Tredje världens mest omtalade socialistledare är sen länge Venezuelas Hugo Chávez. Magnus Linton reser i nyliberalismens fotspår och söker en hållbar väg mellan USA, Kuba och Paradiset.

En blixt slår till över kåkstadens blankspolade skjul när Mercedes Delgado, 38, tar ett par ord ur hjärtat:

— För mig är det en skillnad mellan liv och död. Hade vi haft en annan president hade jag inte levt i dag. Klart jag är tacksam.

Tre leriga gränder bort står Angie Colmenares mellan två nya kylskåp som skiner mot övrig misär och stämmer in:

— Allt det här har jag fått av regeringen. Vi hade ingenting tidigare. Jag tror de valde mig för att jag hade en väldigt svår familjesituation och att problemen i min familj kanske skulle lösas om jag fick ta hand om matlagningen.

Ur ett hål i en tegelvägg intill sticker Gilda Montilla ut huvudet med ett block i handen och säger med glittrande ögon:

— För mig är det helt otroligt. Jag har aldrig haft råd att studera och nu fick jag plötsligt ett stipendium för att plugga på heltid.

Det här är Las Torres de Antímano – en av tusen venezolanska kåkstäder som sjuder av framtidstro efter att världens mest omstridde vänsterpresident nu konsoliderat sin makt för oöverskådlig framtid. Hugo Chávez surfar på en våg av höga oljepriser som fyller kistorna och har bara det senaste året skåpat ut oppositionen i en folkomröstning, sett allierade vinna 20 av 22 guvernörsposter i delstatsval och fått en konstitutionsreform spikad som ger honom kontroll över högsta domstolen. Sen 1998 har venezolanerna i sju demokratiska val på raken stött honom och till och med de mest rabiata presidenthatarna har nu insett faktum: folk här vill att Hugo Chávez och ingen annan ska styra landet.

Mercedes Delgado tänder en cigg och konstaterar:

— Nu är det bara att börja jobba.

Venezuela är för första gången en möjlighet. Alla slag Hugo Chávez tvingats till eller själv vållat sen han valdes 1998 är nu vunna och vad som återstår är – om USA tillåter – arbetsro. Högeroppositionen är helt krossad och Chávez har full kontroll över de två viktigaste benen i sitt projekt: militären och det statliga oljebolaget. Allt tyder på att han blir kvar till minst 2012 och om några år kommer den vänster som nu ser Venezuelas ”bolivarianska revolution” som tredje världens i dag enda seriösa försök att bygga ett alternativ till globalliberalt konsensus kunna utvärdera. Gick det, gick det inte? Och vem var egentligen Hugo Chávez – en militär populist Latinamerika erfarit så det räcker, eller en demokratisk reformator kontinenten snabbt borde få fler av?

I raden av vänsterprojekt som nu färgar Latinamerika är det bara Chávez som på allvar utlovat något helt annat än det vi känner. Brasilien, Argentina, Chile, Uruguay – majoriteten av kontinentens länder har i dag presidenter som med varierande emfas kallar sig socialister men vad de levererar är inte radikalare än marknadslojal socialdemokrati; räknar man bort Kuba är Venezuela ensamt om att inte bara i ord utan handlig försöka sig på något som med fog kan etiketteras med ett allt sällsyntare ord: revolution. Efter sex års handlingsförlamning är frågan inte längre om Chávez projekt kommer genomföras utan om det kommer lyckas. Arbetet är i full gång, varenda por av det venezolanska samhället är i dag präglat av el chavismo och Mercedes, Angie och Gilda är var sitt exempel på de tre tydligaste åtgärder som nu blivit bekanta för landets obemedlade: vård, skola, mat. Fidel Castro är Chávez partner och via ett utbytesprogram – olja mot vård och skola – har 13 000 kubanska läkare placerats ut i Venezuelas fattigområden för att bygga preventiv hälsa. Mercedes Delgado var bara en av alla som aldrig haft råd att gå till doktorn men i ett förebyggande svep konstaterades svårt sjuk: livmodercancer. Hon sattes på ett plan till Kuba, opererades, kom 11 dagar senare tillbaka – helt frisk.

— Vad säger man? Tack.

Angie Colmenares förestår en comedor popular, ett slags kooperativt folkkök drivet av de boende där regeringen betalar mat och utrustning så kåkstadens sämst ställda, 150 utvalda, kan kvittera ut gratis mat två gånger om dagen. Angie rättar till en bäbis på axeln:

— Inga män. De klarar sig ändå. Här äter bara kvinnor och barn.

Gilda Montilla går i en mission, ett slags komvux skapat överallt för att alfabetisera den generation som rasade ut i misär under de marknadsliberala decennierna och växte upp på gatan i stället för i skolan. Mellan 1984 och 1995 sprang siffran på antalet fattiga i Venezuela från 36 till 66 procent och den på antalet extremt fattiga från 11 till 36. Gilda är 30 i dag. Hon ler:

— Jag älskar min president.

Men bredvid står Benilda Montilla, Gildas mamma, och slevar upp pasta som ett levande brott mot schablonbilden av dagens Venezuela. Den grova skiss omvärlden målat upp säger att underklassen stödjer presidenten och överklassen hatar honom men det är en bild på glid; i takt med att den svårt korrumperade maktsfär som gjort bort sig i tre misslyckade försök att störta Chávez – ett kuppförsök, en generalstrejk och slutligen folkomröstningen – börjat smörja regeringen i ren självbevarelsedrift har frågorna kring projektets hållbarhet vuxit i kåkstäderna. Familjen Montilla är bara en av hundratusentals som är splittrad.

— Han behandlar oss som barn, säger Benilda. Det är förnedrande. Att man bor här betyder inte att man är oduglig. De flesta här har jobb och tjänar egna pengar men nu har han med sina löjliga tal övertygat folk om att det viktiga inte är att jobba och tjäna pengar utan att bli volontär i något av hans projekt – La Revolución. Jag vill arbeta, inte få saker. Klart det är bra att några som haft väldigt svårt med mat och aldrig gått i skolan nu får det, men det får de ju bara om de inte kritiserar honom. Allt är villkorat. Stödjer man honom inte får man inget. Och kooperativen är ju inte produktiva. Visst är det fint att folk sitter och fattar beslut tillsammans men det handlar ju bara om hur man ska fördela saker han delar ut. Vad händer om regeringen en dag inte har några pengar?

Benilda Montillas oro delas av Humberto Decarli, tidigare Chávez-medarbetare men nu dissident och författare till boken Venezuela: la crisis inconclusa. Där slog han redan 2000 fast att Chávez verkliga förebild varken är Fidel Castro, befrielsehjälten Simon Bolivar eller den argentinske högerextremisten Norberto Ceresole – alla ofta nämnda av Chávez själv – utan en helt annan gestalt som mer är en blandning av de tre: Juan Domingo Peron. Det var, menar Decarli, lätt att se peronismen gå igen i chavismen varför han hoppade av och i stället skrev en nu fem år gammal profetia: partier, inte bara de tidigare korrupta utan partiväsende i sig, skulle förlora relevans till förmån för presidentens person; regeringsstyrda fackföreningar skulle bildas för att dölja sociala konflikter; det nationella oberoendet, framför allt från USA, skulle bli det politiska tema som håller ihop projektet. Men framför allt, skrev Decarli, kommer militären gradvis inkorporeras allt mer i politiken: ”Det motiveras offentligt med att militären är den enda institution som har kraft och struktur att verka i det nödläge som råder och den kommer hela tiden tilldelas nya kompetensområden.”

En resa genom dagens Venezuela är, på gott och ont, en slående verifiering av Decarlis text. I vad som verkligen är ett socialt katastrofområde mytologiseras Hugo Chávez förmågor och när den nya konstitutionen antogs – Chávez viktigaste verk, en i övrigt modern skrift – berövades parlamentet makten över militären. Från en tidigare roll definierad som ”apolitisk” uppmanas nu de väpnade styrkorna delta i landets politiska liv och agerar i dag – konstaterar Michael McCaughan i The battle of Venezuela (Verso 2004) – bara på order av presidenten och ”sig själva”. Ända sen Chávez, själv officer, valdes har militär närvaro präglat hans styre och poster delats ut som betalning för lojalitet; överstar och generaler har på löpande band gjorts till ministrar, andra har blivit ambassadörer, andra statliga vd:ar och av de 20 regeringstrogna som vann guvernörsposter i de senaste delstatsvalen var 10 militärer. Eller som Hugo Chávez själv uttrycker det: ”Den här revolutionen är fredlig, men inte obeväpnad.”

I en sal vid roten till Helicoide, ett berg av skjul i centrala Caracas, står Marta Perez och får ordning på en video. Hon är lärare och det är lektion i en mission och folk mellan 18 och 50 väller in när klockan drar mot sju och då rummet blivit fullt får Marta slut på fladdret, tar närvaro, släpper pausknappen – och sitter tyst i två timmar.

— Att vara lärare här betyder att sätta på och av videos. Hela utbildningen består av kubanska videos. Inspelad undervisning. Biologi, spanska, geografi, engelska – allt är videos. När en person efter ett par år tar examen innebär det bara att den personen sett alla videos.

Hon är som alla lärare chavista – jobbar som volontär – och säger att programmet förstås är budgetutbildning men långt ifrån värdelöst; miljontals människor, såväl på Kuba som i andra fattiga länder, har lärt sig läsa och skriva på det här sättet och allt ska ställas mot det alternativ tidigare regeringar erbjudit: ingenting. Problemet är i stället att presidenten kräver att en rejäl kvot av honom själv stoppas in i den annars sakliga videopedagogiken.

— Vi måste visa en massa videos med Chavez tal. Jag håller ju med honom politiskt men har svårt att se vad de har i en skola att göra. Vilken relevans har ett två timmar långt tal han höll 1996 i det vi försöker lära ut? Möjligen kan det vara rimligt i en historielektion, men de är alldeles för många.

Marta Perez är pragmatisk chavista, sympatisör men inte frälst. Redan kallar hon systemet en ”semidiktatur” men tycker ändå att revolutionen burit med sig mycket mer gott än ont. Hon kommer själv från arbetarfamilj men fick universitetsutbildning tack vare föräldrarnas beslutsamma uppoffringar.

— Chávez program handlar om att utbilda alla som varit exkluderade från utbildning. Typ mina barndomsvänner. Självklart passar det medel- och överklassen perfekt att majoriteten inte haft några studieambitioner utan nöjt sig med att serva de utbildade – vara hemhjälp, putsa skor, jobba som villavakt, sälja grejer på gatan. Jag var länge kritisk men när man ser hur han lyckats mobilisera de massor som inget äger dras man med. Han har startat saker. Problemet är att stödet minskat; när han valdes var hela min familj chavistas men det är annorlunda nu. Pappa är rabiat antichavista i dag. Mamma tvärtom. Problemet är att Chávez snackar så mycket och skapar konflikt i onödan. Rika tror att han ska konfiskera allt de äger och fattiga har rånat och mördat motståndare med Chavezflaggor i hand för de tror det är vad revolution betyder. Men inget är ju sant.

Hon fingrar på en chokladbit och förklarar vad hon menar med ”semidiktatur”; inget av det hon sagt kan publiceras om hon inte får pseudonym. Att hon i princip bara varit positiv till revolutionen spelar ingen roll, de få invändningarna räcker och hon är ung. Flera av vännerna skrev på för folkomröstningen mot Chávez och i dag är de alla registrerade av regeringen och chanslösa till såväl offentliga jobb som statliga stipendium.

— De skulle inte straffa mej öppet man jag förlorar jobbet. Volontärarbetet är bara på kvällarna, dagtid jobbar jag på en vanlig skola. Mina föräldrar har inga pengar så vill jag vidareutbilda mej är jag helt beroende av stipendium och den som kritiserar regeringen är körd, kan varken få stipendium eller ett offentligt jobb. Så är det. Han ska vara kvar till 2012 eller kanske ännu längre så man måste vakta sig. Visst är det sjukt, men vad ska jag göra?

I Guarataro sitter en tant och bygger en pyramid av äpplen. Hon har grävt i sopor och fått ihop tolv och vinklar hon varje frukts ruttna sida inåt ser det nästan ut som hon säljer färska. Ibland rasar bygget och hon avslöjas, men trottoarens folk byts snabbt ut.

Hon är kanske 70 och en av alla i Caracas som bär en liten blå bok i fickan: den nya konstitutionen, en artikelsamling som lovar sociala och ekonomiska rättigheter och ett nytt samhälle byggt på rättvisa och solidaritet. Kooperativ är det centrala ordet i Chávez projekt precis som överallt i dagens revolterande Latinamerika; jordlösa i Brasilien, indianer i Anderna, arbetare i Argentina, bönder i Mexiko – överallt pratas om kooperativ som det sista försöket att värna en egen sfär mot kapitalismens ekonomiska våld. Och ofta har det goda skäl för sig; sen krisen i Argentina 2001 drivs nu 120 små- och medelstora företag som kooperativ av autonoma arbetare, i Brasilien har jordlösa startat jordbrukskooperativ som i dag omfattar hundratusentals människor och i Bolivia återupplivar just nu etniskt radikala indianer de kooperativa modeller deras samhällen byggde på före individualismen.

Men även här är Venezuela udda. Medan dagens Latinamerika kryllar av gräsrotsrörelser som under lång tid byggt solida organisationer utanför partier och parlament är det som händer i Venezuela ett strikt diktat från ovan. Allt står och faller med en man. Oberoende sociala rörelser med folklig förankring existerar princip inte i dagens Venezuela, och de få som fanns före Chávez har uppgått i den korporativa modellen. Attac, till exempel, är i Venezuela ett regeringsdrivet projekt – en frontorganisation. Andra vänsterrörelser som vägrat ställa in sig i Chávez led har i det infekterade klimat som råder stämplats som högerlakejer eller CIA-spioner enligt klassisk mall. Frihetlig socialism, till exempel – den starkaste idéströmningen i globala rättviserörelsen – har helt marginaliserats. Medan kooperativa modeller i Mexiko, Brasilien, Argentina, Ecuador och på andra håll vuxit fram underifrån med en uttalad idé om att inte söka institutionell makt har de i Venezuela skapats ovanifrån – och är, i dag, helt utlämnade till regeringens välvilja.

Få skäl finns emellertid att tvivla på den viljan. Chávez konstitution är en vacker skrift och – formuleringarna om militären borträknade – ett koncentrat av presidentens bästa sidor. Som Michael McCaughan konstaterar i The battle of Venezuela – på det hela taget ett försvar av regeringen – är demoniseringen av Chávez en lättidentifierad skapelse av alla skikt i det gamla privilegiesamhället som hotas av hans framfart: storgodsägare, bolagsdirektörer, medelklass, Vita huset, mediekonglomerat, korrumperade fack. Landets nya grundlag öppnar för deltagande demokrati, förklarar indianer vara de första venezolanerna – ett slag i ansiktet på landets kreolska elit – och staplar upp en mängd sociala och ekonomiska rättigheter. Under Chávez tre första år höjdes budgetarna för offentlig utbildning och sjukvård från 3,3 till 5,2 respektive 1,1 till 1,4 procent av BNP – utgifter medel- och överklassen har få skäl att uppskatta då de alltid köpt skola och sjukvård privat. Men mest avsky har genererats av en annan paragraf: jordreformen. Inspirerad av brasilianska jordockupationsrörelsen MST har Chávez gjort stora improduktiva landområden till föremål för konfiskering och utdelning till medellösa. Det är en provokation mot en sällan ifrågasatt idé om äganderätt, och trots att staten förbinder sig att ersätta med marknadspris har storgodsägare gått i taket. Förstås. Men Chávez är hård på punkten, och fler än 100 000 familjer har nu fått jord. Enligt regeringen.

Dagens Venezuela är som en resa med god vilja i en ond struktur. Alltings kärna – fördela oljerikedomar rättvist, ta från rika och ge till fattiga – är ett mål alla borde dela. Sen 1980-talets skuldkris och marknadsliberalismens misslyckanden är tredje världens i särklass tydligaste sociala fenomen urbaniseringen och de exploderande kåkstäderna. Mike Davis, storstadsforskare och författare till Slummens planet (Fronesis 18/05), menar att ”den snabbast växande, och mest exempellösa, sociala klassen på jorden” är de människor i tredje världen som det senaste kvartsseklet förlorat sina reguljära inkomster och i dag trängs i ”den informella sektorn”, en social destination där 57 procent av Latinamerikas totala arbetskraft nu befinner sig. Under tidigt 1970-tal bodde 75 av kontinentens då 120 miljoner fattiga på landsbygden, siffror som 1990 både hade vuxit och bytts så att 115 av Latinamerikas nu 195 miljoner fattiga återfanns i urbana miljöer och därefter har tendensen bara tilltagit i takt med att klyftorna ökat. Venezuela, främst huvudstaden Caracas, är ett av skolexemplen i denna process; på få platser har så många så snabbt rasat ner i slum och, konstaterar Davis, överallt har ”den urbana informella sektorn varit ideologiskt urskillningslös i sitt stöd för populistiska frälsare”.

De enorma kåkstäderna är ett slags politiskt och socialt krut som bokstavligen dränker metropolernas gamla stadskärnor och i brist på arbete och statens närvaro har de svikna massorna framgångsrikt penetrerats av religiös fanatism – i Asien populistisk islam, i Latinamerika evangeliska sekter och i Afrika bådadera. Det sociala rum som vid 1900-talets början födde socialism och anarkism ockuperas nu av samfund som utlovar belöning i himlen; i Latinamerika är pingströrelsen den enskilt viktigaste kulturella reaktionen på fattigdomens trauman och har enligt Davis vuxit till ”den största självorganiserade rörelsen av fattiga människor på jorden”. Det är i denna sköra miljö Hugo Chávez, på gott och ont, klivit in med enorm framgång. Hans budskap är ofta lika enkla som en predikants, men det är ett faktum att han lyckats politisera och engagera en social klass både vänstern och de liberala ekonomerna i årtionden nonchalerat. I Lima läser fattiga bibeln, i Caracas konstitutionen.

På Chávez pluskonto står också kampen för latinamerikansk integration; i dag ligger det Washingtonledda ALCA – ett frihandelsavtal tänkt att göra Nord- och Sydamerika till en enda oreglerad megamarknad – på is medan ett sydamerikanskt EU börjat byggas. I ambitionen att bryta kontinentens historiska och förödande USA-beroende har ingen visat större entusiasm och välvilja än Hugo Chávez; så fort energikriser skakat grannarna har Venezuela ställt upp med fördelaktiga uppgörelser för att mildra deras beroende av IMF och USA. Det är toppen, men hans allra största förtjänst är kanske att han visat att alternativ finns; under de snart sju år som gått har han skakat om Venezuelas korrupta institutioner – medierna, partierna, näringslivet – på ett sätt som är oåterkalleligt. Venezuela har, som alla konstaterade efter folkomröstningen, förändrats för alltid och Hugo Chávez spelar nu en avgörande roll som exempel i de revolter som präglar andra delar av kontinenten. Bolivias etniska rebeller, som i juni fällde ytterligare en president, hade aldrig vågat ställa sina radikala krav på nationalisering av landets väldiga gasfyndigheter om inte Venezuela fungerat som bevis för att det trots allt finns andra ekonomiska modeller än de IMF och Washington sanktionerat.

Och det är nog där nånstans det borde stanna. Inte för Venezuela, men för Chávez. Den del av världens vänster som i dag står på knä för honom tror att USA och landets gamla elit hittills varit ett problem för presidenten men det är tvärtom. Precis som USA:s blockad mot Kuba hållit Castro flytande långt över tiden är det Condoleezza Rice och de rädda figurerna i venezolansk överklass som varje dag skapar Chávez – han är mycket starkare i dag än när de började hata honom. Det är en bekant men olycklig interaktion för inget tyder på att Hugo Chávez själv är klok nog att göra vad han borde: odla en efterträdare, lämna över före valet 2006, fasa sig själv ur matchen – ge sin historiska insats en chans att leva vidare som rörelse i stället för parti. För vad Venezuela behöver är inte mer makt till en ledare utan en autonom fackföreningsrörelse, en oberoende jordockupationsrörelse och en självständig kvinnorörelse.

Trots jordreform skyfflas jordlösa lätt bort från vunnen mark sen de börjat lita på lagar i stället för sig själva. Som jordockupanten Gloria Castaneda, citerad i The battle of Venezuela, uttrycker det: ”Vad gör man när revolutionen är proklamerad med fina lagar men inget händer i verkligheten? Vårt självbestämmande har gått förlorat och i dag finns ett farligt beroende av regeringen.”

Trots ny arbetsrättsslag som sätter arbetsveckan till 44 timmar jobbar tusentals anställda minst det dubbla. Som en kvinna i ett bageri – i brist på oberoende fack att vända sig till – uttrycker det efter en 84 timmar lång vecka: ”Min dotter känner knappt igen mig”.

Alberto Garrido, politisk analytiker intervjuad av Michael McCaughan, är kanske den som bäst fångar läget i det tragiska land som åkt kana mellan nyliberalism och nypopulism och vars inre liv – socialt, kulturellt och politiskt – är påfallande outvecklat jämfört med grannar som Colombia och Brasilien: ”Venezolaner har ingen som representerar dem, ingen som för deras talan, inga artister, inga fackföreningar, inga partier – därför har de byggt en myt av Chávez.”

Så hur blir det? Var slutar denna revolution? Det nationella uppror som är både fredligt och väpnat, marxistiskt och kristet, globalt och nationellt, modernt och omodernt? Är det, som högern säger, på väg mot Kuba? Eller, som anhängarna tror, mot något helt nytt: en ö av kooperativa enheter sammanlänkade av en stark men demokratisk ledare – ett projekt som fungerar både i och utanför globaliseringen?

En het eftermiddag i brasilianska Porto Alegre – det är World Social Forum 2005 – kliver Hugo Chávez upp på scenen i en sprängfull arena och 20 000 människor jublar. Han har just presenterats av den spanskfranske marxisten Ignacio Ramonét, chefredaktör för Le Monde Diplomatíque, som politisk släkting till Charles de Gaulle och som ”Latinamerikas nya befriare”. Men Ramonet ser snart besvärad ut.

— Jag är maoist, säger Chávez. Ända sedan jag blev militär har jag varit maoist. Jag började läsa Maos lilla röda och det viktigaste jag lärde mig av Mao var att snabbt skilja på vänner och fiender.

Sen följer ett två timmar långt tal som gör det svårt för dem som hävdar att bilden av Chávez som auktoritär populist är ett resultat av en mediekomplott; den bolivarianska revolutionens inspiratörer, förklarar Chávez, är förutom Mao, Castro och Simon Bolívar även Kadafi, Che och, inte minst, ”Jesus Kristus från Nazareth”. Utanför bränns amerikanska flaggor och glada rop stiger mot skyn oavsett vad han säger; ingen tvekan råder om att Hugo Chávez är den enda politiker i dag som på ett kraftfullt sätt personifierar en evig dröm i den latinamerikanska vänsterns historia, förvaltad av olika karaktärer i olika epoker, men alltid i centrum: revolutionen.

Fyra dagar tidigare har Brasiliens reformistiske president Lula blivit utbuad av dem som nu jublar och en balansräkning över fenomenet Chávez är nog inte svårare än så; för den vänster som är räddare för liberal demokrati och marknadsekonomi än militariserade samhällen är Hugo Chávez en given kamrat, för andra förblir han ett mycket osäkert kort – i bästa fall en godhjärtad militär som röjde upp i Venezuela efter decennier av korrumperad marknadsfundamentalism och sen lämnade makten vidare, i värsta fall en länk till totalitarism. Venezuelas ”kubanisering” är inte illvilligt förtal utan en realitet och aktivt stödd av den marxistiska och leninistiska vänster som är de flitigaste anhängarna av den bolivarianska revolutionen. Lika reellt, menar Chávez, är hotet från USA och därför har han nyligen gjort stora vapeninköp för att beväpna kåkstäderna inför ett kommande Vietnamkrig. Kritikerna – utomlands och de som finns kvar hemma – hävdar att presidenten starkt överdriver hotet från USA och att det tjänar som ursäkt att mobilisera miljontals venezolaner mot inhemska kritiker. I dagens Venezuela är klimatet alldeles för infekterat för en meningsfull diskussion om Hugo Chávez, men även internationellt följer sympatierna en gammal mall: Kuba. Det finns en vänster som långt innan Fidel 1968 stödde Sovjets invasion av Tjeckoslovakien såg vart systemet var på väg, och det finns en vänster som fortfarande är lojal. Nu är kalla kriget slut, Chávez kom till makten via val och världsekonomin är globaliserad – tre faktum som gör att Venezuela inte kommer vandra Kubas väg oavsett om Chávez skulle vilja. Det blir något annat. Oklart vad.

Säkert är emellertid att Chávez öde inte kommer avgöras av om han betraktar sig som Maos, Castros eller Guds son, utan av just ekonomi. Att den progressiva delen av den bolivarianska revolutionen dör med en dipp i världens oljepriser – olja är allt Venezuela lever på – inser de flesta. Töms Chávez plånbok bryts lojaliteterna och, som Christian Parenti konstaterar i det amerikanska vänstermagasinet The Nation (11/4 –05): ”Det är en sak att