Indianernas revansch

I somras föll ännu en president i Bolivia efter massiva protester. Latinamerikas fattigaste land har blivit centrum för en kontinental våg av etniska uppror och i december kan en indian – för första gången på 500 år – väljas till landets högste ledare.

Fem hundra människor hastar som insekter över flodbädden och alla tänker det ingen vågar säga: en sån jävla tur att katastrofen kom. Klockan är sex, morgonens dis släpper greppet om allt och ur dimman träder de informella; strängar av små blå plasthyddor ringlar utmed den brutalt kapade vägen, bäbisar skräpar i avgaserna, kvinnor drar bylten med varor till sina stånd och männen säljer sig som bärare eller kör lanchas med folk över floden.

— Allt dog i Ivirgarzama när de förstörde odlingarna. Tyst som graven blev det och vi fick ta vår äldsta flicka ur skolan – det var fruktansvärt, på svältgränsen i flera år. Men sen hände det här. Då flyttade vi hit direkt.

Josefina Vacas ögonlock ramlar igen. I famnen ligger hennes dotters ettåring vars pappa inte synts till sen födseln och tröttheten är ackumulerad för det blir arton timmar långa dagar och nätter ridna av oro för att regnskogen plötsligt ska tömma sig igen och vattnet stiga sådär snabbt som i december.

Deras lilla stånd är bara ett av hundratals för när Chapare-flodens vattenmassor en natt tog bron med sig – en buss och några bilar, totalt 80 personer, körde sen rakt ut i döden – var de inte ensamma om att fatta att geggan under brofästena skulle bli bygdens centrum för lång tid framöver. All trafik mellan landets andra och tredje stad passerar här och nu måste alla köa i timmar och ibland dagar för att få sina fordon och kroppar forslade över floden. En ny bro kommer. Om något år eller två. Kanske.

Katastrofer som hopp är nytt här. Under de två decennier Latinamerikas folk känner som ”el neoliberalismo” skapades några öar av välstånd och tillkämpad europeisering men för majoriteten var IMF:s medicin en chock: mellan 1980 och 1999 ökade antalet människor under fattigdomsstrecket från 136 till 211 miljoner och i Bolivia, kontinentens fattigaste land, är i dag över 55 procent av den totala arbetskraften sysselsatt i informella sektorn – det vill säga med att sälja vad som helst inklusive sig själva på gatorna. I andra länder är siffran snarlik – Mexiko 42, Peru 59, Venezuela 51, Colombia 56, Brasilien 46 – och alla som nu rör sig i sorlet av säljskrik är såna.

Josefina Vaca spottar ur sig en gäll ramsa om vad hon erbjuder och konstaterar att familjen alltid varit ambulando – en sorts 2000-talets nomader. På bara fem år har en av Bolivias åtta miljoner tvingats flytta, de flesta inom landet, och det handlar i dag inte som på 1900-talet om en jakt efter god jord eller jobb i gruvor, utan ett evig letande efter det som återstår: människor.

— Movimiento, säger hon. Platser där människor rör sig. Det är det man söker.

Problemet är att även de blir färre. Åtminstone sådana där folk med pengar rör sig; under samma tid som hundra miljoner latinamerikaner ramlade ut i den informella sektorn skapades kontrollerad ordning på de platser där medelklass finns: flygplatser, universitet, köpcentrum, villaområden. Även städernas bussterminaler har nu tvingats mota trycket från ambulerande försäljare genom vakter som skyddar de stationära. Kvar blir en märklig spiral där ordning blir de fattigas fiende – infrastruktur, en fungerande bro över rio Chapare, betyder utebliven friktion. Och det betyder inga pengar. Kaos, olyckor, sammanbrott, revolutioner – ju mer oförutsedd tillvaro, desto större chans till en slant för de informella.

Till Chapare, under 20 år navet i världens kokainindustri, flyttade Josefina Vaca och hennes man som alla andra när det fanns pengar här att göra. Inte för att odla koka som de flesta utan för att leva på de avlagringar som alltid skapas där människor rör sig – sälja läsk och cigg och annat folk behöver på nybyggarsamhällenas trottoarer. Och nu har Chapare, före 1970 tropisk vildmark och inget mer, utan att Josefina riktigt fattat vidden av det börjat producera något mycket större än droger: politik.

— Så kanske kan vi stanna. Jag vågar hoppas. Men inte tro.

***

Bolivia blev vid millenniets början centrum i den trend som nu drar fram över Latinamerika som en av många reaktioner på tjugo år av marknadsliberala experiment: radikaliseringen av indianrörelserna. När Mexikos zapatister 1994 väckte världen med sitt etniska uppror var det bara gäss på en mycket större våg som ännu inte nått land. Några år senare, 1998, störtade ursprungsfolken i Ecuador sin regering och då hade Venezuela och Colombia redan sett etniskt fotade partier ta plats i de beslutande församlingarna. Sen har det bara fortsatt, och vid valet i Bolivia 2002 gick partier med rötter i indianrörelserna från en handfull till 27 procents representation. Ingen, inte ens de egna ledarna, trodde sin ögon när resultatet offentliggjordes; indianen och kokaodlaren Evo Morales, ordförande i den största framgångssagan – Movimiento al socialismo, MAS – var bara en procentenhet från presidentposten. Därefter har revolter såväl 2003 som 2005 tvingat presidenter från makten och nu står helt klart att Bolivias ursprungsfolk – aymara, quechua och guaraní – brutit med den tidigare rollen som röstboskap åt allt från fascister till liberaler för att i stället organisera egna identitetspolitiska rörelser med ett genomslag av historisk betydelse för Latinamerika.

Efter valet 2002 har samhällsvetare från när och fjärran besökt landet för att ta reda på vad som står på och alla återvänt storögda. Att Bolivias kongress en gång för alla förvandlats från en homogen vit enklav till en laddad mångkulturell plats var uppenbart; plötsligt kunde ursprungsfolk, nära 70 procent av befolkningen, se ledamöter klädda som sig själva i stället för i kostym stå och prata quechua och aymara i kammaren. Det var nytt, men de nya sociala rörelserna visade sig framför allt redo att använda den snabbt hopsamlade makten till inflytande över ekonomin; år 2000 vanns ”Vattenkriget” – en utomparlamentarisk mobilisering mot regeringens försök att privatisera vattentillgångar där landets quechuas spelade en avgörande roll, och 2003 och 2005 vanns två olika ”Gaskrig” – mobiliseringar mot regeringarnas försök till privatisering av naturgas, där landets aymaras spelade en avgörande roll. I båda fallen har kulturella argument använts som går ut på att privat ägande av natur är främmande för ursprungsfolkens kosmovision och Donna Lee Van Cott, amerikansk statsvetare, konstaterar att Bolivias indianrörelse vid mitten av 2000-talet vuxit till ”en av landets allra mest dynamiska och bäst konsoliderade sociala krafter”. Willem Assies, författare till en rad böcker om Bolivia, är mer ödesdiger och menar att de nya rörelserna lyckats pressa fram ett slags ultimatum: ”Bolivia står vid ett vägskäl. Landet kan antingen uppfinna en helt ny och bättre demokrati eller bli en institutionaliserad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s