bättre för stans löntagare. Sen 1984 har The Culinary Union mer än dubblat sitt medlemsantal och under 1990-talets andra hälft skrev nästan alla stora resorter på. Las Vegas är för 2000-talets serviceekonomi vad Detroit var för 1960-talets industriekonomi; en av få amerikanska platser där arbete lyckats mäta sig med kapital. Priset har varit ett ja och amen till reproducerad sexism och en närmast sinnesförvirrad kapitalistisk hysteri, men det har det – tycker de flesta, åtminstone än så länge – varit värt. Allt växer i Las Vegas, 1980 bodde 500 000 i stan, nu närmar den sig två miljoner och en absolut majoritet av dem som flyttar hit kommer från Syd; av alla som tar studenten i södra Nevada har nu en tredjedel latinamerikanska efternamn.

~

En novembereftermiddag står Maria Posada framför sin vita villa och kysser sin man, Ceasar Rivera. Barnen – 8, 11 och 12 – är i skolan. Exakt 20 år har gått sen hennes mamma kom och hämtade henne efter att ha gjort som allt fler mexikaner; lämnat misären, tagit chansen, bytt plats. Det var 1970-tal då hon bestämde sig för att sätta Maria och de andra barnen i händerna på deras mormor och själv ge sig ut på jakt efter ett nytt liv. Som för alla blev det ett illegalt äventyr som tog sin början med en livsfarlig ökenvandring över gränsen nånstans mellan El Paso och Tijuana. Los Angeles var första destination och efter några år av diversearbete hade hon sparat ihop pengar för att vända söderut och hämta det äldsta barnet; sen tog hon ett efter ett med några års mellanrum och 1985 hade det blivit Marias tur. Nu bor alla, även mamma, i Las Vegas.

Maria rättar till sin röda basebollkeps – en accessoar från facket – innan hon summerar de senaste åren. När hon började städa på Rio hade hon 8,25 dollar/h utan kollektivavtal. Ägarna hade slingrat sig länge och noggrant men i den stora anslutningsvågen på 1990-talet funnit det bäst att skriva på; hennes lön höjdes bums till 12,11 dollar/h och därtill lades sjukförsäkring, pensionsavsättning och betald semester. På övertid efter 40 timmar kom 50 procents påslag och på söndagar 100. Den stora villan blev en möjlighet, och hon säger att det är likadant med övriga grannar här i suburbian: alla som har hus jobbar på ett anslutet kasino.

Några kilometer ner i dalen ligger schabraken på the Strip och gör sig redo för ännu en kväll; fasadernas ljusanläggningar slås på och när mörkret kommer glider kropparna som in i varandra och ser allt mer ut som en räcka belysta guldtackor utlagda i Mojave-öknen. För 30 år sen fanns 25 000 hotellrum i Las Vegas, nu 130 000 – fler än i någon annan amerikansk stad. Behovet av buffébiträden, kockar, vaktmästare, städerskor, sommelierer, servitriser, bartendrar och croupierer mångfaldigas om och om igen och Maria nickar mot Ceasar – servitör, medlem i HERE, snittlön på 2 700 dollar/mån – innan hon säger att det var länge sen hon hade några etiska invändningar mot gambling.

— Det håller oss levande. Jag har väldigt svårt att vara emot det.

Magnus Linton